Sigurdsristningen - en förtrollande bild

Ett antal gånger under ens livstid får man stifta bekantskap med platser som känns som om de bar på en hemlighet eller något magiskt. Ofta kan man uppfatta detta trolska som en antydan om en dold port eller öppning mot en förfluten tid. Man kan hitta fram till en dylik plats på flera sätt, i detta fall skedde det mer eller mindre av en slump.

I slutet av juli 2013 gjorde min hustru och jag en resa runt Mälaren under vilken vi såg flera fina städer och platser. Turen närmade sig sitt slut, vi hade nyss lämnat ett morgonfagert Eskilstuna bakom ryggen och styrde mot de mindre orterna Strängnäs och Mariefred. Under den korta bilfärden läste min fru kartan och tipsade mitt i allt om ett ställe som fanns upptaget som sevärdhet i vägkartan. Eftersom det inte var fråga om någon längre avstickare och vi hade gott om tid beslöt vi att köra dit.

Vi åkte förbi den vita kyrkan i Sundby och sökte oss ner mot Mälarens strand vid Sundbyholm. Vägen var smal och krokig och när vi närmade oss körde vi genom en luftig lövskogsdunge i vilken det rådde en helt fantastisk, sagolikt vacker belysning med gulgrönt klart ljus som strilade ner mot marken i olika breda sjok. Stammarna reste sig från en ren och tydligt skönjbar markvegetation, bilden var långt ifrån den invanda nordiska skogsvyn som så ofta domineras av en något mera instängd barr- eller blandskog.

Färden fortsatte ut under lövverket och återförde oss till en mera invand landskapstyp. Därefter svängde vägen brant till vänster mellan en kulle och ett litet smalt vattendrag. Vi körde bilen till parkeringsplatsen, stannade bredvid ett tyskregistrerat åk, tillhörande ett äldre par, och steg ut.

Det var högsommarvarmt, solen sken från en disig sky och man kunde ana några åskmoln i bildande. Vi promenerade upp mot kullen där bron från 1000 år tillbaka i tiden hade haft sitt ena fäste. Vi stod och tittade över vägen och det smala vattendraget för att 65 meter bort upptäcka den andra målade stenen som markerade brons fäste på den andra sidan. Det var hisnande att föreställa sig att det funnits en stor träbro på platsen för drygt 1000 år sedan.

Vi tog några steg längre upp på berget och fick syn på den omkring fem gånger två meter stora bilden, Sigurdsristningen, som även den har funnits här uthuggen i berghällen i mer än ett millennium. De konstfullt utmejslade bilderna i ristningen skildrar händelser ur Sagan om Sigurd Fafnesbane medan runorna som omger bilderna berättar att Sigrid lät bekosta byggandet av bron till minnet av hennes make Holmger. Synen av denna stora inristning gjorde en tagen och ödmjuk och framkallade en sakral känsla. Man stod på historisk mark, man kunde med enkelhet färdas bakåt i tiden och underligt konkret känna närvaron av det förflutna. Här om någonstans kunde man uppleva hur platsen talade till en.

Vi stannade en bra stund, promenerade ner till det stillaflytande smala vattendraget som evighetslångsamt flöt fram mellan träden. Vi gick ännu en gång tillbaka upp till ristningen. Om och om igen fick man lust att stå vid den färgade stenen och spana ut mot den andra och låta sig intas av känslan av evighet som vilade över platsen. Det var som om alla tider var närvarande på en och samma gång, som om något stod öppet för den mottagliga som ville uppleva och förnimma det.

 

Motvilligt makligt lämnade vi platsen, rörda, högtidliga och närapå tårögda. Detta hastigt påhittade besök kom att bli den absoluta höjdpunkten under hela resan. Och hade inte min fru läst kartboken så noggrant som hon gjorde så hade vi åkt vidare ovetande om denna sagolika magiska plats där tiderna möts i ett omvälvande och omtumlande handslag.