Mina boplatser VII - Laukkällsgatan 11 L 109

Under våren 1991 berättade kvinnan i lägenheten mitt emot att de tänkte flytta ut ur sin fyrarummare i slutet av maj. Hon ville att vi skulle få veta detta först ifall vi var intresserade av en större bostad.

Vi funderade och diskuterade och kom fram till att vi trivdes bra i vår trerummare som vi ju hade piffat upp en del. Å andra sidan var vi en familj på fyra personer och helt otänkbart var det inte att den ännu kunde växa så vi beslöt trots allt att anmäla vårt intresse för lägenheten.

Disponenten i bolaget kunde rätt snart meddela att vi skulle få bostaden. Vi gjorde en muntlig överenskommelse med honom att vi skulle hålla bägge lägenheterna ett par veckor in i juni för att ha tid för tapetsering och målning i den nya bostaden samt att kunna flytta i lugn och ro. Genast efter att grannarna hade flyttat hämtade vi en uppsättning nycklar så att vi kunde sätta igång utan dröjsmål.

Vår lägenhet låg på andra våningen.

En eller två dagar senare ringde det på dörren. En familj stod i trappuppgången och sade att de skulle flytta in i månadsskiftet och undrade om de fick titta runt i bostaden. Vi blev fullständigt tagna på säng men sade att det nog gick för sig men påpekade att vi fått lov att stanna kvar i ett par veckor ännu. Då sade kvinnan i familjen att disponenten hade lovat att vår trerummare var ledig från och med början av juni och att de hade sagt upp sin föregående bostad till dess. De måste kunna flytta in så snart som möjligt.

Efter ett samtal till disponenten klarnade det att han hade glömt bort vår överenskommelse, i själva verket nekade han bestämt att en sådan skulle ha ägt rum över huvudtaget. Vår lugna tidtabell hade krympt till ingenting. Inget mera att göra åt saken, vi kunde ju inte låta den oskyldiga familjen lida av disponentens tabbe.

De två fönstren till höger om trapphuset (på andra våningen) tillhörde våra sovrum.

Omedelbart efter samtalet började vi bära över våra saker. En eventuell ytrenovering fick vänta till ett senare skede. Vi insåg också att vi inte hade tid att packa ner någonting utan med bägge ytterdörrarna på vid gavel och en nyfiken tvååring i fötterna och en sovande tvåmånaders grabb i vagnen, kånkade vi över vårt bohag, såväl stort som smått. Om vartannat bar vi möbler, travar med böcker, skivor, kläder, gardiner, tavlor, kärl och husgeråd. Till vår stora häpnad gick det förvånansvärt snabbt att flytta även på det här viset och vi hade till och med tid och sinnesnärvaro att hyra en pump för tömning av vattensängen så flyttningen av den förlöpte utan missöden denna gång.

Efter att ha fått över våra saker avnjöt vi utmattade varsin välförtjänt öl i vår nya lägenhet. Vi tillbringade ett par dagar med att ordna upp den värsta oredan. Därefter stängde vi dörren bakom oss och åkte ut till stugan.

I L-trappan fanns endast sex bostäder.

Vår rymliga lägenhet var 86 kvadratmeter (om jag minns rätt), den låg i ändan av huset och hade gavelfönster i det ljusa långsträckta vardagsrummet. Köket var stort och likaså de två sovrummen mot gården. Det fjärde rummet vette mot parkeringsplatsen med ett något smalare fönster än de övriga och det inredde vi till arbetsrum tills vidare. Lyxigt var det också att ha två toaletter. I den här lägenheten hade bostadsbolaget förnyat skåpluckorna i köket, borta var de fladdriga blå från 1970-talet och i dessas ställe fanns det nya vita som andades mera sent 1980-tal eller tidigt 1990-tal. Golvmattorna var dock de samma spräckliga och ingrodda grå.

Vi kom att trivas mycket bra i vår fyrarummare. Under sensommaren och hösten målade vi de ytor vi ville ha uppsnyggade och lade ny tapet i ett par rum. Snart var bostaden både beboelig och trivsam.

Under åren i fyran kom mitt intresse för flygmaskiner att fördjupas och Åbo flygfält att bli en ofta besökt plats. Där fotograferade jag allt jag såg. En höjdpunkt var Turku Air Show den 1 september 1992 vid vilken den amerikanska marinens Blue Angels hade uppvisning med sina F18 vilka nyligen valts till det finländska flygvapnets följande plantyp.

Sett från vänster tillhörde balkongen och de två följande fönstren på andra våningen vår bostad.

En ännu viktigare händelse ägde rum i januari 1993 då vårt tredje barn, en kompakt gosse, föddes på Heideken i Åbo. Senare på våren fyllde storasyster fyra och storebror två. Vi var lyckliga och stolta trebarnsföräldrar och familjen började kännas färdig.

På våren 1993 fick vi ett brev i vilket det stod att vi hade möjlighet att ansöka om en nybyggd bostadsrättsbostad i Runosbacken. Vi hade genast när systemet togs i bruk anmält vårt intresse och fått ett könummer och nu hade vi chans att vara med och tävla om en nybyggd fyrarummare som skulle stå klar i månadsskiftet juli-augusti 1993. Vi trivdes utomordentligt i Ilpois så det var med en rejäl portion vemod vi började leka med tanken att bo på andra sidan av staden. Men först måste vi bli beviljade bostaden och kön var lång och dylika stora lägenheter fanns det få av så vi tog det med ro.