Skivaffären längs skolvägen

Då jag började i gymnasiet på hösten 1977 fick vi flytta in i ett nyrenoverat skolhus. Katedralskolan ligger i hjärtat av det historiska Åbo, invid Aura å och i domkyrkans omedelbara maktsfär. Jag minns klart och tydligt hur stolt vår rektor var över byggnaden och hur hon uppmanade oss elever till varsamhet. Denna aktsamhet ledde till att det kom att dröja 37 år, fram till läsåret 2014-15, innan följande grundliga reparation av skolan blev oundviklig.

I slutet av 1970-talet bodde vi på Stenhuggaregatan som låg på bekvämt promenadavstånd från gymnasiet. Oftast valde jag att påbörja min skolväg längs Sirkkalagatan för jag hoppades kunna slå följe med den trevliga klasskamrat som bodde i det grå tegelhuset med blå balkonger. Det var alltid lika roligt att gå och prata med henne.

Från Sirkkalagatan gick jag upp till Berggatan som jag följde fram till Klostergatan där jag vek av till höger. En morgon när jag hade passerat höghuset mitt emot S:t Olofsskolan och nådde fram till huset bredvid upptäckte jag att en ny affärsidkare gjorde sig redo att flytta in i den mindre butikslokalen i gatuplanet.

Katedralskolan i mars 2015.

Efter några dagar stillades min nyfikenhet. Den nya affären visade sig sälja jeans och grammofonskivor. Samma eftermiddag stack jag mig in i butiken på hemväg från skolan. Den var inredd i rustik, lantlig stil och doftade gott av färskt trävirke och jeanstyg.

Jag blev omedelbart förälskad i denna lilla handel och beslöt att skaffa så många skivor som möjligt här, men allra först, liksom för att etablera en god kundrelation, köpte jag ett par nya jeans. Efter ett tag såg jag en otroligt vacker baseballjacka i skyltfönstret. Den var i svart filt med vita ärmar i konstskinn och gula ränder i muddarna, och den var dyr. Jag tittade på den varje gång jag gick förbi affären och efter några dagar beslöt jag att be mina föräldrar om pengar till den. Jackan kom att bli mitt favoritplagg under många år och den fanns kvar ännu efter millennieskiftet när mina egna barn hade vuxit in i den.

Det kändes närapå euforiskt och overkligt att ha en sådan här specialaffär i hemknutarna. Längre fram har jag många gånger tänkt på hur modig företagaren var som tog risken att öppna en dylik butik ett stycke utanför centrum.

Skivaffären låg i affärslägenheten till höger. 

Tyvärr gick det som det ofta går för djärva pionjärer. Affären blev inte långlivad. Detta även om jag gjorde mitt yttersta för att hålla den vid liv. Gick jag in i butiken ville jag på inga villkor gå tomhänt därifrån. Detta betydde att jag under denna korta period till och med gjorde en helt ny bekantskap i musikens värld.

Det var nämligen här jag köpte min första, och enda, lp med bandet AC/DC, den då nya Let There Be Rock. Jag kom dock aldrig att bli någon riktigt stor vän av AC/DC. Visst fanns det ös och attityd i bandet men jag tyckte alltid att något väsentligt saknades, och det gör jag fortfarande. Några andra plattor jag tog med mig härifrån var Led Zeppelin III och Houses Of the Holy och de två storsäljarna Fleetwood Mac och Rumours av Fleetwood Mac.

En dag när jag gick hem från skolan var skyltfönstren igentejpade med grovt brunt papper och en liten lapp på dörren meddelade att affären hade upphört. Detta kändes nästan som ett personligt nederlag och efter det fanns det inget annat att göra än att åter gå till centrum för att handla skivor. Fortfarande, 37 år senare, minns jag denna hemtrevliga affär med värme och saknad. För en kort tid fick jag uppleva det lyxiga med att ha en skivbutik i närheten av hemmet, litet likt en kvarterskrog.