fredag 7 februari 2014

Björn Larsson: Drömmar vid havet

I ett par tidigare inlägg har jag varit inne på omläsning av böcker man tycker extra bra om. För drygt ett år sedan skrev jag om Karin Stensdotters lysande debutroman Arnes kiosk och i den texten nämnde jag Björn Larssons bok Drömmar vid havet som exempel på en annan roman jag återkommit till vid ett par tillfällen.

I mitten av januari upptäckte jag till min förskräckelse och förvåning att jag inte hade kommit ihåg att skaffa fram följande bok för läsning. En intensiv stund framför bokhyllan löste dock problemet; jag bestämde mig för att läsa om Drömmar vid havet för att se hur den tålt tiden.

Jag kommer klart och tydligt ihåg hur jag kom i kontakt med Björn Larsson och Drömmar vid havet. Det var i början av september år 2000 då jag reste för att besöka en god vän i Skellefteå. Efter att det tidiga morgonplanet från Åbo hade landat i Stockholm och före flyget norrut avgick hade jag ett par timmar att dräpa på Arlanda. Till en början flanerade jag fram och tillbaka i terminalerna ett tag och fick småningom syn på en bokhandel eller kiosk som sålde pocketböcker. Jag vred förstrött på ställningen med böckerna och tilltalades omedelbart av stormbilden som prydde omslaget till Drömmar vid havet. Efter att ha köpt boken satte jag mig ner med en mugg kaffe och började läsa.

Tiden jag skulle fördriva tills planet avgick förlöpte i ett huj, aldrig har jag haft så intagande reslektyr. Bokens särpräglade stämning följde mig under hela färden och även om dagarna i Skellefteå var späckade med givande program såg jag varje kväll fram emot att läsa en bit vidare i Larssons sjöroman innan jag lade mig.

Då jag nu började läsa boken på nytt fängslades jag omedelbart av den magiska havsstämning som Larsson skriver fram redan på bokens inledande sidor. Jag kom med ens ihåg det lilla lastfartygets besättning och deras små egenheter som gjorde dem så levande och verkliga. Det var som att återse gamla vänner. Och kapten Marcel som berörde människor han mötte på ett synnerligen starkt sätt; så kraftigt att fyra av dessa ovetande av varandra, och av olika anledningar, sökte upp Marcel och hans fartyg då det var i en liten kuststad på Irland.

Björn Larssons styrka som författare ligger på flera plan. Först och främst är han du med havet eftersom han själv har färdats i dessa vatten med sin segelbåt och han känner hamnarna och städerna han beskriver. Miljö- och havsskildringarna är sålunda fullkomligt trovärdiga och autentiska vilket ger en fantastisk inramning åt berättelsen.

Det som dock vid denna läsning gjorde det största intrycket på mig var hur han gestaltar sina huvudpersoner. Han har gått under skinnet på dem allesamman och byggt upp levande verklighetstrogna människor. Alla har sina drömmar och behov men också sina sämre sidor och svagheter. Alla dras till Marcel eftersom han utstrålar frihet och oberoende, vilket utvecklas till en svår paradox ju längre boken lider för han vill ju till varje pris vara fri medan de fyra som reser för att träffa honom alla vill ha en del av honom.

Larsson beskriver ingående hur svårt det är att vara fri i ordets egentliga och djupa betydelse och hur enkelt man då sårar andra människor. Friheten har ett högt pris och att leva fri innebär inget enkelt sätt att leva. Det vet Marcel bättre än någon annan och det värsta är att han nu är han försatt i trångmål på grund av sin utstrålning och den inverkan han har på sina medmänniskor. En av romanens höjdpunkter och mest gripande scener finns i slutet av boken då Marcel berättar om sin uppväxt och varför han blivit tvungen att välja frihet i stället för samvaro.

Denna omläsning öppnade nya perspektiv. Det fanns ännu skikt och lager jag inte upptäckt vid mina tidigare läsningar. Och det om någonting är väl kännetecknet på en god och väl komponerad roman, att den för varje läsning bjuder på något nytt och oväntat, något man ännu inte fått syn på.

Det som dock fortfarande förvånar mig efter alla dessa år är att man i Larssons hemland Sverige inte till fullo insett vilken internationellt betydande författare han är. Larsson är en sann europeisk författare med en stor publik i länder som Frankrike, Tyskland och Italien. Delvis därför, men i första hand självfallet för att han är en så utomordentligt läsvärd författare, kan jag inte annat än fortsätta att rekommendera Björn Larssons böcker för läshungriga medmänniskor jag möter.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar