Bad Company: Straight Shooter

I år är det 40 år sedan supergruppen Bad Company släppte sitt mästerverk Straight Shooter. Bandet grundades år 1973 då Paul Rodgers (sång) och Simon Kirke (trummor), bägge från bandet Free, slog ihop sig med gitarristen Mick Ralphs från gruppen Mott the Hoople och basisten Boz Burrell från King Crimson.

Gruppen gjorde omedelbar succé världen över med det starka debutalbumet Bad Company. På den härligt råa och oslipade plattan finns hitlåtar som ”Can´t Get Enough”, ”Bad Company”, ”Rock Steady” och ”Movin´On”, samtliga klassiker idag.

Efter denna framgångsrika start ställdes bandet inför den svåra uppgiften hur man skulle klara av att spela in en lika övertygande uppföljare. Det har, såsom de flesta känner till, visat sig vara svårt både för rockmusiker/-band och författare att komma igen med ett andra verk efter en lyckad och bejublad debut.

Jag hade alltsedan juli 1974 då jag skaffade albumet Bad Company lyssnat flitigt på plattan och kunde den utan och innan. Såsom många andra var jag djupt imponerad av materialet på skivan även om jag saknade en viss finess och ett visst djup i gitarrspelet, för i ärlighetens namn bör man konstatera att Mick Ralphs inte är någon Paul Kossoff. Likaså tyckte jag att Burrell var en mera slätstruken basist än Andy Fraser. Denna jämförelse med Free var och är oundviklig eftersom Bad Company är halva Free.

Det samma gäller låtarna. Där Free inte var beredd att göra några som helst kompromisser anar man i Bad Companys låtmaterial en medveten tanke att man ville skriva hitlåtar för att uppnå kommersiell framgång. Då är det möjligt att man är beredd att göra vissa konstnärliga eftergifter för att uppnå detta.

När gruppens andra album Straight Shooter kom ut i april 1975 var jag full av förväntan. Och direkt från den första genomlyssningen var jag övertygad. Där man då det gäller debuten frestas att jämföra bandet med Free har man på denna andra platta lyckats ta ett rejält kliv från det förflutna och etablera en egen stil. Soundet är modernare, låtarna väl genomarbetade och suveränt framförda. Paul Rodgers är så övertygande som bara han kan vara och uppnår på Straight Shooter närapå samma magi som på albumet Free At Last (se blogginlägg från 7 december 2012) och på albumet finns flera odödliga låtar.

Skivan drar igång med den hisnande ”Good Lovin´ Gone Bad” och följs av ”Feel Like Makin´ Love” som kommit att bli en av gruppens bäst kända låtar. Då sida ett sedan avslutas med den melankoliskt vackra sången ”Shooting Star”, tillägnad alla för tidigt döda rockstjärnor är succén ett faktum.

Sida två inleds minst lika starkt med den stenhårda ”Deal With the Preacher” och den perfekta billåten ”Wild Fire Woman” på vilka bandet (senast) visar att man tillhör den vassaste hårdrockeliten. Det avslutande, vackert klingande och känslofullt sjungna, spåret ”Call On Me” knyter ihop detta mästerverk och lämnar lyssnaren tillfredsställd.

En tydlig minnesbild som är förknippad med albumet är då jag som 13-årig grabb var med mina föräldrar och hälsa på min farfar som bodde nedanför Martinskyrkan. Jag hade spelat in Straight Shooter på c-kassett och bar min lilla bandspelare med mig så gott som hela tiden, även under detta besök. Min lillasyster var också med och hon hade två kompisar som bodde i samma kvarter som farfar och vi var ute med dem och klättrade på berget runt kyrkan. Hur jag än ansträngde mig för att få dessa två systrar intresserade av Bad Company ville det inte lyckas och jag tyckte att de var tråkiga. Inte att det skulle ha fallit mig in att det kanske var jag som var ensidig och trist i min fanatism och att tjejer i 11-12 årsåldern inte är sådär vansinnigt intresserade av ett bestämt album. Det dröjde ytterligare några år innan jag lärde mig detta.

