tisdag 3 april 2012

Kulturresa till Ångermanland och Jämtland

I slutet av maj 2005 tog jag min äldsta son på en kulturbetonad resa till Sverige. Hur intresserad han var av allt det jag hade planerat att vi skulle se vet jag inte, men han fick ju trots allt följa med på en resa. Dessutom fick han vara ledig från skolan vilket ju ungdomar i högstadieåldern oftast gillar mycket bra.

För att inleda turen på ett litet annat sätt tog vi långtradarfärjan från Nådendal till Kapellskär och inte någon av kryssningsfärjorna från Åbo till Stockholm. Vi anlände till Kapellskär tidigt en morgon och styrde bilen norrut från Norrtälje, upp mot Östhammar och vidare med ett första kort stopp vid den vita kyrkan i Älvkarleby. Vi steg ut ur bilen, sträckte på benen och sökte oss in på kyrkogården där jag nästan genast hittade författaren Stig Dagermans liggande gravsten invid muren. Eftersom jag under mina studier läst Dagerman med stort intresse var det en högtidlig stund att stå vid hans grav.

Färden fortsatte genom Gävle varefter vi sökte oss till E4:an längs vilken vi raskt åkte upp mot Söderhamn och Hudiksvall där vi stannade för att dricka förmiddagskaffe på ett charmigt men något nedslitet och dammigt kafé inne i stadens centrum. Vi satt i mjuka soffor som sett sina bästa dagar och spejade ut över staden.

Vi susade förbi Sundsvall, Härnösand och svängde bort från kusten vid Utansjö, Ramvik, Kramfors och Bollstabruk. Där passade vi på att beundra den jättelika Högakustenbron som 1,8 km lång och 182 m hög sträcker sig över Ångermanälven vid dess mynning, en mäktig syn.

Vårt mål för dagen var Sollefteå som ligger ett stycke upp längs Ångermanälven. Vi hade på förhand bokat rum på hotell Appelberg, ett stort vitt trähus invid älven. Sollefteå visade sig vara en gemytlig liten stad och särskilt glad blev jag som arkitekturintresserad över att man hade sammanställt ett häfte som i korthet presenterade de sevärda byggnaderna i staden.

Den primära orsaken till besöket i Sollefteå var inte att se älven flyta genom staden eller niporna (= erosionsbranter av sand vid älven), utan att besöka skådespelaren och filmstjärnan Ingrid Thulins grav. Jag förstår mycket väl ifall någon tycker jag är en aning kufisk som söker upp kända personers gravplatser, men för mig är det ett sätt att komma litet närmare bortgångna personer jag av en eller annan anledning beundrar. Då man befinner sig vid minnesstenen tänker man på personen i fråga och genomgår en inre minnesritual som kan vara mycket givande och behaglig.

Följande morgon grydde grå och mulen. Innan vi körde vidare tog vi en tur ner till älven för att se hur den strömmande flöt vidare, bred och majestätisk. Därefter letade vi rätt på väg 87, körde över till Jämtland och följde vägen längs Indalsälven fram till Östersund. Vi fortsatte ut till Frösön där vi hade hyrt en stuga för ett par nätter.


En extra bonus, som uppdagades först på ort och ställe, var att vi råkade bo bredvid kompositören Wilhelm Peterson-Bergers vackra villa med utsikt mot fjällen i väster. Detta korta besök i kompositörens miljö gjorde mig till en stor vän av hans tre underbara böcker med pianomusik, Frösöblomster, och kom längre fram att föra mig djupare in i hans symfonier och övriga orkesterverk.

Östersund och trakten runt staden, speciellt Oviksfjällen, var med som resmål för att jag ville se i vilken miljö den fängslande, språkligt träffsäkra och roliga författaren Bodil Malmsten hade vuxit upp.

Medan vi var i trakten passade vi även på att göra en tur västerut, till Åre för att se denna berömda skidort och Sveriges största vattenfall, den mäktiga Tännforsen med en fallhöjd på mer än 35 meter.

På hemvägen hade jag ännu ett par uppehåll inprickade. Vi åkte söderut med sikte på begravningsplatsen i Bollnäs. Målet var författaren Karl Rune Nordkvists grav eftersom han har skrivit en fin och läsvärd romansvit, Solens barn, Slaktarens hus och Septembers ljus, som jag har läst och tyckt mycket om. Trilogin handlar om en liten grabb och hans hårda uppväxt i det lilla järnvägssamhället Ramsjö och är inspirerad av Eyvind Johnsons Romanen om Olof. Nordkvist var hågkommen med en liten plakett på en låg stenmur, mycket anspråkslöst.

Från Bollnäs styrde vi till E4:an och körde så fort som möjligt vidare till Uppsala där vi hade tid för ytterligare ett uppehåll. Vi besökte den imponerande domkyrkan och den centralt belägna begravningsplatsen där vi hittade Dag Hammarskjölds grav och även råkade få syn på författaren Björn-Erik Höijers högresta sten och statarförfattaren Jan Fridegårds grav vars sten är en liggande kvarnsten med plakett.

Nöjda och mätta på upplevelser och intryck åkte vi till Norrtälje där vi åt en sen måltid medan vi väntade på att klockan skulle bli så mycket att det var dags att åka till Kapellskär för att ta en sen långtradarfärja till Nådendal.

1 kommentar:

  1. Åh, i Oviksfjällen har jag också vandrat, en höst. Det var mäktigt. Jag och hunden såg flera vita renar. Magiskt, som vi indianer brukar säga ; )

    Glad bild av vackra norra Sverige!

    SvaraRadera