Barndomens skridskobanor

Mitt medvetna ishockeyintresse började med VM i Stockholm i mars 1970. Jag var drygt åtta år gammal, vi hade nyligen – efter att min far gett upp för familjens påtryckning – skaffat svartvit televisionsapparat och mitt tålamod hade utvecklats så långt att jag orkade följa med en match på tv. Min äldre bror var tolv år gammal och genomlevde vad som kom att bli hans enda korta och intensiva period av ishockeyentusiasm.

Det jag minns från detta, för Finlands del fina, VM var den inledande matchen mot Sovjetunionens i det närmaste oslagbara lag vilken Sovjet vann med endast ett mål (2-1) efter att Finlands unga målvakt Jorma Valtonen hade spelat sitt livs match. En annan höjdpunkt, som jag till min stora besvikelse inte fick se för att den sändes så sent på kvällen, var då Finland mötte Sverige och vann med 3-1. I den matchen storspelade Finlands andra målvakt Urpo Ylönen. Allt jag minns av den händelsen var då min uppspelta bror kom och lade sig efter matchen och kort berättade att Finland vunnit och att Ylönen tagit nästan allt.

Finland lyckade även besegra Tjeckoslovakien vid VM i Stockholm, och hade man inte förlorat mot det på förhand svagare Östtyskland hade den första bronsmedaljen varit ett faktum.

Efter detta började jag följa med ishockey. Till en början var det främst fråga om VM- och OS-turneringar, men längre fram höll jag även reda på hur de två Åbolagen TuTo och TPS spelade i FM-serien (senare FM-ligan).

Intresset för ishockey ledde även till en ökande lust att åka skridskor och spela hockey med jämnåriga. Höjdpunkten var då vi fick spela under skolans gymnastiklektioner ute på Cygnaeus skolgård där vaktmästaren varje vinter anlade en liten skridskobana.

Utöver det tillbringade jag mina lediga stunder på kvällar och veckoslut på någondera av de två skridskobanorna som fanns i närheten av vårt hem på Trädgårdsgatan.

Uppe vid Kakola fängelse fanns en mindre plan som jag aldrig blev riktigt du med, jag kände mig en smula ängslig i skuggan av den massiva fängelsebyggnaden. Därför undvek jag helst denna plan, men om min bror var med gick vi oftast hit för han gillade den av någon anledning.

Framför de gula barackerna låg skridskobanan invid fängelseområdet.

Jag trivdes bättre på den öppnare planen som låg nedanför det stora gula skolhuset som tillhörde Juhana Herttuan koulu. Här fanns till och med en hockeyrink i vilken man ibland fick vara med och spela. Och baracken där man bytte om till skridskor var en fascinerande, helt egen liten värld. Här satt de större pojkarna och svor och spottade på kaminen då vakten inte var på plats och här såg jag mina första schematiska skisser av både det manliga och det kvinnliga könsorganet. Fast man var en aning rädd och ängslig drogs man till detta utrymme som luktade starkt av svett, fuktigt ylle och en ständigt varm vedeldad kamin.

Den större planen nedanför skohuset.

En kväll på skridskobanan, någon gång under vintern 1971-72, gick mitt liv in i en ny fas. Uppe vid skolan hade ett gäng ungdomar samlats för att röka och lyssna på musik utomhus, hur häftigt var inte det. Jag kommer klart och tydligt ihåg hur grymt bra CCR:s ”Up Around the Bend” lät när den ekade över banan. Den kvällen gick en liten portion av oskulden förlorad. Kunde man göra såhär? Var det möjligt att ta med sig musiken ut och lyssna på den tillsammans med sina kompisar?

Högst upp på krönet samlades ungdomar för att umgås och lyssna på musik.

Skridskobanan var sålunda på ett viktigt sätt med och formade min uppväxt. Jag såg och hörde fragment av den spännande, men ännu farliga, ungdomstid som hägrade någonstans efter ett antal soluppgångar. Före det flyttade vi dock bort från Trädgårdsgatan, ut till förorten Ilpois där ett helt nytt liv väntade.

Det enda, kanske något patetiska, försöket att på egen hand återskapa något av det jag upplevt som min bror och jag gjorde var då vi på våren 1972 åkte med våra cyklar till planen och hade med oss vår kassettbandspelare och den splitternya Mardi Gras med Creedence Clearwater Revival. Vi satt vid plankanten denna varma vårdag och lyssnade på ”Sail Away”, ”Hello Mary Lou”, ”Door to Door” och ”Sweet Hitch Hiker”. Ett fint minne.

