Vårregn

Naturen drar ett djupt andetag och släpper ifrån sig en tung suckning. Ett bastant täcke lågtgående grå moln dras över skyn, ljuset fördunklas. På en trädstam gnäller hackspetten ljudligt med klagande röst.

De första dropparna faller närapå obemärkt, små och spröda. Två skränande tärnor flyger på vackert fjädrande vingslag ut ur viken.

Så tystnar fåglarna. Söker sig undan regnet någonstans, måhända sitter de tysta i skogens träd eller trycker på marken.

Dugget gör små nålstick i vattnet som vilar blankgrönt och stilla. När marken fuktats och ger ifrån sig den förföriska aromen av våt växtlighet drar en hård vindil över, åstadkommer täta krusningar över det nyss så jämna vattengolvet. Regnet växer till sig och åstadkommer större hål i den allt mer oroliga viken.

Snart driver skyfallet in grova spikar genom vattenytan, tätt inpå varandra. En långt utdragen hårt smattrande trumvirvel slår mot taket, tablån blir suddigt grå och grön. I den några centimeter höga remsan där luft och vatten möts rör sig dropparna i två riktningar, ner och upp tillbaka ett litet stycke.

Så efter en stund börjar det lätta i molntäcket, de gråtunga lagren tunnas ut skikt för skikt. En första blå fläck visar sig och förstoras, molnen vitnar.

Solen bryter fram och lägger till en gyllene nyans ovanpå allt det gröna. Strålarna får vattenstänket att glimma till som ädelstenar i daggkåpa och näva. Luften värms åter upp med vällukt av syren och liljekonvalj. Bryggan torkar, fiskarna går upp till ytan och fåglarna återupptar sin sång.

Den grå molnbanken försvinner in över land och utifrån havet susar sydvästvinden tryggt och jämnt, blåser upp små vågor som hastar över vattnet och ut ur viken. Balansen återställd.