Järnverket i Åbo hamn

Under mina elva första år bodde vi i slutändan av Trädgårdsgatan, på en gård med tre stora stenhus på fyra våningar. Husen som byggdes några år efter kriget tillhörde de första stenhusen i denna vidsträckta trähusstadsdel. Närmaste granne bortom bakgården var det skrämmande och stora fängelseområdet på Kakola med det tunga grå tukthuset och mentalsjukhuset invid staketet.

Eftersom min far varit intresserad av fartyg och sysslat och arbetat med marinmåleri sedan tonåren var familjens huvudsakliga promenadmål hamnen. En annan mera sällan besökt plats var järnvägsstationen dit vi gick för att se på tågen vilket intresserade mig mycket. På järnvägsstationen kunde man också tigga till sig en slant för att få igång den fina och detaljerade modellen av ångloket, som sedan gick på stället en minut eller så för att visa hur vevstakarna rörde sig.

Tillbaka till hamnen. På den tiden kunde man röra sig fritt på kajerna, bland kranar, truckar och växellok och i vägen för dem som arbetade där. Det gällde att hålla ögonen öppna och snabbt hoppa undan vid behov. Man rörde sig självfallet på egen risk men man kom inpå fartygen, man kunde följa med vad som lastades och lossades, känna dofter och lukter, höra ljud och rop, inte sällan på obekanta språk och man lärde sig att se på fartyg, urskilja vilka som var vackra och vilka som var mindre tilltalande.

En annan intressant detalj med 1960-talet var hur nära stadskärnan en del av industrierna var placerade. Bredvid vårt hus fanns Tarmolas bageri och lager, invid det Hankkijas stora hall för jordbruksmaskiner, sedan följde Rettigs moderna och vidsträckta tobaksfabrik och mitt emot fanns det luktande vattenreningsverket med stora öppna bassänger i vilka det flöt ett och annat. En dryg kilometer från vårt hem, invid hamnens innersta bassäng, fanns ett järnverk, rejäl tung basindustri med andra ord.

Inte sällan under våra promenader till hamnen var den eggande linbanan som transporterade koks från de lossande fartygen i hamnen vidare till järnverket och masugnen igång. De stora grova vagnarna åkte runt i all oändlighet, knarrande och slamrande, högt ovanför en. Ibland kunde ett knytnävsstort koksstycke falla ner till marken då någon av vagnarna gungade till vid någon krök. Min bror och jag kunde stå långa stunder och bara följa med linbanans enformiga resa, runt och runt.

Om bakgrunden till byggandet och placeringen av järnverket har jag skrivit på följande sätt i en artikel för Åbo Underrättelser. Då den inhemska järnproduktionen visade sig vara otillräcklig för försvarsindustrins behov fick bergsrådet Berndt Grönblom år 1941 i uppgift att reda ut möjligheterna att producera tackjärn i koksmasugn. Eftersom råvarumalmen importerades från Sverige måste järnverket ligga vid kusten och valet föll på Åbo. Anläggningen byggdes snabbt och Oy Vuoksenniska Ab:s järnverk kunde ta masugnen i bruk redan på hösten 1943. Till en början hade verket en årskapacitet på 70 000 ton men den mer än tredubblades då masugnen förnyades år 1965 varefter kapaciteten steg till 225 000 ton per år. Detta hann med god marginal till att täcka de inhemska gjuteriernas behov och medgav att mer än hälften av produktionen gick på export. Som mest sysselsatte verket över 250 personer som producerade järn av hög kvalitet. En intressant detalj med järnverket var att kokset till masugnen transporterades från hamnen till verket längs en av de få linbanor som funnits i Finland. Järnverket köptes senare av Ovako och var i gång fram till 1978 då verksamheten lades ned som olönsam. Både linbanan och järnverket revs kort efter att produktionen upphörde och gjorde plats åt de transport- och logistikterminaler som idag finns i området. De enda spår som finns kvar efter järnverket eller dess anläggningar är gatunamnen Järnverksgatan, Vuoksenniskagatan och Ovakogatan samt ett gammalt kärl från verket.

Järnverket livade upp fantasin. Det var helveteshett, sotigt, bullrigt, det luktade, osade, rykte, ångade där det stod och höjde sin mörka siluett mot skyn, omgivet av slagg och koks i enorma högar. Det var fascinerande i sin mäktighet och farlighet där det producerade järn, endast ett par hundra meter ifrån bebyggelsen och mindre än tre kilometer från Salutorget.

(På bilderna har min far avbildat järnverket i två versioner av vilka nattbilden varit införd i Åbo Underrättelser.)