Mitt barndomshem låg i det mittersta huset på bilden.

Plock ur höstens läsning

I augusti skrev jag ett inlägg i vilket jag presenterade vad jag läst under sommaren. Så här inför jul tänkte jag, ifall någon vill ta till sig ett tips eller två, berätta om några av de böcker jag läst sedan dess.

Jag inledde hösten och återgången till vardagen med att läsa Jenny Westerströms tjocka och uttömmande bok Nils Ferlin. Ett diktarliv i vilken man får följa denna unika och begåvade poet från vaggan till graven.

Då jag väl var i farten att läsa litteraturvetenskap fortsatte jag med Håkan Möllers intressanta bok Pär Lagerkvist. Ögonblickets diktare och marknaden som beskriver hur Lagerkvist arbetade sig vidare mot den berömmelse som kulminerade i Nobelpriset i litteratur år 1951. Boken berättar ingående hur författaren genom att vidta en räcka högst medvetna och kalkylerade åtgärder banade sin väg mot framgång, hur han målmedvetet strävade efter att bygga upp en litterär karriär.

Bland de skönlitterära verk jag läst vill jag ta upp Lena Anderssons vinnare av Augustpriset år 2013, Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek, en kärleksroman som fängslar läsaren med ett till synes enkelt, men hundra procent träffsäkert språk. På rekommendation av min modersmålslärare från gymnasiet läste jag Livslägen av Julian Barnes, en märkvärdig, genial och vacker liten bok om ballongflygande, fotografi och saknad. Barnes låter sig inte bindas av en genre utan rör sig i en och samma bok ohämmat mellan fiktion, essä och minnen.

En författare jag alltid läser så fort en ny titel kommit ut är Björn Ranelid. Den här hösten gav han ut Kärleken och de sista människorna på jorden, en samtida dystopi om ett sönderbombat Stockholm i vilken huvudpersonen Björn Ranelid och hans barnbarn Ryder försöker komma till rätta i en tillvaro där inget är som förut. Kanske inte Ranelids bästa roman men trots allt hån och förringande han blivit utsatt för under sin karriär kan jag inte låta bli att beundra och tycka om Ranelid. Han har en uppriktighet, ett patos och ett program från vilket han inte viker en millimeter oberoende av vad som skrivs om honom och hur mycket han än blir baktalad. För mig blir detta en fråga om tolerans och respekt. Varför finns det så många som inte vill tolerera Björn Ranelid och respektera honom? Och vilket är alternativet ifall vi inte gör det, och vilka blir vi då? Litteraturen och världen behöver Björn Ranelid. Dessutom äger han ett unikt språk som i sina finaste och mest gripande stunder bär ett sällsynt skimmer.

Ett annat tips jag fick via facebook gällde Mårten Westös senaste novellsamling Som du såg mig då, en av årets bästa skönlitterära böcker. Westö behärskar novellkonsten mästerligt och slutresultatet är en sällan upplevd läsnjutning. Det är så skönt att läsa ett vackert och exakt språk och det skänker Mårten Westö med rågat mått. Omedelbart efter läsningen av de nya novellerna skaffade jag hans samling En sorts värme från 2005 i vilken har är närapå lika knivskarp. Dessa rekommenderar jag varmt för den som vill få sig en sällsynt och rent hisnande läsupplevelse.

Slutligen tre böcker som knyter till rockmusikens värld. Jimi Hendrix yngre bror Leon Hendrix har tillsammans med Adam Mitchell skrivit en bok med titeln Jimi Hendrix. En brors berättelse. Jag väntade mig mycket men blev besviken. Efter läsningen kände jag mig tom och närapå grundlurad, substansen i boken saknades. Litet skrap här och där men inget som skulle ha lyft boken till det den kunde ha blivit.

Någon avsaknad av substans kan man däremot inte tala om när det gäller Pattis Smiths helt fantastiska Just kids i vilken hon skapar konst och stor litteratur av sin relation med fotografen Robert Mapplethorpe. Smith skildrar New York på ett fullkomligt hänförande sätt, hon förflyttar läsaren dit, man ser, hör och känner staden. En otrolig prestation och en fenomenal bok som man enbart kan hoppas att ständigt finner nya läsare. Så skriver man en fängslande bok, Patti Smith är suverän även i författarrollen.

