Instrumentalisten och kompositören Pekka Pohjola
(1952-2008) utgör en viktig beståndsdel i den mosaik som bildar det finländska
kulturarvet. I sin musik lyfter han fram vissa för Finland typiska teman som en
närhet till naturen, en dragning till sagor och myter och en underfundig humor.
Det fina med Pohjolas musikaliska uttryckssätt är att det är allmänmänskligt
och väcker lika mycket gillande utanför det egna landets gränser som innanför
det.
Pekka Pohjola föddes till en mycket musikalisk familj och
tanken var att han skulle föra traditionen vidare och slå sig in på den
klassiska banan. Han hade studerat piano – och violinspel och sjungit i kör ett
antal år då han blev intresserad av rockmusik. Han stämde om sin fars cello och
började spela basgångar på den och därmed var hans framtid beseglad. Slutligen
gick hans föräldrar i mitten av 1960-talet med på att köpa sonen en basgitarr.
Pohjolas utveckling till en av landets ledande basister
var snabb. På hösten 1969 gick han med i Jussi Raittinens band The Boys och på
våren 1970 ersatte han Mats Huldén som basist i gruppen Wigwam. Här stannade
han fram till sommaren 1974 och medverkade på följande fyra skivor: Tombstone Valentine (1970), Fairyport (1971), Being (1974) och Live Music
from the Twilight Zone (1975). Det var under dessa år som Pohjola
förädlades och utvecklades både som basist och kompositör.
Under åren i Wigwam förverkligade Pohjola en av sina drömmar
då han spelade in sitt första soloalbum, Pihkasilmä
Kaarnakorva (1972). En platta full av ungdomlig iver och virtuost
musicerande som presenterar en exceptionell begåvning. Efter att ha lämnat
Wigwam spelade han in sitt andra soloalbum, det helgjutna mästerverket Harakka Bialoipokku (1974) om den lilla
skatans äventyr. Skivan som väckte mycket uppmärksamhet gavs i Storbritannien ut
under namnet B the Magpie och i
Sverige som Skatan.
På sommaren 1975 blev Pohjola och trummisen Vesa Aaltonen
kontaktade av före detta Blood Sweat & Tears-gitarristen Georg Wadenius som
ville grunda ett internationellt band på högsta nivå med finländarna och den
polska keyboardisten Wlodek Gulgowski. Senare anslöt sig även sångaren Tommy
Körberg till gruppen Made in Sweden och man spelade in albumet Where Do We Begin (1976).
Pekka Pohjola begav sig till England för att spela in
sitt följande album tillsammans med Mike Oldfield i dennes studio. I mars 1977
kom det mera gitarrdrivna, rockinfluerade albumet Keesojen lehto ut i Finland. I Sverige fick skivan titeln Skuggornas tjuvstart och i
Storbritannien Mathematician´s Air
Display. Skivan marknadsfördes väl och kom att sälja bra både i Finland och
i Sverige.
Made in Sweden lades ned och på hösten 1977 gick Pohjola
med i följande supergrupp, The Group. De övriga musikerna var Vesa Aaltonen:
trummor, Olli Ahvenlahti: klaviatur och Seppo Tyni: gitarr. Bandet släppte ett väl
producerat, men något livlöst, album på våren 1978 och uppträdde på festivaler
runt om i Norden.
Följande år kom Pekka Pohjolas fjärde album, det tungt
laddade, melodiskt kraftfulla Visitation,
ut och året därpå det likaså starka Kätkävaaran
lohikäärme. Denna kreativa och produktiva period i Pohjolas karriär fick
sin fortsättning 1982 med utgivningen av albumet Urban Tango, som i många hänseenden känns som en ny början, Pohjola
tar steget in i nästa decennium. Albumet följdes av det mästerliga soundtracket
till ett TV-program, Jokamies (1983),
i USA och Tyskland utgivet som Everyman
och det helgjutna Space Waltz (1985).
Sviten kom att kulminera med en av Pohjolas starkaste helheter Flight Of the Angel (1986) på vilket man
inte kan finna en enda svagare komposition.
Under 1990-talet gav Pekka Pohjola ut tre fina album; Changing Waters (1992), Heavy Jazz – Live in Helsinki and Tokyo
(1995) och det sista stora mästerverket Pewit
(1997) vars tre första kompositioner hör till det finaste och djupaste Pohjola
skrivit. Han når en mogen höjdpunkt som konstnär på Pewit, här talar något mer än blott musiken till lyssnaren, här
summerar Pohjola hela sitt varande som kompositör och musiker. Man kan lugnt
tala om en konstnärlig fullbordan. Pekka Pohjola kom att släppa ytterligare ett
album, Views (2001), ett lika högklassigt
konstverk som de tidigare.
Utöver dessa inspelningar med mindre band spelade Espoo
Big Band 1986 in Pekka Pohjolas verk Yesterday´s
Games i fyra delar och orkestern Avanti! gav 1990 ut Pohjolas Sinfonia no.1.
Pohjola utvecklades från 1970-talets suveräna basist till
en av de intressantaste och mest begåvade samtida kompositörerna. Pohjola
följer inga trender, väljer ingen färdigt utstakad väg utan röjer sin egen väg
som ständigt förändras och utvecklas.
Det genomgående draget för hans musik är, som tidigare
nämnts, en närhet till naturen, till sagan och myten och till det lekfulla.
Vidare litar han på styrkan i melodin, han har inget som helst behov att
krångla till sin musik som självändamål. Han följer sin egen ledstjärna och gör
detta till något unikt för enbart honom. Hans musik känns alltid organisk,
levande och spontan.
En möjliggörare i förverkligandet av Pohjolas musikaliska
vision och ambition är att han utan undantag kunnat omge sig med musiker av
toppkvalitet. Begåvade musiker har insett att de får vara med om något utöver
det vanliga då de spelar med Pohjola.
Man kunde slumpmässigt plocka vilken skiva som helst ur
Pohjolas katalog och skriva en text om den och texten skulle i de flesta fall
behandla ett mästerverk. Ofta har man lyft fram de tre första soloalbumen från
1970-talet vilket är fullt förståeligt eftersom samtliga är storverk. Själv är
jag särskilt förtjust i Visitation
och de fina skivorna Urban Tango, Space
Waltz och Flight of the Angel
från 1980-talet. Slutligen vill jag nämna albumet Pewit (1997) som exempel på hur mycket kreativitet och skaparkraft Pohjola
fortfarande besatt i slutet av 1990-talet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar