En av barndomens äventyrsplatser

Under barnaårens bekymmersfria och långa somrar ute på stugan i Fagerkulla (Pargas) var en av de mest spännande, och flitigast besökta, platserna slutändan av Pölsböleviken. Oräkneliga gånger gick våra lekar och äventyr av stapeln här.

Då man tar sig från vår strand längre in smalnar viken av och efter ett tag övergår den i ett snävt och grunt sund, eller ett brett dike. Under de första åren av min barndom gick det en spång över från vår sida på Lielaxön till den motsatta sidan, Kårlaxön.

Så länge det fanns en butik i Kårlax by brukade min bror och jag cykla dit ett par gånger per sommar och då inledde vi färden med att leda cyklarna över den smala gångbron. På vägen till affären fanns ett besvärligt ställe för i en brant kurva brukade en ivrig svart pudel springa ut och nafsa efter oss. Vi som var ovana vid hundar tyckte inte om detta. Helskinnade framme i den hemtrevliga lanthandeln köpte vi glass, sötsaker och/eller Rymd-saftpulver. Nåväl, tillbaka till vikbottnen.

Oftast rodde vi hit i vår lättrodda och grundflytande eka. Då man kommit förbi spången, eller senare, platsen där spången en gång gått över vattnet förflyttades man till ett hemligt äventyrslandskap, in i lekens och fantasins sagolika värld.

Det smala sundet med dess mjuka lerbotten och höga vassväxtlighet längs stränderna kunde man förvandla till vad man än önskade. Och på och bortom stränderna kunde det dölja sig vilka farligheter som helst, inte minst i form av vilda djur. Kanske smög man tyst och ljudlöst närmare en lurpassande fiende, eventuellt var man ute efter en jättefisk man visste att levde i den bruna vattenfåran eller så flydde man undan någon som förföljde en.

Vid andra tillfällen utnyttjade vi diket för fiske för om man rodde ett femtital meter längre in var man vid en bredare och öppnare plats som även var betydligt djupare. Här hade man goda chanser att få rikligt med abborre på maskmete. Det gällde bara att ha litet tålamod.

En annan favoritsysselsättning var att plocka upp sådant som gick att använda som ved från sjöbottnen. I den mjuka leran låg det rikligt med små träd, grenar och övrigt sjunket virke. Det släpade vi hem och allt dög bra till bastuved. På den tiden tyckte jag att både den lerdränkta veden och själva bottendyn luktade gott och att den blågråsvarta färgen var otroligt vacker. Det enda som var mindre angenämt var de många småkrypen som ofta huserade i veden.

Fortsatte man ännu ett stycke vidare mellan åkrarna och vassruggarna kom man till en traktorbro som gick över sundet vid en punkt där det definitivt förvandlades till dike. Här växte det under min barndom Vit näckros och jag minns hur magiska dessa stora vackra blomskålar tedde sig. Jag var fullkomligt hänförd och kunde sitta en lång stund och betrakta de flytande bladen och med blicken följa blomstjälken ner mot bottnen genom det bruna klara vattnet.

Längre mot stranden växte kaveldun, en annan spännande växt. Vi bar ofta hem höga och ståtliga exemplar under sensommaren men glädjen blev kortvarig eftersom mamma ville ha bort dem så fort som möjligt. De innehöll, som bekant, en myriad frön som spred sig överallt om man råkade ha sönder de chokladbruna kolvarna.

Det som också sysselsatte och eggade fantasin var tanken på att detta en gång i tiden hade varit ett farbart sund. Under en viss tid kunde jag inte släppa tanken att man förr kunde ta sig med båt från Pölsböleviken genom hela den därpå följande jordbruksdalen, det långsträckta åkerlandet, vidare genom den större vattensamling som funnits efter en dryg kilometer för att slutligen nå Kapellstrands bro och Nilsbyviken.

I vuxen ålder har jag varje sommar försökt göra åtminstone ett besök till detta barndomens fantasiland. Det är sig likt i stora drag, dock en aning mera igenvuxet än förr. Stränderna kantas till en början av jättestora alar och längre in av en bred bård högväxt vass. Och fortfarande drömmer jag om att denna vattenled mellan Pölsböleviken och Nilsbyviken kunde öppnas.