En musikupplevelse fylld av värme och glädje

Måndagen den 4 juni 2012, två dagar efter skolavslutningen, körde jag vår yngsta son och en av hans vänner till Pjukala i Pargas där de skulle delta i det av Åbolands sång- och musikförbund (ÅSMF) arrangerade musiklägret för barn i åldern 10-13 år. Under bilfärden pratade ungdomarna om vilka förväntningar de hade inför lägret, de erinrade sig hur roligt de hade haft det föregående år och undrade om det överhuvudtaget kunde bli bättre. Jag tjuvlyssnade road med förälderns självtagna rätt till deras spekulationer och antaganden.

Framme vid Axxells gemytliga fastigheter i Pjukala lämnade jag av två ivriga ungdomar. Genast på gården blev de soligt mottagna och hälsade välkomna av lägerledaren Nellie Aaltonen, dansläraren Karin Eklund, sångläraren Ville Forss och lekledaren Jenny Skrifvars. Ledarlagets nestor, bandläraren Mats Prost, var den enda som inte fanns på plats.

Veckan gick och inget hördes av sonen. Senare visade det sig att han hade väntat sig att vi skulle ringa honom och därför hade han inte ringt. Däremot hade han följt med våra förehavanden på facebook så till dessa delar var han på det klara med vad vi hade haft för oss.

Vi tillbringade veckan ute på stugan där vi bland annat fångade och flyttade en närgången snok drygt sex kilometer bort, observerade och städade efter en flock gäss med ungar som hade övernattat på vår strand och smutsat ner den rejält. Vidare såg vi ett hägerpar i flykt över viken och en ormvråk på ovaligt låg höjd, jagad av en trut. Vattnet i den grunda viken var exceptionellt grönt, klart och kallt, endast mellan tio och tolv grader, så det blev inget dopp efter bastun.

På kvällarna satt vi vid brasan och lyssnade på fin nordisk musik, till exempel den norska jazzpianisten Ketil Bjørnstads nya stämningsfulla album Vinding´s Music. Songs From The Alder Thicket, den svenska vissångaren Olle Adolphsons avskalade Evert Taube-tolkningar eller det mästerliga albumet Veden alla med den alltid lika duktiga finska sångerskan Emma Salokoski plus Ensemble.

På fredagseftermiddagen packade vi ihop på stugan och gjorde oss redo att åka till lägret för att närvara vid slutshowen och hämta hem vårt barn. Vädret började likna sommar med intensivt solsken, skarpt ljus och en temperatur som närmade sig det magiska tjugostrecket. Framme vid lägerplatsen rådde en hemtrevlig och glad stämning. Deltagarna var samlade ute på gården, uppspelta och lyckliga, iklädda splitternya t-skjortor på vilka samtliga hade lämnat sin personliga hälsning. Föräldrar och anhöriga anlände i ett långt utdraget pärlband till platsen, man hälsade på de andra föräldrarna, småpratade några ord och bänkade sig i salen.

Lägerdeltagarna tågade in till en avancerad självåstadkommen rytm som omedelbart försatte lyssnarna i rätt stämning samtidigt som den vittnade om den höga ambitionsnivån hos ledarna. Och man bör hela tiden hålla i minnet att allt som barnen lärt sig var åstadkommet på fyra och en halv dag, en helt otrolig prestation. Det betyder att de duktiga ledarna inte enbart har kunnat sålla fram det väsentliga och förädla detta utan även lyckats kommunicera detta med barnen.

Det som gjorde det största intrycket på mig och gav mig en underbar sommarstämning var den otroliga glädje som barnen strålade av. De sjöng, dansade och spelade med inlevelse och fröjd. Och jag kände mig särskilt lycklig över att få vara med om en tillställning där det lilla yttre formatet växer till en stor upplevelse i vilken alla stämningslägen fanns med. Vi fick se ett par sprittande danser, höra en underbart sprallig version av Abbas ”Mamma Mia”, sjungen av alla deltagare på svenska till pianoackompanjemang, fyra väl instuderade bandnummer (Fun: We Are Young, Adele: Rolling in the Deep, Rihanna: We Found Love och Kings Of Leon: Sex On Fire) samt en gripande kvartettversion av Adeles ”Someone Like You”. Vad mer kan man önska sig?

