Jag hade förmånen att bekanta mig med albumet på sommaren 1972. Som så ofta på den tiden var det min äldsta kusin Christer som hade följt med händelserna i musikvärlden och köpt Argus. Samma sommar hade han också byggt ett lätt skjul åt sig som sommarrum vid deras stuga på en av öarna utanför Åbo. Vid ett besök hos kusinerna visade han sitt lilla hus i vilket han hade säng, stol och viktigast av allt, en liten stereoanläggning.
Han lade på Argus så att min äldre bror och jag fick lyssna på den här nya skivan som han tyckte mycket bra om. Jag var omedelbart mottaglig för låtarna ”Blowin´ Free”, ”The King Will Come” och ”Warrior”. De övriga öppnade sig inte med en gång för en liten kille, utan först längre fram.
Trots det stannade Argus kvar i minnet och jag minns att jag beundrade det gula konvolutet med den spanande soldaten i harnesk och de fyra porträtten av bandmedlemmarna på insidan av det uppvikbara omslaget.
Den låt som jag burit med mig från den stunden vidare, och som fortfarande tillhör mina största favoriter, är den mäktiga ”The King Will Come” med det oslagbart imponerande gitarrspelet, en text präglad av religiös mysticism (som passar väl så här i påsktider), vackra sångstämmor och uttrycksfulla basgångar.
När jag vuxit till mig några år, både fysiskt och i mitt lyssnande, började jag inse hur fina även de övriga låtarna var. Öppningsspåret ”Time Was” med det långa introt och Andy Powells gitarrsolo är en låt som växer för varje lyssning, likaså ”Sometime World” medan den lättare, och kanske mest udda låten med tanke på helheten, ”Blowin´ Free” knyter ihop sida ett.
För mig har dock sida två alltid varit skivans höjdpunkt. Hur många band kan slå följande svit: ”The King Will Come”, den meditativa folkinspirerade ”Leaf and Stream”, den tunga, stundvis malande aggressiva, gitarrlåten ”Warrior” och som avslutning den smäktande vackra ”Throw Down the Sword”, denna vädjan till förnuftet för fred och ro, krönt med ett himmelskt gitarrsolo.
Eftersom Wishbone Ash tidigt kom att bli ett viktigt band för mig var det självfallet ett stort ögonblick att få åka till Ruisrock 1975 som ung tonårsgrabb och se och höra bandet uppträda. Gruppen var på väg att slå igenom på bred front med fem lysande studioalbum och ett av 1970-talets finaste livealbum, Live Dates, bakom sig, men ödet ville annorlunda, eller skivbolagets marknadsavdelning för efter There´s the Rub började gruppen försvinna allt längre ut i marginalen.
Den som vill bekanta sig med Argus har idag tre versioner att välja på. Självfallet skall man börja, och sluta, med originalet från 1972 men som kuriosa kan man även lyssna på inspelningen Argus ”Then Again” Live som det av ursprungsmedlemmen Andy Powell ledda Wishbone Ash spelade in år 2008 och Argus Through the Looking Glass som Martin Turner´s Wishbone Ash gav ut samma år. Efter att ha lyssnat genom dessa tre olika skivor inser man med största tydlighet hur väl kemin fungerade då på våren 1972 när killarna spelade in Argus. Inget kan tolkas bättre 36 år senare utan allt det väsentliga, inklusive den tidigare nämnda magin, blev uttryckt vid det första försöket.
Videoklipp: <iframe width="420" height="315" src="http://www.youtube.com/embed/hg6zqejXvqI" frameborder="0" allowfullscreen></iframe>
<iframe width="420" height="315" src="http://www.youtube.com/embed/EeY9IRnVmk8" frameborder="0" allowfullscreen></iframe>
<iframe width="420" height="315" src="http://www.youtube.com/embed/YJ5W6T6hU7w" frameborder="0" allowfullscreen></iframe>
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar