Det är både utmanande och givande att hitta nya
utflyktsmål på eller i närheten av hemorten och då man gör det är det belönande
på flera plan. Perspektivet på det invanda förskjuts och man får möjlighet att betrakta
sin näromgivning med turistens blick. Under åren har jag sysslat mycket med
detta. Dels har det resulterat i ett stort antal artiklar och tre
hemortsböcker, dels i några inlägg i denna blogg.
En indiansommarlördag i september åkte min hustru och jag från Reso ut mot Pargas. Då vi hade passerat S:t Karins och kommit
över bron till Kustö svängde vi på backkrönet in till vänster mot kyrkan, herrgården
och slottsruinen.
När vi kört en bit kom vi till en brant kurva i vilken
den pittoreska rödmålade träkyrkan ligger uppe på en liten kulle till höger.
När vi var på stugan som barn brukade vår pappa göra oss varse om när kyrkan i
Kustö ringde in helgen på lördagsaftonen klockan sex. Om vinden blåste lämpligt
hörde man kyrkklockornas spröda klang tydligt och klart till oss i Fagerkulla.
Färden gick vidare i det gamla kulturlandskapet och snart
närmade vi oss herrgården som är byggd på 1700-talet och som är ett av de
äldsta bevarade bostadshusen i Finland. Gården lydde först under biskopsslottet
och var senare tjänstebostad för kommendören vid Åbo infanteriregemente.
Efter ytterligare några hundra meter var vi framme vid
slottsruinens parkeringsplats. Även denna lördag i september stod det flera bilar
på parkeringen, ett konkret bevis på att platsen är ett populärt utflyktsmål. Och varför
inte, den ligger ju i närheten av vattnet och här finns både möjlighet att
tillreda mat i en utegrill och att fiska från bryggan.
Ruinen efter det katolska biskopsslottet ligger på
en kulle på den innersta udden av Kustö, som vetter mot Pikisviken. Slottet hade
sin blomstringstid under 1400-talets första år. Det förstördes i en eldsvåda i
slutet av 1400-talet men byggdes upp på nytt. I början av 1500-talet började
slottets nedgång och 1522 flydde den sista katolska biskopen till Sverige och
slottet föll i händerna på danskarna. Gustav Vasas trupper erövrade slottet år
1523 men eftersom ingen hade något intresse för borgen gav Gustav Vasa år 1528
order om att förstöra slottet.
På 1870-talet grävde man fram slottsruinen och sedan dess
har man undersökt, reparerat och förstärkt den. Idag är ruinen och murarna så
långt renoverade och uppbyggda att man kan skapa sig en bild av hur slottet såg
ut en gång i tiden. Man kan röra sig fritt i ruinen och njuta av den fina
utsikten och den speciella stämning som råder inom dessa grova stenmurar.
Kustö ruiner har följt mig genom livet. Mitt första minne
av platsen går bakåt i tiden till mitten av 1960-talet då mina föräldrar tog
oss barn dit på utfärd. Mamma kokade kaffe i termos, blandade Paraati- eller
Tropic-saft i ett par flaskor och lade ner bullar och kex i korgen. Sedan åkte
vi i vår vita Austin Mini 850 från Trädgårdsgatan i Åbo till slottsruinen på
Kustö. Där väntade ett stort äventyr bland stenmurarna. Vi klättrade omkring,
sprang och lekte innan vi gjorde slut på innehållet i matkorgen.
När våra egna barn var små körde vi några gånger till
slottsruinen. Också vi packade en diger kaffekorg och gav oss ut på utflykt.
Såsom alla andra barn före och efter dem lekte även våra ungar i ruinerna, de
sprang runt murarna och lät fantasin föra dem dit de önskade. När leken var
avslutad satt vi oss på muren, njöt av utsikten över Pikisviken och drack kaffe
och saft och åt bulle och kex.
Kustö ruiner är ett fint mål där historien är närvarande
och de grova murarna talar till den som vill lyssna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar