Vilken var den första - egentligen?

Ja, vilken var den första? Då man funderar på frågan dyker det så gott som alltid upp något som var tidigare, något som kom före det man uppfattat som det första. Så visade det sig vara även i mitt fall beträffande musiken och mitt groende musikintresse. Det som jag en aning nonchalant utgått ifrån att inleddes med sviten av följande fem album – Creedence Clearwater Revival: Pendulum, Santana: Abraxas, Deep Purple: Fireball, Creedence Clearwater Revival: Green River och Uriah Heep: ...Very ´Eavy ...Very ´Umble – föregicks i själva verket av något.

Tidsmässigt inföll dessa händelser nära inpå varandra, allt skedde under hösten 1971. Jag gick i fjärde klass och skulle fylla tio i oktober. Det skedde avgörande förändringar, barndomen började flyta ut i något som kunde peka mot en prepubertal ungdom. Samtidigt vaknade ett intresse för nya saker, ungdomsgrejer, och överlägsen vinnare blev pop- och rockmusiken. Startskottet för det som kom att urarta i ett fullkomligt maniskt skivköpande var för min äldre brors del anskaffandet av en oskyldig singel och som beundrande lillebror apade jag efter detta beteende.

På Slottsgatan 13, i centrum av Åbo, låg en skiv- och musikaffär som hette Westerlund och som senare köptes upp av Musik Fazer. Närmast disken fanns en låda med singlar och det var i den vi hittade våra första egna plattor. På den tiden kostade en singel 6 mark och 90 penni jämfört med en normalpris lp som kostade 24 mark.

Vi hade stämt träff utanför musikaffären efter skolan, min bror och jag. Han kom från pojkskolan Svenska klassiska lyceum vid Gamla Stortorget medan jag traskade från Cygnaeus folkskola på Eriksgatan 18. Kvällen innan hade vi valt ut vad vi skulle köpa. Valet styrdes för min del av en låt jag hört på radio och fastnat för medan min bror möjligtvis hade fått tips av någon klasskamrat.

Jag var blyg och osäker och lät min bror bläddra i skivlådan. Det prasslade om plastpåsarna då han letade sig fram mot målet; två av tidens stora hitlåtar. Han stannade inför en smörpappersgrumlig ljust gråaktig plastpåse som innehöll en skiva med orange etikett, utgiven av bolaget CBS, och snart vid en till som såg lika ut.

Han skötte också om betalningen och snart låg de två singlarna i en platt liten plastpåse och vi gick målmedvetna mot fyrans busshållplats på Salutorget. Vi överräckte våra skolbiljetter med bokstaven K tryckt i grönt och satte oss på en bänk för två. Ivern och upphetsningen blev närapå outhärdlig. Lyckligtvis var bussfärden till Trädgårdsgatan 46 rätt kort och snabbt avklarad.

Hemma på det rätt tidstypiska pojkrum vi delade lyssnade vi först, med ålderns självskrivna rätt, på min brors inköp som visade sig bli en trogen vän i mer är fyra och ett halvt decennium. Han tog skivan ur påsen, lade den på tallriken och placerade nålen i spåret. Ett distinkt intro och vackert klingande gitarrer ledde åhöraren in i en av tidernas finaste poplåtar där allt väsentligt blir sagt och uträttat på cirka 2:40. Vers och refräng kompletterar varandra perfekt i denna geniala låt och Jeff Christies mustiga röst toppar det hela. Det var mitt första möte med “Yellow River” till och med tiden kom även “Down the Mississippi Line” på B-sidan att bli flitigt spelad.

Efter en genomlyssning av bägge sidor på Christie-singeln var det min tur. Spänningen var inte lika stor eftersom låten var bekant från radio, det var mer ägandets glädje som gällde och möjligheten att lyssna på sången när helst man önskade.

Den väl bekanta inledningen, den ofarligt tjusiga melodin och den sprött vackra ljusa countryrösten. Jag var förälskad i Lynn Andersons röst på småkillars vis och jag kom att älska allt med ”Rose Garden”, intro, vers, refräng och mellanspel. Hon kom så nära när hon sjöng och jag tyckte särskilt bra om hur hon sjöng, hennes frasering. Hade jag sett henne uppträda på TV hade jag nog blivit förtjust i hela denna söta blondin med det stora hårarrangemanget, inte enbart i hennes röst.

På sikt blev detta dock inte någon inkörsport i countrymusikens värld utan snarare en engångsföreteelse. Visserligen var det tryggt att börja med något skört, skönt och melodiskt som ”Rose Garden” men utvecklingen kom att ta en förvånansvärt snabb vändning i riktning mot rockens farligt lockande tonvärld. Men det är en helt annan berättelse.

Yellow River

Yellow River (annan version)

Rose Garden