Rainbow Rising

Det är barnsligt och totalt meningslöst att utnämna världens bästa det ena och det andra, men trots det är det väldigt roligt. Sannolikt är det också typiskt för killar och män att göra så eftersom vi har en enastående förmåga att skapa tävling av det mesta och rangordna saker. Ofta tar dylika listor upp filmer, böcker eller skivor och argumenterar sedan för varför just de som finns med på listan är bättre än de övriga. Hur naiv kan man bli? Det är ju fråga om tycke och smak och då finns det ju en oändlig mängd rätta svar.

Trots det vill jag hävda att man kan sålla fram ett urval som med en någorlunda objektiv måttstock mätt är representativa exempel på det som är bra inom sin genre. Här vill jag lyfta fram en skiva från 1976 som ligger mycket högt på min lista.

Gitarrguden Ritchie Blackmore hade slutat i Deep Purple och etablerat sitt nya band Rainbow med den starka, men något plattsoundande, debuten Ritchie Blackmore´s Rainbow som inleds med den fenomenala ”Man On The Silver Mountain”. Man hör omedelbart att det här är ett projekt som inspirerar Blackmore, något han tror på och blåser liv i efter den trötta Deep Purple plattan Stormbringer på vilken han närmast spelar ämbetsmannamässigt.

Efter några omstuvningar i besättningen kommer Blackmore igen med en supergrupp som kunde ha haft två andra frontmän utöver honom själv (beklagligtvis bägge redan döda); den högtsjungande lilla jätten Ronnie James Dio eller trummisen Cozy Powell som slår med samma frenetiska energi och kraft som far och son Bonham. Kvintetten kompletteras av Jimmy Bain på bas och Tony Carey på klaviatur.

Rainbow Rising kom ut 1976 och är ett av de finaste hårdrockalbumen som någonsin spelats in. Soundet är klart och tydligt och musicerandet är kreativt, inspirerat och på en mycket hög nivå. Samtliga låtar är starka, musiken är kraftfull och mäktig med melodiska inslag och framförd med den självklara auktoritet som endast mästerliga musiker är kapabla till. Och genom hela skivan skapar bandet ett infernaliskt tryck som får en på toppenhumör. Vill man hitta något att kritisera är det att albumet känns en aning för kort, man hade gärna lyssnat till ett eller två spår till.

Suveräna mästerverk är öppningsspåret ”Tarot Woman” där en briljant Cozy Powell för dialog med Blackmores exakta gitarrspel, ”Starstruck” som drivs framåt av Ronnie James Dio och den oslagbara ”Stargazer” som lämnar de flesta stora hårdrocklåtarna bakom sig. Det nojsas mycket om Led Zeppelins ”Kashmir” men i mitt tycke är ”Stargazer” ett större verk. Blackmores gitarrsolo som börjar tre och en halv minut in i låten är hisnande och Dios sångprestation är fullkomligt magisk. Skivan avslutas med ett annat åttaminutersstycke, den jagande ”A Light In The Black” som halvvägs kulminerar i ett melodiskt klaviatursolo som övergår i ett infernaliskt gitarrsolo. Det är ett nöje att lyssna på Blackmore på denna skiva som inte sedan Machine Head med Deep Purple spelat med samma briljans och strukturfasthet i solona.

Om jag blev deporterad men fick ta med mig några skivor skulle jag nog hålla hårt fast vid Rainbow Rising. Den är ett bevis på att även hårdrock kan ha ett högt konstnärligt värde. Plattan är ett mästerverk som kommit till under sällsynt gynnsamma förhållanden, alla bitar faller på plats och slutresultatet är övertygande. Det är bara att skruva upp volymen och låta sig förflyttas bort i Blackmores magiska värld. Vilken underbar eskapism i novembermörkret.