Vi fick hem en överlycklig grabb och hela kvällen bar jag med mig den värme och upprymdhet som showen hade tindrat av. Samtidigt kände jag en djup uppskattning och tacksamhet för de eldsjälar som i tiden startat denna lägerverksamhet och de fem ovan nämnda ledarna som tillsammans med barnen lyckades åstadkomma en afton av magi och livslust. Och jag är övertygad om att jag delar dessa känslor av eufori och lycka med samtliga som var på plats.

Man kan enbart önska att flera ungdomar fick ta del av sådant här för det skulle göra världen till en litet bättre plats att vistas i. Musik förenar människor och skänker dem glädje, tröst och lycka och det sker snabbt, direkt och omedelbart. Man kan helt enkelt inte gå i onda tankar och avsikter efter att ha gjort eller hört bra musik. Dessutom är det viktigt att uppmuntra till skapande tillsammans i vår kultur som är alltför överrepresenterad av tävlingsidrott och lagsporter. Mitt imponerade och ödmjuka tack till hela bunten för en fantastisk upplevelse.

Glasmästaren

Ett porträtt, i diktform, om en person vars like jag har mött i min barndom.

I den tätnande blåheten

utposterad i en låg sluttning
iklädd kittfärgade arbetsbyxor
och grov flanellskjorta
Nytvagad efter bastubadet
bland ljung, lingonris och blåbär
bakom ryggen tallarnas gråröda stavar
för blicken vikens lergröna golv
blommande purpurröd vass väsande i stranden

Ädelbrännvinsflaskan som kamrat

endast till hälften urdrucken
än förmår dess ensliga stjärna lysa upp hans dunkel
grannarna stökar med sitt
irriterande barnskrik perforerar stillheten
några ord växlade med grannen i det låga gula huset
inte heller denna gång kom han över för en sup
då dög man när fönsterrutorna skulle skäras till

men inte nu längre när man är ensam

för länge sedan lämnad av hustru, dotter och son

Blicken riktas mot vattenytan, fixeras

stirrar vasst, såsom diamanten skär genom glaset
söker sin väg ner mot bottnen
tränger vidare genom lerskiktet
på spaning efter minnen
hustruns tålmodigt idoga arbete
sonens rangliga ynglingaår
dotterns ungdomsgraviditet
det eviga skärandet i glas
liv och arbete lika sköra

När han vaknar har mörkret slutit honom

ingen gyllne tröst kvar i buteljen
rösterna har tystnat
dagg fallit och natten svalkats
Med blicken mäter han djupet i rymden
lyssnar till stjärnstillheten
upplivas då han får syn på en satellit
ett bevis på den mäktiga östra grannens suveränitet
men vad hjälper det
när hans egen Sputnik inte vill hållas på sin omloppsbana

Han stiger upp från sin ljungbädd

tar tomglaset och raglar mot husets ensamhetsvärme
alla föremål berättar om en förtappad tillvaro
han har redan dött en gång
slänger tomglaset i ett hörn, snor sig i plåga
Kunde han inte vara hygglig
måste han supa, härja och hota
tills den viktigastes tålamod brast
och allt togs ifrån honom
utom den kompakta tomhetens mörker
i vilket han är dömd att famla

Ett betydelsefullt ungdomsminne - skriftskolan i juni 1976

Det är alltid lika fängslande och intressant att upptäcka hur återseendet av en bestämd plats kan få igång hågkomstprocesser och lyfta fram minnen man inte längre kom ihåg att man bar med sig. En dylik, förvånansvärt stark, händelse inträffade då jag i mitt arbete följde med en skolklass på en utomhusdag till församlingarnas lägergårdar på Satava, en av öarna utanför Åbo.

Vägen ut till lägerområdet sade mig ingenting, snarare var minnesbilderna så gott som totalt utraderade, men då vi hade kommit fram och jag gick omkring på området började jag känna igen mig trots att det var 36 år sedan jag vistades tolv dygn här under mitt skriftskolläger.