Under de fyra decennier som gått har Straight Shooter vuxit till det viktigaste Bad Company-albumet för mig. Det innehåller allt en bra rockplatta skall innehålla; mästerligt framförda starka och omväxlande låtar. Därför ser jag med glädje fram emot utgivningen av den nya utökade utgåvan (Deluxe Edition) i början av april.

Good Lovin´ Gone Bad

https://youtu.be/5ZaeHrVhyk8

Deal With the Preacher

https://youtu.be/pthLDoJ0ooY

Call On Me

https://youtu.be/QHO4skAg1fk

Strån

Det jag ser på duken gör mig rofylld och behaglig till mods

ur en beigebrungul yta sticker något slag av strån upp

djupare in en linje som minner om en horisont, kraftigt markerad

en synrand eller måhända en uppdragen gräns

min undran, vad skiljer den åt i så fall

förnimmer inget ont eller illavarslande

Till vänster reser sig några stjälkar i svart, vitt och rött

bakom dessa till höger en större klunga identiska strån

vart vill dessa landningsljus leda mig

mot en lugn och trygg bygd förefaller det

en fin och skönt ombonad plats i den inre världen

jag bejakar bildmagin och låter mig förflyttas

Skivaffären längs skolvägen

Då jag började i gymnasiet på hösten 1977 fick vi flytta in i ett nyrenoverat skolhus. Katedralskolan ligger i hjärtat av det historiska Åbo, invid Aura å och i domkyrkans omedelbara maktsfär. Jag minns klart och tydligt hur stolt vår rektor var över byggnaden och hur hon uppmanade oss elever till varsamhet. Denna aktsamhet ledde till att det kom att dröja 37 år, fram till läsåret 2014-15, innan följande grundliga reparation av skolan blev oundviklig.

I slutet av 1970-talet bodde vi på Stenhuggaregatan som låg på bekvämt promenadavstånd från gymnasiet. Oftast valde jag att påbörja min skolväg längs Sirkkalagatan för jag hoppades kunna slå följe med den trevliga klasskamrat som bodde i det grå tegelhuset med blå balkonger. Det var alltid lika roligt att gå och prata med henne.

Från Sirkkalagatan gick jag upp till Berggatan som jag följde fram till Klostergatan där jag vek av till höger. En morgon när jag hade passerat höghuset mitt emot S:t Olofsskolan och nådde fram till huset bredvid upptäckte jag att en ny affärsidkare gjorde sig redo att flytta in i den mindre butikslokalen i gatuplanet.

Katedralskolan i mars 2015.

Efter några dagar stillades min nyfikenhet. Den nya affären visade sig sälja jeans och grammofonskivor. Samma eftermiddag stack jag mig in i butiken på hemväg från skolan. Den var inredd i rustik, lantlig stil och doftade gott av färskt trävirke och jeanstyg.

Jag blev omedelbart förälskad i denna lilla handel och beslöt att skaffa så många skivor som möjligt här, men allra först, liksom för att etablera en god kundrelation, köpte jag ett par nya jeans. Efter ett tag såg jag en otroligt vacker baseballjacka i skyltfönstret. Den var i svart filt med vita ärmar i konstskinn och gula ränder i muddarna, och den var dyr. Jag tittade på den varje gång jag gick förbi affären och efter några dagar beslöt jag att be mina föräldrar om pengar till den. Jackan kom att bli mitt favoritplagg under många år och den fanns kvar ännu efter millennieskiftet när mina egna barn hade vuxit in i den.

Det kändes närapå euforiskt och overkligt att ha en sådan här specialaffär i hemknutarna. Längre fram har jag många gånger tänkt på hur modig företagaren var som tog risken att öppna en dylik butik ett stycke utanför centrum.

Skivaffären låg i affärslägenheten till höger. 

Tyvärr gick det som det ofta går för djärva pionjärer. Affären blev inte långlivad. Detta även om jag gjorde mitt yttersta för att hålla den vid liv. Gick jag in i butiken ville jag på inga villkor gå tomhänt därifrån. Detta betydde att jag under denna korta period till och med gjorde en helt ny bekantskap i musikens värld.

