En platta till

När jag gick i gymnasiet i slutet av 1970-talet skakades rockvärlden rejält i grunden i och med punkrockens aggressiva framfart. Vissa kretsar hade fått nog och ansåg att det hade blivit dags att utmana och ruska om den kommersiella och etablerade musiken. Alla skulle ha rätt att spela och det hemgjorda fick höras i musiken som var enkel, snabb, aggressiv och ofta även politisk.

Efter att ha följt med den första vågen av utvecklingen på avstånd, med en gnutta nedärvd konformism och kanske till och med en viss portion förakt, eller möjligen enbart med den medfött konservativas ängslan för att kasta sig med i något nytt, vaknade min nyfikenhet för fenomenet år 1978.

Det i de finska medierna mest omskrivna och omtalade punkbandet Sex Pistols, som förbjöds att uppträda i landet (ja, detta var möjligt i Finland så sent som år 1978), blev aldrig min grej även om jag senare skaffade deras album. Det var något som kändes fel med Sex Pistols, något som luktade pengar, oärlighet och kalkylering trots alla ideal.

Det som öppnade mina öron för punken – eller nya vågen som den då redan kallades för att samla upp ett bredare urval band – var The Boomtown Rats gig på Ruisrock 1978. Det fanns någonting i bandets musik, energi på scen och attityd som tilltalade mig, trots att deras kläder såg för jäkliga ut. Och vid den tiden var välgörenhetshelgonet Bob Geldof ännu en ung, arg rockstjärna på väg uppåt.

Fortfarande som 50-åring lyssnar jag med jämna mellanrum, då jag känner mig lämpligt regressiv och halsar ett stop, på bandets stora skiva A Tonic For The Troops.

Året därefter var Ruisrock-arrangörerna än en gång i takt med sin tid och bokade den kommande supergruppen inom genren, The Clash, för en spelning på festivalen. Den här konserten blev ett av mina bästa Ruisrock-minnen, flaggraden i bakgrunden och den galna Joe Strummer som klättrade och klängde i scenkonstruktionen och drev publiken till extas. Då hade Ruisrock så stark position i Norden att folk kom från Sverige för att se The Clash.

Denna svit av stora nya vågen band som uppträdde på Ruisrock toppades år 1980 då det största bandet i Storbritanninen för dagen, The Jam, spelade på scenen i Runsala. När man kollar setlistan för konserten, 17 av bandets mest kända låtar, blir man inte ett dugg förvånad över att spelningen gick hem hos publiken.

Den platta jag denna gång rekommenderar är, enligt min smak och uppfattning, tillsammans med London Calling av The Clash, de obestridliga mästerverken i genren. Vill man tillbaka till den stämning som rådde i The Jams värld för 33 år sedan skall man söka upp plattan All Mod Cons och ge den en chans.

Förtrollningen bär från öppningsspåret ”All Mod Cons”, via de fina ”To Be Someone” och ”English Rose”, vidare mot ”In The Crowd, ”Billy Hunt” och ”It´s Too Bad” fram till slutklimaxen med ”’A’ Bomb In Wardour Street” och den jättelika episk-dramatiska ”Down in the Tubestation At Midnight”. Alla bitar faller på rätt plats och bildar en helhet. Där bandets två första album var råa, ofärdiga och primitiva åstadkom trion på detta tredje album en musikalisk ståndpunkt som har ett bestående värde. All Mod Cons är ett tidsdokument men också något så motsägelsefullt som en nya vågen lp med ett högt stående konstnärligt värde. Kanske sköt bandet sig själv i benet vid den tiden, men för eftervärlden är detta eventuella vådaskott en välsignelse.