Mina boplatser VIII - Vesalagatan 8 E 30

Vi fick till en början inte lägenheten i Runosbacken utan blev ställda på första plats i kön ifall de som fått lägenheten skulle ändra sig. Efter att beskedet hade kommit fortsatte vi vårt liv som normalt i Ilpois. Det gick ingen nöd på oss och vi litade på att vi förr eller senare skulle få vår bostadsrättsbostad.

Längre fram på våren 1993 fick vi meddelande om att den familj som blivit beviljad fyrarummaren i det under byggnad varande bolaget i Runosbacken hade backat ur. Nu ville man veta om vi fortfarande var intresserade. Vi tittade en gång till på den bifogade planritningen över lägenheten och efter några dagar gav vi vårt svar.

Under byggnadsskedet körde vi ett par gånger till platsen för att se hur arbetet framskred. I slutet av juli stod huset på Vesalagatan färdigt. Före det hade vi valt golvmattor, kakel och tapeter. Det kändes otroligt lyxigt att få flytta in i en splitterny lägenhet.

I slutet av juli 1993 flyttade vi in i det här huset på Vesalagatan 8.

Vårt flyttlass kom in på gården samtidigt som ett antal övriga så det blev en aning trångt om utrymmet. Alla var lika ivriga att flytta in. Jag vågade inte för en sekund ta av mig skorna för jag hade genast i början av flyttningen räknat trappstegen fel i Ilpois och tagit ett för högt sista kliv med en boklåda i famnen. Jag kände att foten var svullen i skon och den tyckte inte om att bli vriden på så jag beslöt att behålla skon på tills allt var flyttat. I övrigt gick flyttningen väl och den vid tidigare flyttningar problematiska vattensängen hade vi gjort oss av med på hösten 1992 så den behövde vi inte tänka på.

Lägenheten vi flyttade in i låg på första våningen i ett gult trevåningshus och var den enda fyrarummaren i bolaget. Den var betydligt större än vår sista bostad i Ilpois för vi hade nu 103 kvadratmeter att rå över. Man kom in i en rymlig hall och till höger låg två rejäla sovrum som skulle bli barnens. Efter dessa öppnade sig vardagsrummet till vänster och det stora köket till höger. Denna bostadens hjärtpunkt visade sig vara ett fint utrymme som vi vistades mycket i.

Genast till vänster bredvid ytterdörren kom man in till den påkostade och väl utrustade bastuavdelningen och invid den, bakom vardagsrummet, fanns ett sovrum som blev vårt. Eftersom lägenheten delvis var på marknivå saknade den balkong, i stället hade den en pergola men den vette norrut mot en skuggig skogssluttning så vi använde den inte särskilt ofta. En kräftskiva arrangerade vi där och några mindre tillställningar.

Vår lägenhet låg i andra ändan av huset.

Vi kom att bo drygt sju år i den här bostaden och vi stortrivdes. Barnen hade rikligt med kompisar på gården, servicen i den stora förorten var god och vi bodde på cykelavstånd från flygfältet så jag kunde åka dit dagligen för att fotografera.

Aldrig kommer jag att glömma den dystra septembermorgonen 1994 då helikoptrarna smattrade från morgonnatten framåt och det långsamt gick upp för en att Estonia hade sjunkit i stormen på Östersjön och dragit med sig 852 människor i djupet. Kvällen innan hade vi besökt min modersmålslärare från gymnasiet och ätit kalakukko och haft en underbar kväll med fina diskussioner. Nu var allt obegripligt och förändrat. Jag stod på flygfältet och följde med den tilltagande trafiken och min hustru bearbetade sina känslor genom att tillreda kåldolmar.

Vi fick flera goda vänner av grannarna. Här rådde en unik pionjäranda eftersom alla flyttade in samtidigt i en nybyggd gård. Den tog sig bland annat uttryck i att vi invånare själva skötte vissa gårdskarlssysslor under de första åren för att kunna betala litet mindre i hyra. Längre fram vattnades denna anda ur och en del tråkigheter ägde rum i bolaget.

De tre fönstren till höger om trapphuset tillhörde vår bostad.

En vapenglad invånare drog inte jämt med alla grannar och detta ledde till hotfulla situationer, ofta i samband med arbetsgillen då man samlades vid grillen för korvgrillning och öldrickande. Detta beteende eskalerade och polis tillkallades efter att mannen i fråga hade kommit med rasistiska påhopp och burit ut sitt vapen på gården.

En annan ledsam episod var då våra närmaste vänner i gården skilde sig. Vi hade jämnåriga barn och umgicks mycket. Vi firade nyår tillsammans och trivdes utomordentligt. Det blev en obehaglig sak och särskilt mannen i familjen for mycket illa. Samtidigt innebar det slutet på ett givande umgänge.

Till de finaste minnena från dessa år hör att jag började studera litteraturvetenskap vid Åbo Akademi på hösten 1994, att vårt fjärde barn, en välskapt flicka, föddes i mars 1995 och att nummer fem, en harmonisk gosse såg dagens ljus i november 1998. Snart fyllde vi gott och väl de två stora sovrummen.

Vår rymliga lägenhet bredde ut sig över hela slutändan av huset.

En annan trevlig och ny sak för mig var att jag under dessa år kom närmast det jag någonsin kommit när det gäller att ha en kvarterskrog. Där man svängde in från Tammerforsvägen till Runosbacken fanns nämligen en ölpub som hette Bar Roadhouse och nämnda granne brukade nu som då be mig med på ett stop till detta vattenhål.

Efter incidenten med skjutvapnet och skilsmässan löstes tillvaron upp på Vesalagatan. Den ursprungliga kärntruppen började skingras, folk sökte sig bort av olika orsaker och detta påverkade även oss. Vårt äldsta barn skulle dessutom fylla tolv inom kort och vi ville ge henne möjlighet till ett eget rum. Detta satte under de första dagarna år 2001 igång en process som fann sin lösning mycket snabbt.