Det var nämligen här jag köpte min första, och enda, lp med bandet AC/DC, den då nya Let There Be Rock. Jag kom dock aldrig att bli någon riktigt stor vän av AC/DC. Visst fanns det ös och attityd i bandet men jag tyckte alltid att något väsentligt saknades, och det gör jag fortfarande. Några andra plattor jag tog med mig härifrån var Led Zeppelin III och Houses Of the Holy och de två storsäljarna Fleetwood Mac och Rumours av Fleetwood Mac.

En dag när jag gick hem från skolan var skyltfönstren igentejpade med grovt brunt papper och en liten lapp på dörren meddelade att affären hade upphört. Detta kändes nästan som ett personligt nederlag och efter det fanns det inget annat att göra än att åter gå till centrum för att handla skivor. Fortfarande, 37 år senare, minns jag denna hemtrevliga affär med värme och saknad. För en kort tid fick jag uppleva det lyxiga med att ha en skivbutik i närheten av hemmet, litet likt en kvarterskrog.

Åbo slott

När vi var barn och bodde i slutändan av Trädgårdsgatan brukade familjen ofta göra promenader till hamnen. Detta berodde främst på min pappas fartygsintresse, han ville se båtarna lasta och lossa i hamnen och passagerarbåtarna lägga till eller ut. Ifall det var söndag och vi hade gott om tid hände det att vi traskade igenom hela hamnen med början i den inre bassängen, vidare runt åttkanten och fram till kajerna mitt emot varvsstranden.

Någon gång kunde dock en dylik långpromenad ersättas av ett besök på Åbo slott, något som jag uppskattade mycket eftersom jag tyckte att slottet var den mest spännande byggnaden i hela staden. Andra gånger kunde vi mot slutet av turen göra en kort avstickare till slottet.

I de senare nämnda fallen stannade vi enbart för kaffe och läsk i någondera av kaféerna på slottet, antingen i Hertig Johans källare med ingång från borggården eller på turistkaféet som låg i ett av tornen. Båda två var spännande men turistkaféet med sittplatserna i fönsternischerna och den underbart förvrängda utsikten genom de skrovliga fönsterglasen var min favorit. Här fick man dessutom också läsk som inte var tillverkad vid Aura bryggeri vilket var roligt som omväxling, och wienerbröden var ofta en aning torra, men smakade trots det underbart.

De gånger vi gick till Åbo slott i avsikt att få en kulturell upplevelse brukade vi oftast gå genom hela rubbet, ett projekt som inte enbart var tidskrävande utan man fick även gå upp och ner i trappor till lust och leda. Här fanns så mycket att se, allt från fängelsehålan till utställningen med brandfordon, glasmontrarna med vapen, montrarna med gamla mynt och sedlar och de stora kungs- och drottningsalarna.

När vi fått egna barn brukade vi se till att åka till Åbo slott med jämna mellanrum. Ville något av barnen till slottet var vi omedelbart med på noterna. Otaliga gånger har vi traskat trappa upp och trappa ner med ett antal barn i släptåg och ett i bärsäck på ryggen och alltid har det varit lika belönande att se spänningen och glädjen i deras ögon när de kommer till ett rum som innehåller något intressant. De stannade ofta länge i rummet med leksaker och i det långsträckta utrymmet med gamla kläder och kärl.

I något skede, då jag åkte runt i staden för att hitta motiv att skriva om, fastnade jag för slottets yttre. Jag kunde gå runt borgen vid olika årstider eller tider på dygnet för att hitta en fin bildvinkel eller ett speciellt ljus. Jag stod länge på inre borggården och beundrade den form och de mönster de grova stenarna bildade i samspråk med fönstrens glas.

En dag i december 2006 råkade allt vara gynnsamt, närapå magiskt. Solen lyste blekt, gräset grönskade trots att det var i slutet av året och slottet visade upp sig från sin vackraste sida där jag stod med min kamera. Jag stod på slottets sydsida, uppe på vallen med ryggen mot hamnen och ansiktet in mot centrum. Den blekt upplysta väggen i grov sten övergick i den vitmålade yngre delen av slottet och allt var sagolikt vackert. Jag tog rikligt med bilder för att försöka fånga något av denna ljusets och ytornas magi och en bild var jag nöjd med.

Vid en välgörenhetsbasar i december 2010 sålde jag denna bild och till min stora glädje såg även köparen det vackra i bilden.