Min mer än 40 år gamla relation till The Rolling Stones lyckades än en gång förföra mig. Jag läste någonstans att Keith Richards bok Livet fått mycket beröm och beslöt att ge den en chans. Till en början var jag en aning skeptisk; vad nytt kunde ännu en bok om The Rolling Stones tillföra, jag har ju läst flera redan och känner bandets historia utan och innan. Där gick jag bet för Richards lyckas pressa ännu litet nytt ur ämnet, han berättar öppet om sitt liv och resultatet är förvånansvärt intressant och levande. Så jag vågar nog rekommendera Richards bok för den som vill läsa om detta unika och seglivade band.

Båttur till Långholmen

En kavlugn soldisig förmiddag i slutet av juli gav vi oss ut på en av våra turer med vår nyinköpta utombordare. Vi tog med oss varsin flaska mineralvatten ifall vi skulle bli överrumplade av akut törst och jag plockade därtill med mig min kamera i hopp om några ljumma inomskärsbilder i varma nyanser.

Vi puttrade i sakta mak ut från Pölsböleviken och vek omedelbart av till höger, eller styrbord, och följde Fagerkulla strandlinje förbi den snyggt anlagda bystranden vidare mot grannbyn Bollböle. Jag pekade ut platsen där en ångbåtsbrygga en gång i tiden legat och vid vilkens stenkista min vän och jag brukade meta rejäla abborrar i slutet av 1970-talet. Alldeles bredvid finns ett brant berg som vid vattnet avslutas i ett lent och plant berg på vilket vi stod och metade om det av någon orsak inte nappade ute vid brokistan.

Inom kort passerade vi våra goda vänners villa med det pittoreska lilla vita badhuset på bryggan. För säkerhets skull vinkade vi upp mot huset ifall de skulle råka få syn på oss. På andra sidan Suninsalmi ligger Harvarö och det fina berget med vilt växande gräslök som jag skrivit om i en tidigare text, det utanför vilket det finns blåstång och där vattendjupet en bit från stranden är nästan tjugo meter.

När vi lämnat Bollböle bakom oss hade vi Vidkullaviken snett framför oss på styrbords sida och på babords sida närmade vi oss den fina gården Suni på Harvarö. Mellan dessa ligger den med stugor tätt bebyggda lilla holmen Suninholma. När vi kommit så här långt öppnade sig sundet i ett vidare vatten. Här finns några fågelkobbar och en liten holme på vilken det växer några träd. Vi gjorde en sväng in mot fågelberget före vi styrde ut mot Lielaxöns nordligaste udde, Rövarnäs.

Just före man når denna yttersta punkt åker man igenom Långholmssundet med den fortfarande, konstigt nog, obebodda Långholmen på babords sida. På denna sida av Långholmen finns en lätt tillgänglig och badvänlig, om också rätt smal, strandremsa. Hit åkte vår familj i min barndom någon gång tillsammans med min mosters familj i deras motorbåt. Vi tog i land och de vuxna plockade fram gasolkök och redde en måltid bestående nypotatis och inlagd sill med traditionella drycker till medan vi kusiner badade och utforskade näromgivningen på holmen. Under upptäcktsfärden höll vi både på att trampa på en huggorm och i relativt färsk koskit, inte rykande dock.

Även denna dag mer än fyra decennier senare hade en barnfamilj tagit i land på stranden för att njuta av sommaren och bada. Eftersom vädret alltjämt var vindstilla beslöt vi att runda Långholmen. Framför oss hade vi Pemarfjärdens nordliga ända med den stora holmen Aavikki som blickfång i centrum. Längre fram låg sundet som går mellan Harvarö och Pikislandet och tittade man i motsatt riktning kunde man ana sig till hur Pemarfjärden fortsatte sin sträckning långt söderut för att slutligen mynna ut vid Gullkrona fjärd. På Långholmens höga nordliga udde såg vi några betande får som klättrade längs sluttningen.

Vi följde Långhomen och styrde tillbaka hemåt. Nära fågelgrunden luktade det gott av vass, strandväxtlighet och sjöbotten. Värmen var påtaglig för det fläktade inte alls på sjön så det medtagna mineralvattnet smakade mycket gott. Utanför Suninholma såg vi en häger kretsa ovanför en bred vassremsa, sannolikt på jakt efter något ätbart.

