Åbo slott

När vi var barn och bodde i slutändan av Trädgårdsgatan brukade familjen ofta göra promenader till hamnen. Detta berodde främst på min pappas fartygsintresse, han ville se båtarna lasta och lossa i hamnen och passagerarbåtarna lägga till eller ut. Ifall det var söndag och vi hade gott om tid hände det att vi traskade igenom hela hamnen med början i den inre bassängen, vidare runt åttkanten och fram till kajerna mitt emot varvsstranden.

Någon gång kunde dock en dylik långpromenad ersättas av ett besök på Åbo slott, något som jag uppskattade mycket eftersom jag tyckte att slottet var den mest spännande byggnaden i hela staden. Andra gånger kunde vi mot slutet av turen göra en kort avstickare till slottet.

I de senare nämnda fallen stannade vi enbart för kaffe och läsk i någondera av kaféerna på slottet, antingen i Hertig Johans källare med ingång från borggården eller på turistkaféet som låg i ett av tornen. Båda två var spännande men turistkaféet med sittplatserna i fönsternischerna och den underbart förvrängda utsikten genom de skrovliga fönsterglasen var min favorit. Här fick man dessutom också läsk som inte var tillverkad vid Aura bryggeri vilket var roligt som omväxling, och wienerbröden var ofta en aning torra, men smakade trots det underbart.

De gånger vi gick till Åbo slott i avsikt att få en kulturell upplevelse brukade vi oftast gå genom hela rubbet, ett projekt som inte enbart var tidskrävande utan man fick även gå upp och ner i trappor till lust och leda. Här fanns så mycket att se, allt från fängelsehålan till utställningen med brandfordon, glasmontrarna med vapen, montrarna med gamla mynt och sedlar och de stora kungs- och drottningsalarna.

När vi fått egna barn brukade vi se till att åka till Åbo slott med jämna mellanrum. Ville något av barnen till slottet var vi omedelbart med på noterna. Otaliga gånger har vi traskat trappa upp och trappa ner med ett antal barn i släptåg och ett i bärsäck på ryggen och alltid har det varit lika belönande att se spänningen och glädjen i deras ögon när de kommer till ett rum som innehåller något intressant. De stannade ofta länge i rummet med leksaker och i det långsträckta utrymmet med gamla kläder och kärl.

I något skede, då jag åkte runt i staden för att hitta motiv att skriva om, fastnade jag för slottets yttre. Jag kunde gå runt borgen vid olika årstider eller tider på dygnet för att hitta en fin bildvinkel eller ett speciellt ljus. Jag stod länge på inre borggården och beundrade den form och de mönster de grova stenarna bildade i samspråk med fönstrens glas.

En dag i december 2006 råkade allt vara gynnsamt, närapå magiskt. Solen lyste blekt, gräset grönskade trots att det var i slutet av året och slottet visade upp sig från sin vackraste sida där jag stod med min kamera. Jag stod på slottets sydsida, uppe på vallen med ryggen mot hamnen och ansiktet in mot centrum. Den blekt upplysta väggen i grov sten övergick i den vitmålade yngre delen av slottet och allt var sagolikt vackert. Jag tog rikligt med bilder för att försöka fånga något av denna ljusets och ytornas magi och en bild var jag nöjd med.

Vid en välgörenhetsbasar i december 2010 sålde jag denna bild och till min stora glädje såg även köparen det vackra i bilden.