Golden Earring: Tits´n Ass

Vid ett par tillfällen har jag skrivit om det holländska bandet Golden Earring. Den första gången (16.11.2011) presenterade jag albumet Seven Tears från 1971 och den andra gången (26.9.2014) låten ”Born a Second Time”. Efter att under vintern åter ha lyssnat på denna enastående grupp som varit verksam i mer än 50 år vill jag ta upp deras studioalbum Tits´n Ass som utkom 2012.

Det är både beundransvärt och häpnadsväckande att ett band som varit igång under mer än ett halvsekel fortfarande har så mycket att ge som Golden Earring. Jag anser att Tits´n Ass hör till de främsta och starkaste helheter gruppen åstadkommit. Därför önskar man att skivan fick den uppmärksamhet världen över som den skulle vara förtjänt av. Och som en parentes kan man konstatera att The Rolling Stones ingalunda är det enda långlivade bandet.

Golden Earring har åstadkommit ett fräscht album, fullt av liv, kraft och iver. Gruppen är inte ute efter att uppfinna krutet på nytt utan man vill endast spela rejäl rock and roll som får lyssnaren på gott humör, och det lyckas man minsann med. Även om man ville lyfta fram ett antal låtar fungerar skivan bäst som en helhet. Det går en röd tråd från den första låten fram till den avslutande.

Självfallet blir man frestad att betrakta skivan som en sammanfattande summering av bandets karriär och råkar den bli deras sista är den en värdig sådan. Den är rik och omväxlande särskilt när det gäller att försätta lyssnaren i varierande stämningslägen. Här finns allt från raka rocklåtar, inte sällan med en underbar självironi, till vackra tankeväckande ballader och mycket däremellan.

Varje gång jag lägger på albumet blir jag lika överraskad av hur bra det är. Jag upptäcker alltid något nytt. Dessutom fungerar det vid tillfälle som tillfälle. Det har piggat upp min fredagskväll efter en tung arbetsvecka, det har spelat i bakgrunden under pågående sommarfest och det har räddat långa bilfärder från att bli tråkiga.

Det enda jag kan säga är, lyssna på skivan. Jag gillar så mycket det som de här snubbarna gör. Nedan ett par smakbitar på youtube.

Flowers in the Mud och What Do I Know About Love

http://youtu.be/_V09-nn33Vs

Identical och Little Time Bomb

http://youtu.be/xxhaTioJQcM

Mina boplatser VIII - Vesalagatan 8 E 30

Vi fick till en början inte lägenheten i Runosbacken utan blev ställda på första plats i kön ifall de som fått lägenheten skulle ändra sig. Efter att beskedet hade kommit fortsatte vi vårt liv som normalt i Ilpois. Det gick ingen nöd på oss och vi litade på att vi förr eller senare skulle få vår bostadsrättsbostad.

Längre fram på våren 1993 fick vi meddelande om att den familj som blivit beviljad fyrarummaren i det under byggnad varande bolaget i Runosbacken hade backat ur. Nu ville man veta om vi fortfarande var intresserade. Vi tittade en gång till på den bifogade planritningen över lägenheten och efter några dagar gav vi vårt svar.

Under byggnadsskedet körde vi ett par gånger till platsen för att se hur arbetet framskred. I slutet av juli stod huset på Vesalagatan färdigt. Före det hade vi valt golvmattor, kakel och tapeter. Det kändes otroligt lyxigt att få flytta in i en splitterny lägenhet.

I slutet av juli 1993 flyttade vi in i det här huset på Vesalagatan 8.

Vårt flyttlass kom in på gården samtidigt som ett antal övriga så det blev en aning trångt om utrymmet. Alla var lika ivriga att flytta in. Jag vågade inte för en sekund ta av mig skorna för jag hade genast i början av flyttningen räknat trappstegen fel i Ilpois och tagit ett för högt sista kliv med en boklåda i famnen. Jag kände att foten var svullen i skon och den tyckte inte om att bli vriden på så jag beslöt att behålla skon på tills allt var flyttat. I övrigt gick flyttningen väl och den vid tidigare flyttningar problematiska vattensängen hade vi gjort oss av med på hösten 1992 så den behövde vi inte tänka på.