När vi närmade oss hemstranden åkte vi fortfarande över en glasaktigt stilla vattenyta. Samtidigt tänkte man kanske på hur oroliga och ovänliga redan dessa vatten inomskärs kunde vara då det blåste upp. I dessa funderingar avslutade vi vår lyckade vackertväderstur och tog, före vi åt en fräsch salladslunch, ett (svalkande) dopp i det tjugotregradiga grönklara vattnet.

Mina boplatser VI - Laukkällsgatan 11 L 108

Vi hade tur och fick trerummaren i grannhuset som blev ledig från och med december 1989. Lägenheten låg på andra våningen och vår nya adress blev Laukkällsgatan 11 L 108. Bostaden var på 73 kvadratmeter och kändes otroligt rymlig. Den hade en rejäl hall, två stora sovrum med fönster mot gården, ett avlångt vardagsrum med balkong mot parkeringsplatsen och köpcentret samt ett adekvat kök. Dessutom fanns det ett hellångt badkar i badrummet, inte endast ett sittbadkar som vi haft i tvåan, något som uppskattades stort av en av oss i familjen.

De två fönstren till vänster om trapphuset på andra våningen tillhörde våra sovrum.

Väggarna och taken i lägenheten var rätt medfarna så vi beslöt att lägga nya tapeter i ett par av rummen och måla de värst gulnade taken. Efter detta ansiktslyft kändes bostaden nästan som ny även om golvmattorna var de samma gamla hopplösa gråspräckliga som i tvårummaren. Också skåpdörrarna var de samma fladdriga skivorna men här hade någon tidigare boare på eget bevåg målat dem ljusgrå. Om det innebar ett lyft eller inte är jag inte säker på.

Själva flyttningen var en aning arbetsam för vi valde att inte hyra skåpbil utan bära våra saker över gården. Även om avståndet inte var längre än några tiotal meter visade det sig vara fullt tillräckligt då det gällde att i höstkylan och mörkret bära över tvättmaskin, hyllor, soffa, fåtöljer, sängar, bord och stolar. Allt mindre lösöre packade vi ner i flyttlådor och körde över gården med bilen.

Den mellersta balkongen (på bilden) på andra våningen och fönstret till vänster om den hörde till vår lägenhet.

Vi ville som sagt spara på kostnaderna vid flyttningen och min snilleblixt var att tömma vattensängsmadrassen på egen hand med en slang, i stället för att hyra en pump. Resultatet av denna sparåtgärd var att vi då vi skulle fylla madrassen endast hade en gigantisk knölig vinylsäck som vägrade rätade ut sig i ett hörn av sängbottnen. Alla dämpande lameller låg i en hög och madrassen var oanvändbar. Just då var jag inte den mest populära mannen i grannskapet. Lyckligtvis gick försäkringsbolaget med på att ersätta madrassen och efter att ha legat några nätter obekvämt nerbäddade på golvet fick vi en splitterny och bättre madrass till vattensängen.

Livet var bekvämt i den nya lägenheten. Det fanns luft och rymd, vi hade balkong och ett riktigt kök. Och vår dotter som just börjat stå och gå hade ett rum som väntade henne bara hon blev stor nog att sova för sig själv. Det var också mycket roligare och enklare att bjuda hem gäster då man hade mera utrymme.

Under vår tid i trerummaren tog jag steget fullt ut i 1990-talet för jag övergick från vinylskivor till cd:n. Till en början spelade jag både och men rätt snart hörde jag allt oftare på mina nyinskaffade cd-skivor medan vinylplattorna blev stående i skivhyllan. Där står de fortfarande, alla tusen stycken. Ibland plockar jag ner någon gammal goding från hyllan, oftast en platta jag inte har som cd, och lyssnar genom den med andakt och ett stänk av nostalgi.

Den största händelsen under denna tid var dock att vårt andra barn, en utdragen, lång och stor pojke, föddes på långfredagen 1991. Samtidigt blev vår förstfödda befordrad till stolt storasyster och väntade otåligt på att lillebror skulle växa så att de kunde leka tillsammans. När mamma och son var hemkomna från Heidekens barnbördshus och livet började gå enligt sitt nya mönster var vi lyckligt ovetande om att vi skulle flytta från trerummaren inom ett par månader.

Kustö slottsruin

Det är både utmanande och givande att hitta nya utflyktsmål på eller i närheten av hemorten och då man gör det är det belönande på flera plan. Perspektivet på det invanda förskjuts och man får möjlighet att betrakta sin näromgivning med turistens blick. Under åren har jag sysslat mycket med detta. Dels har det resulterat i ett stort antal artiklar och tre hemortsböcker, dels i några inlägg i denna blogg.

