Den fantastiska Johan Harstad

Första gången jag blev varse om den unga norska författaren Johan Harstad (f.1979) var då hans novellsamling Ambulanse hade kommit ut på finska och i april 2008 recenserades i den finskspråkiga dagstidningen Turun Sanomat. Inspirerad av recensionen skaffade jag boken, först på finska och kort därefter på norska.

Det som imponerade på mig var hur otroligt färdig och mogen som författare Harstad var trots att han endast var 22 år då samlingen kom ut 2001. Hans berättelser om uttråkade nutidsmänniskor är mycket väl komponerade med ambulansen som gemensamt genomgående element. Novellerna försätter läsaren i ett besynnerligt tillstånd och manar till eftertanke, vilket är ett tecken på bra litteratur.

Mina förväntningar var därför stora då jag tog itu med Harstads roman Buzz Aldrin, hvor ble det av deg i alt mylderet? (2005). Till att börja med trodde jag att boken skulle vara humoristisk för den innehöll en hel del finurligheter och skojigt uttryckt trivia, bland annat om rymden och den första månfärden. Ju längre jag läste desto mera tillkämpat kändes flinet på mina läppar eftersom boken blev allt mera vemodig och sorglig. Harstad har skrivit en tankeväckande roman om Mattias som inte vill göra något väsen av sig, bara fungera som en kugge i det stora maskineriet.

I romanen får läsaren följa Mattias från hans uppväxtår tills han är ung vuxen. Han har sällskapat med sin flickvän i tolv år då hon plötsligt gör slut. När även Mattias arbetsplats, en handelsträdgård i Stavanger, blir tvungen att lägga ner verksamheten innebär det början av en svit mycket olyckliga, tumultuariska och omstörtande händelser i hans liv. Under sin semester åker Mattias med sina kompisars band till Färöarna där man skall ha en spelning. Han kollapsar och försvinner för att bli upplockad och omhändertagen av en psykiater som driver ett rehabiliteringshem för psykiskt sjuka.

Bokens budskap är att man bör ha rätt att vara nummer två som Harstad uttrycker det. Mattias vill inte synas eller höras, inte ha uppmärksamhet, men det visar sig vara svårare än man till en början kan tänka sig. Han blir beundrad och bejublad för sin vackra sångröst de få gånger han sjunger offentligt och hans vänner kan inte fatta att han inte vill uppträda.

Då jag läste boken började jag mer och mer funderade över min egen läggning. Plötsligt slog det mig hur otroligt inkännande och klok Harstads bok är, hur han träffar mitt i prick i sin beskrivning. Det som det inte var alldeles enkelt att acceptera var att det finns vissa likheter mellan Mattias och mig. Jag har själv erfarit hur svårt det kan vara för omvärlden att förstå att man inte vill vara framme. Eller hur obekvämt det kan vara att delta i en offentlig tillställning som en middag eller större fest. Många är de tillfällen då jag blivit tillfrågad att hålla anföranden om mina vandringar i Åbo och många är de personer som i största välmening uppmanat mig att börja med guidade turer. Hur svårt och mödosamt har det inte varit att försöka dra sig ur detta? För mig är det en helt självklar sak att kommunicera i skrift medan ett muntligt uppträdande känns ytterst obekvämt. Det här har folk ibland svårt att förstå eftersom vi lever i en tid då alla bör vara redo att marknadsföra sig och bjuda ut sig i alla tänkbara former.

Därför var det trösterikt att läsa Harstads bok. Han lyfter fram ett angeläget problem och ställer på ett klokt sätt viktiga frågor om tolerans. Hur stora avvikelser och skillnader i personligheter tål vi? Kan vi verkligen acceptera att någon inte vill stå i rampljuset utan förbli anonym eller behandlar vi en sådan person med ett visst mått misstanke eller som litet kufisk?

Eftersom det är fråga om en diger roman bygger den självfallet på flera skikt. Beskrivningen av Färöarna, i vilken Harstad målar upp bilder och scener som fungerar som förträfflig turistreklam, är mycket fin. Vem vill inte efter att ha läst romanen besöka platsen där Mattias bor eller sitta på en pub i Torshavn? Ett annat genomgående tema i boken är den svenska popgruppen The Cardigans. Bokens fyra avdelningar är namngivna efter lika många av bandets album och en av personerna på rehabiliteringshemmet lyssnar ofta på gruppen. Ett tredje bärande tema är, som titeln anger, rymden och den första månfärden och särskilt Buzz Aldrins roll som människa nummer två på månen, efter Neil Armstrong.

På hösten 2011, med repris på våren 2012, visade Finlands television den mycket väl gjorde TV-serien som bygger på Harstads roman och i vilken skådespelaren Pål Sverre Valheim Hagen gör en gripande rollprestation som Mattias. Filmatiseringen kompletterar romanen och breddar helhetsupplevelsen av konstverket. Efter att ha läst boken två gånger och sett tv-serien två gånger kan och vill jag inte rangordna dem sinsemellan. Båda är suveräna mästerverk och filmen fungerar självfallet som ännu bättre turistreklam för Färöarna än boken eftersom det mäktiga landskapet gör sig så starkt på bild.

Den som önskar en stor läsupplevelse blir inte besviken på Harstad. Han är en av de stora samtida författarna, med intressanta och angelägna teman, en egen, unik och högst personlig röst och ett klart vackert skimrande och njutbart språk.