John Coltrane: Blue Train

Mitt intresse för jazzmusik vaknade på allvar någon gång kring 1986 eller 1987. Före det hade jag sniffat en aning på pappas jazzplattor och lyssnat på några smakbitar här och där. Det var litet Coleman Hawkins, Charlie Parker, Count Basie, Lionel Hampton och Benny Goodman. Jag blev inte störtintresserad med en gång, men upplevde heller inte musiken som tut och bröl eller annars bara ointressant och jobbig. Det kan förklara varför jordmånen var gynnsam längre fram.

På den tiden, kring år 1987, var vinylskivor fortfarande det vanligaste formatet även om det redan under några år hade funnits CD-skivor. Själv var jag långsam i mina vändningar och tydde mig än så länge till vinyl. Jag ramlade över den då så populära F-musikklubbens annons i någon tidskrift och en av plattorna som salufördes var Blue Train av John Coltrane. Jag tilltalades av det stiliga blå konvolutet som avbildade det grubblande musikaliska geniet och beslöt att skaffa lp:n fortast möjligt. Ett album med så snyggt konvolut måste helt enkelt vara bra.

Första gången jag satt med lp:n i händerna beundrade jag en bra stund omslaget som ett konstverk innan jag läste texten på baksidan. Ett fint drag med äldre Blue Note plattor är de ovanligt tilltalande konvoluten, det samma gäller för Prestige album från samma tid. Jag skulle gärna ha de finaste omslagen inramade på min vägg.

Jag lade skivan på spelaren, drog andan och väntade. Introt till det inledande titelspåret ”Blue Train”, en mediumtempo blues, lät fullkomligt magiskt och angav omedelbart stämningen på albumet. Blåsinstrumenten låter underbart bådande, som inledningen till något stort, med långsam och tålmodig uppbyggnad och presentation av huvudtemat innan Coltrane ger sig in i ett omfattande solo som följs av ett fint trumpetsolo av den begåvade Lee Morgan och den mjukt spelande trombonisten Curtis Fuller. En lättfingrad Kenny Drew tar över efter blåsarna i ett svängigt pianosolo före basisten Paul Chambers avslutar med ett solo. Därefter går man tillbaka till temat och mot avslutet. En klassiker har sett dagens ljus.

I den andra låten ”Moment´s Notice” är tempot högre, en snabb be-bop låt med starka solon av Coltrane, Fuller och Morgan till suveränt ackompanjemang av den namnstarka rytmsektionen Kenny Drew, Paul Chambers och Philly Joe Jones (trummor).

Låten ”Locomotion” inleder sida två och fortsätter i ännu hetsigare tempo än ”Moment´s Notice”. Här kommer Coltranes suveräna teknik fram, han spelar sin tenorsax med samma snabbhet, energi och frenesi som Charlie Parker bemästrade sin mindre altsax. Han har mycket att säga, och det skall ske snabbt, be-bop när den är som bäst och bandet följer fenomenalt. Därefter tar Fuller över stafettpinnen i full fart och levererar ett intensivt trombonsolo före Morgan utmanar Coltrane i snabbhet och attityd. Kenny Drew får pinnen och spelar ett solo som leder tankarna till den stora (kanske något okända) Sonny Clark i dennes bästa dagar, kvickt och fantasifullt. Slutligen ett trumsolo före man återgår till temat med Coltrane i ledningen.

Sextetten ar fantastiskt samspelt och låter som om den hade spelat ihop i tid och evighet, då den sannolikt är hopsatt för just denna session. Ibland fungerar personkemin och då blir resultatet njutbart.

I spåret ”I´m old Fashioned” visar Coltrane hur han behandlar en ballad. Han blåser klart, nästan med brutalt hård ton, lyriskt, exakt och utan onödig sentimentalitet. Just denna egenskap gör Coltranes balladtolkningar så starka, han överbetonar inte som de äldre mästarna Ben Webster och Coleman Hawkins lätt gjorde.

Denna mästerliga helhet avslutas med den svängiga ”Lazy Bird” i vilken Lee Morgan får äran att ta det första solot före Fuller, Coltrane, Drew, Chambers och Jones. Därmed är helheten hopknuten.

Blue Train kom att bli mycket betydelsefull i mitt liv. (Förutom vinylutgåvan skaffade jag albumet som CD och är nu inne på min andra CD-utgåva, den som ingår i ”The Rudy van Gelder Edition” och kom ut 2003.) Dels innebar den startpunkten på mitt intresse för Coltrane, en passion som pågått i 25 år nu, och dels förde albumet vidare mot allt det övriga som Coltrane gjort. Först var det fråga om hans lysande samarbete med Miles Davis i mitten och slutet av 1950-talet som kulminerade i odödliga album som ´Round Midninght, Cookin´, Relaxin´, Steamin´, Workin´, Milestones och den hisnande Kind of Blue.

Sedan förflyttade jag fokus över till Coltranes soloproduktion. Först tog jag itu med hans Prestige-album från 1950-talet, för en mycket intressant omständighet med Blue Train är att det är det enda album Coltrane spelade in för det legendariska skivbolaget Blue Note. Därefter bekantade jag mig med de skivor han gav ut på bolaget Atlantic av vilka Giant Steps utgör en klar milstolpe. Slutligen var jag mogen för de banbrytande och helt fantastiska skivorna utgivna på Impulse, men att orda om dem krävde minst ett helt inlägg.

Trots denna långa resa har Blue Train behållit sin position som ett av de bästa jazzalbumen jag vet. Blue Train har ett inre lyster, något trollbindande som höjer det över mängden. Det vilar ett tidlöst och bestående lugn över skivan, den sällsynta och ofta outsägbara auktoritet och resning som gör ett konstverk till en klassiker. På Blue Train finns detta magiska element som håller tillbaka tiden, eller förmår hålla konstverket utanför och opåverkat av tiden vilket resulterar i att det alltid känns viktigt och angeläget.