En indiansommarlördag i september åkte min hustru och jag från Reso ut mot Pargas. Då vi hade passerat S:t Karins och kommit över bron till Kustö svängde vi på backkrönet in till vänster mot kyrkan, herrgården och slottsruinen.

När vi kört en bit kom vi till en brant kurva i vilken den pittoreska rödmålade träkyrkan ligger uppe på en liten kulle till höger. När vi var på stugan som barn brukade vår pappa göra oss varse om när kyrkan i Kustö ringde in helgen på lördagsaftonen klockan sex. Om vinden blåste lämpligt hörde man kyrkklockornas spröda klang tydligt och klart till oss i Fagerkulla.

Färden gick vidare i det gamla kulturlandskapet och snart närmade vi oss herrgården som är byggd på 1700-talet och som är ett av de äldsta bevarade bostadshusen i Finland. Gården lydde först under biskopsslottet och var senare tjänstebostad för kommendören vid Åbo infanteriregemente.

Efter ytterligare några hundra meter var vi framme vid slottsruinens parkeringsplats. Även denna lördag i september stod det flera bilar på parkeringen, ett konkret bevis på att platsen är ett populärt utflyktsmål. Och varför inte, den ligger ju i närheten av vattnet och här finns både möjlighet att tillreda mat i en utegrill och att fiska från bryggan.

Ruinen efter det katolska biskopsslottet ligger på en kulle på den innersta udden av Kustö, som vetter mot Pikisviken. Slottet hade sin blomstringstid under 1400-talets första år. Det förstördes i en eldsvåda i slutet av 1400-talet men byggdes upp på nytt. I början av 1500-talet började slottets nedgång och 1522 flydde den sista katolska biskopen till Sverige och slottet föll i händerna på danskarna. Gustav Vasas trupper erövrade slottet år 1523 men eftersom ingen hade något intresse för borgen gav Gustav Vasa år 1528 order om att förstöra slottet.

På 1870-talet grävde man fram slottsruinen och sedan dess har man undersökt, reparerat och förstärkt den. Idag är ruinen och murarna så långt renoverade och uppbyggda att man kan skapa sig en bild av hur slottet såg ut en gång i tiden. Man kan röra sig fritt i ruinen och njuta av den fina utsikten och den speciella stämning som råder inom dessa grova stenmurar.

Kustö ruiner har följt mig genom livet. Mitt första minne av platsen går bakåt i tiden till mitten av 1960-talet då mina föräldrar tog oss barn dit på utfärd. Mamma kokade kaffe i termos, blandade Paraati- eller Tropic-saft i ett par flaskor och lade ner bullar och kex i korgen. Sedan åkte vi i vår vita Austin Mini 850 från Trädgårdsgatan i Åbo till slottsruinen på Kustö. Där väntade ett stort äventyr bland stenmurarna. Vi klättrade omkring, sprang och lekte innan vi gjorde slut på innehållet i matkorgen.

När våra egna barn var små körde vi några gånger till slottsruinen. Också vi packade en diger kaffekorg och gav oss ut på utflykt. Såsom alla andra barn före och efter dem lekte även våra ungar i ruinerna, de sprang runt murarna och lät fantasin föra dem dit de önskade. När leken var avslutad satt vi oss på muren, njöt av utsikten över Pikisviken och drack kaffe och saft och åt bulle och kex.

Kustö ruiner är ett fint mål där historien är närvarande och de grova murarna talar till den som vill lyssna.