Lägenheten vi flyttade in i låg på första våningen i ett gult trevåningshus och var den enda fyrarummaren i bolaget. Den var betydligt större än vår sista bostad i Ilpois för vi hade nu 103 kvadratmeter att rå över. Man kom in i en rymlig hall och till höger låg två rejäla sovrum som skulle bli barnens. Efter dessa öppnade sig vardagsrummet till vänster och det stora köket till höger. Denna bostadens hjärtpunkt visade sig vara ett fint utrymme som vi vistades mycket i.

Genast till vänster bredvid ytterdörren kom man in till den påkostade och väl utrustade bastuavdelningen och invid den, bakom vardagsrummet, fanns ett sovrum som blev vårt. Eftersom lägenheten delvis var på marknivå saknade den balkong, i stället hade den en pergola men den vette norrut mot en skuggig skogssluttning så vi använde den inte särskilt ofta. En kräftskiva arrangerade vi där och några mindre tillställningar.

Vår lägenhet låg i andra ändan av huset.

Vi kom att bo drygt sju år i den här bostaden och vi stortrivdes. Barnen hade rikligt med kompisar på gården, servicen i den stora förorten var god och vi bodde på cykelavstånd från flygfältet så jag kunde åka dit dagligen för att fotografera.

Aldrig kommer jag att glömma den dystra septembermorgonen 1994 då helikoptrarna smattrade från morgonnatten framåt och det långsamt gick upp för en att Estonia hade sjunkit i stormen på Östersjön och dragit med sig 852 människor i djupet. Kvällen innan hade vi besökt min modersmålslärare från gymnasiet och ätit kalakukko och haft en underbar kväll med fina diskussioner. Nu var allt obegripligt och förändrat. Jag stod på flygfältet och följde med den tilltagande trafiken och min hustru bearbetade sina känslor genom att tillreda kåldolmar.

Vi fick flera goda vänner av grannarna. Här rådde en unik pionjäranda eftersom alla flyttade in samtidigt i en nybyggd gård. Den tog sig bland annat uttryck i att vi invånare själva skötte vissa gårdskarlssysslor under de första åren för att kunna betala litet mindre i hyra. Längre fram vattnades denna anda ur och en del tråkigheter ägde rum i bolaget.

De tre fönstren till höger om trapphuset tillhörde vår bostad.

En vapenglad invånare drog inte jämt med alla grannar och detta ledde till hotfulla situationer, ofta i samband med arbetsgillen då man samlades vid grillen för korvgrillning och öldrickande. Detta beteende eskalerade och polis tillkallades efter att mannen i fråga hade kommit med rasistiska påhopp och burit ut sitt vapen på gården.

En annan ledsam episod var då våra närmaste vänner i gården skilde sig. Vi hade jämnåriga barn och umgicks mycket. Vi firade nyår tillsammans och trivdes utomordentligt. Det blev en obehaglig sak och särskilt mannen i familjen for mycket illa. Samtidigt innebar det slutet på ett givande umgänge.

Till de finaste minnena från dessa år hör att jag började studera litteraturvetenskap vid Åbo Akademi på hösten 1994, att vårt fjärde barn, en välskapt flicka, föddes i mars 1995 och att nummer fem, en harmonisk gosse såg dagens ljus i november 1998. Snart fyllde vi gott och väl de två stora sovrummen.

Vår rymliga lägenhet bredde ut sig över hela slutändan av huset.

En annan trevlig och ny sak för mig var att jag under dessa år kom närmast det jag någonsin kommit när det gäller att ha en kvarterskrog. Där man svängde in från Tammerforsvägen till Runosbacken fanns nämligen en ölpub som hette Bar Roadhouse och nämnda granne brukade nu som då be mig med på ett stop till detta vattenhål.

Efter incidenten med skjutvapnet och skilsmässan löstes tillvaron upp på Vesalagatan. Den ursprungliga kärntruppen började skingras, folk sökte sig bort av olika orsaker och detta påverkade även oss. Vårt äldsta barn skulle dessutom fylla tolv inom kort och vi ville ge henne möjlighet till ett eget rum. Detta satte under de första dagarna år 2001 igång en process som fann sin lösning mycket snabbt.