Byväg

Traktorvägen i utkanten slingrar genom skog och fält

mellan hjulspåren rinner en härdig grön sträng

varje steg framåt omvandlas till ett kliv bakåt i tiden

det gulgrönlaserade julikornet bugar för blåsten

ett uppstiget fornhav med inskjutna holmar och skär

En igenvuxen stenfot förtäljer om gångna boplatser

sedan, ett utomhustempel belyst i skiftande gröna toner

asparna lånar sina gråpatinerade stammar som pelarhall

trädkronorna nynnar aftonens ordlösa tusen verser långa vaggvisa

försätter vandraren i ett tidsbefriat drömtillstånd

En gång svallade vattnet brett, högt upp över åkersluttningarna

bergens mjukt rundade stenhjässor reste sig över ytan

båtar tog sig fram längs sunden, mot en okänd framtid

gudar tvingades kapitulera, ersattes av en inhämtad herdereligion

uppmärksamheten riktad mot en ny krävande överhet

Ormvråkens gnäll högt i solglimret återför flanören till nuet

siluetten kretsar, spejar efter ätbart nere bland sädens vågsvall

Dansteater ERI: Baletten Julia & Julia

Ibland får man vara med om en holistisk konstupplevelse, en tilldragelse som för tankarna till ett allkonstverk där flera sinnen blir stimulerade på en och samma gång. Då jag besökte Dansteater ERI i Åbo den 30 oktober för att se teaterns 25-årsjubileumsföreställning, baletten Julia & Julia, erfor jag just detta.

Den oförklarliga, något magiska, känsla och stämning som ofta infaller vid en exceptionellt lyckad konstupplevelse vidtog genast från det jag trädde in i teaterns hemtrevliga röd- och vitmålade aula. Medan jag satt och väntade på att föreställningen skulle börja lät jag mig ströva bakåt i teaterns historia genom att se på affischerna som pryder väggarna. Samtidigt märkte jag hur den jäktiga världen utanför kändes allt mera avlägsen, hur pulsen blev långsammare och sinnena mottagliga.

Snart var det dags att förflytta sig in i den intima teatersalongen och som vanligt gick jag längst in och högst upp. Jag slog mig ner i en av de röda fåtöljerna och lät blicken svepa över den förvånansvärt djupa scenen. Salen var inom kort fylld till sista plats, belysningen släcktes och salongen drog andan innan föreställningen började.

I baletten Julia & Julia smälter musik, dans, kläder, dekor och ljus ihop till en helhet där summan växer sig större än de enskilda delarna. Eftersom det är fråga om dansteater är självfallet musiken och dansen viktigast, men det är så gott som omöjligt att rangordna dessa sinsemellan. Såsom alltid när det gäller Dansteater ERI är dansarna otroligt skickliga, koreografin effektfull, gripande och starkt talande. Den fantastiska Plus Ensemble bestående av cello, dragspel, klarinett och violin tolkade den expressiva musiken på ett suveränt sätt.

Baletten är uppdelad i två akter. I den första akten upptäcker Julia och Julia varandra och blir förälskade. Denna uppspelta glädje är kraftfullt skildrad av Tiina Lindfors och Anneke Lönnroth. Akten slutar med att Julia och Julia blir hämtade av sina män och tvungna att återvända till sitt inrutade och förutbestämda liv som hustrur.

I den andra akten flyter det konkreta ut i ett mera abstrakt och symbolmättat skeende. Färgskalan på dräkterna gick i rött och svart i den första akten medan huvudpersonerna i den andra akten är klädda i vitt. De två kvinnorna som inte gjort något fel, endast älskat varandra, blir syndabockar och offer medan galenskapen och infernot i världen eskalerar. Man förföljer och fördömer kärleken medan hatet får flöda fritt och fördomarna frodas.

I takt med att handlingen blir svartare intensifieras danskonsten och blir skärande vacker, stundvis närapå outhärdlig. Fördomarna och hatet går så långt att det som började med att man fördömde och förbjöd kärlek utmynnar i hat så gränslöst som koncentrationsläger och övrigt utstuderat förtryck och förintande.

Denna ofördragsamhet och förföljelse leder till att Julia och Julia först i döden kan älska varandra ostört och i fred. Före det får de endast korta stulna ögonblick tillsammans innan de dras tillbaka in i intoleransens konvention. Baletten är även visuellt mycket stark. Ljuset, djupet i scenen, färgerna och slutligen det nerramlande fängelset åstadkommer stundvis hisnande vackra, stundvis fysiskt obehagliga förnimmelser.

Baletten Julia & Julia är en synnerligen laddad föreställning av en teater som aldrig skyggat för att ta ställning. En av Dansteater ERIs många styrkor ligger i detta engagemang och det är bland annat därför den är min favoritteater i Åbo; man vet att en föreställning av ERI aldrig lämnar en oberörd. Ibland väljer ERI humorn som uttrycksform och ibland en tyngre och mer seriös form men det konstnärliga kompromissar man aldrig med. Man kan inget annat än bejubla den livskraftiga, och alltid lika angelägna och aktuella dansteater som Tiina Lindfors, Lassi Sairela och Eeva Soini grundade år 1989.