En av barndomens äventyrsplatser

Under barnaårens bekymmersfria och långa somrar ute på stugan i Fagerkulla (Pargas) var en av de mest spännande, och flitigast besökta, platserna slutändan av Pölsböleviken. Oräkneliga gånger gick våra lekar och äventyr av stapeln här.

Då man tar sig från vår strand längre in smalnar viken av och efter ett tag övergår den i ett snävt och grunt sund, eller ett brett dike. Under de första åren av min barndom gick det en spång över från vår sida på Lielaxön till den motsatta sidan, Kårlaxön.

Så länge det fanns en butik i Kårlax by brukade min bror och jag cykla dit ett par gånger per sommar och då inledde vi färden med att leda cyklarna över den smala gångbron. På vägen till affären fanns ett besvärligt ställe för i en brant kurva brukade en ivrig svart pudel springa ut och nafsa efter oss. Vi som var ovana vid hundar tyckte inte om detta. Helskinnade framme i den hemtrevliga lanthandeln köpte vi glass, sötsaker och/eller Rymd-saftpulver. Nåväl, tillbaka till vikbottnen.

Oftast rodde vi hit i vår lättrodda och grundflytande eka. Då man kommit förbi spången, eller senare, platsen där spången en gång gått över vattnet förflyttades man till ett hemligt äventyrslandskap, in i lekens och fantasins sagolika värld.

Det smala sundet med dess mjuka lerbotten och höga vassväxtlighet längs stränderna kunde man förvandla till vad man än önskade. Och på och bortom stränderna kunde det dölja sig vilka farligheter som helst, inte minst i form av vilda djur. Kanske smög man tyst och ljudlöst närmare en lurpassande fiende, eventuellt var man ute efter en jättefisk man visste att levde i den bruna vattenfåran eller så flydde man undan någon som förföljde en.

Vid andra tillfällen utnyttjade vi diket för fiske för om man rodde ett femtital meter längre in var man vid en bredare och öppnare plats som även var betydligt djupare. Här hade man goda chanser att få rikligt med abborre på maskmete. Det gällde bara att ha litet tålamod.

En annan favoritsysselsättning var att plocka upp sådant som gick att använda som ved från sjöbottnen. I den mjuka leran låg det rikligt med små träd, grenar och övrigt sjunket virke. Det släpade vi hem och allt dög bra till bastuved. På den tiden tyckte jag att både den lerdränkta veden och själva bottendyn luktade gott och att den blågråsvarta färgen var otroligt vacker. Det enda som var mindre angenämt var de många småkrypen som ofta huserade i veden.

Fortsatte man ännu ett stycke vidare mellan åkrarna och vassruggarna kom man till en traktorbro som gick över sundet vid en punkt där det definitivt förvandlades till dike. Här växte det under min barndom Vit näckros och jag minns hur magiska dessa stora vackra blomskålar tedde sig. Jag var fullkomligt hänförd och kunde sitta en lång stund och betrakta de flytande bladen och med blicken följa blomstjälken ner mot bottnen genom det bruna klara vattnet.

Längre mot stranden växte kaveldun, en annan spännande växt. Vi bar ofta hem höga och ståtliga exemplar under sensommaren men glädjen blev kortvarig eftersom mamma ville ha bort dem så fort som möjligt. De innehöll, som bekant, en myriad frön som spred sig överallt om man råkade ha sönder de chokladbruna kolvarna.

Det som också sysselsatte och eggade fantasin var tanken på att detta en gång i tiden hade varit ett farbart sund. Under en viss tid kunde jag inte släppa tanken att man förr kunde ta sig med båt från Pölsböleviken genom hela den därpå följande jordbruksdalen, det långsträckta åkerlandet, vidare genom den större vattensamling som funnits efter en dryg kilometer för att slutligen nå Kapellstrands bro och Nilsbyviken.

I vuxen ålder har jag varje sommar försökt göra åtminstone ett besök till detta barndomens fantasiland. Det är sig likt i stora drag, dock en aning mera igenvuxet än förr. Stränderna kantas till en början av jättestora alar och längre in av en bred bård högväxt vass. Och fortfarande drömmer jag om att denna vattenled mellan Pölsböleviken och Nilsbyviken kunde öppnas.