Det som slutligen öppnade minnets dammluckor var den något steniga och karga strandlinjen med den kännspaka doften av land som möter hav, de höga sjömärkena av trä, de stora tallarna, blåstens sus i trädkronorna och de barackliknande låga träbyggnaderna. Särskilt bra tyckte jag om utsikten ut mot fartygsfarleden mot vilken jag under lägret längtansfullt spanade för att få en skymt av någon av färjorna som var på väg över Erstan mot Sverige.

Ett annat minne som kröp över mig hade, inte så förvånande, med musik att göra. Ett par dagar före lägret började hade jag, i början av juni, full av iver köpt dubbelalbumet Derek & the Dominos In Concert på vilket Eric Clapton försökte göra sig anonym för att skaka av sig bördan som gitarrhjälte. Jag hade lyssnat intensivt på skivan och fastnat för flera av de långa låtarna och särskilt imponerad var jag av Claptons gitarrspel som jag tyckte var fenomenalt. För att få med mig litet av musiken på skivan hade jag spelat in ”Why Does Love Got To Be So Sad”, ”Presence Of the Lord”, ”Tell the Truth”, ”Bottle of Red Wine”, ”Blues Power” och ”Have You Ever Loved a Woman” på en färggrann Agfa C-kassett.

Vid några obevakade ögonblick kvällstid då lägerledarna var borta från huset smyglyssnade jag på kassetten och njöt av Claptons vemodiga, något försiktiga, nästan tveksamma, sång och briljanta gitarrspel som han också släppte fram en aning dämpat för att inte överrösta sina medmusiker. Det finns något över den här skivan som försätter mig i en härligt lågmäld stämning vilket gjort att jag gärna återkommit till den under årtiondens lopp. Och dessutom påminner den alltid mig om tiden på lägret.

Vid besöket hade jag tillfälle att flanera längs de smala vägarna medan eleverna löpte runt på lägerområdet. Jag stannade till vid bastun och lät mig färdas bakåt i tiden. Under lägret brukade vi sitta på en smal bänk i den djupa skuggan bakom bastun och prata, flickor och pojkar tillsammans, sammanförda av lägret, med en kontakt och sammanhållning som växte och fördjupades för varje dag som gick. För mig var det här första gången jag på ett naturligt sätt kom i kontakt med flickor, och då vi ännu hade skolans mest populära tjejer på vårt läger kändes det extra fint.

Den starkaste och mest exalterande hågkomsten från lägret var en kväll då vi hade samlats i allrummet runt en sprakande brasa. Vi satt flicka och pojke med slutna ögon och kände på och smekte varandras händer. För en gångs skull hade jag turen med mig för mitt par var den sötaste flickan på hela lägret och att få utföra denna övning med henne var magiskt och sagolikt. Det var nog det närmaste jag nådde gud på lägret, men i efterhand känns det inte alls som så lite eller något att ringakta för det viktiga är att få kontakt och bli sedd och den gåvan gav mig flickorna på lägret och för det är jag er evigt tacksam, ni vet vilka ni är.

Därför är det föga förvånande att jag längre fram har kommit fram till att det viktigaste med lägret för mig var just flickorna och det gensvar jag fick av dem. Det var inte bara en eller två spännande tjejer på lägret, utan så gott som alla var fascinerande på sitt sätt. Detta uppvägde det mesta av de enformiga och tråkiga lektioner vi blev utsatta för.

Efter gemytlig korvgrillning över öppen eld var friluftsdagen slut och jag åkte glad och nöjd hem med ljusa tankar och en spira hopp i dessa djävulska tider. Tråkigt bara att man så ofta måste färdas bakåt för att nå något som liknar vanlig hygglighet och godhet, en kärna av anständig medmänsklighet och omtanke.

Harry Chapin

En lördag, tror jag det var, någon gång på vintern 1978 råkade jag, mot mina vanor, lyssna på radio. Det var sannolikt fråga om ett av de fina och insatta program som den kunniga Jake Nyman skämde bort lyssnarna med. I ett och samma program spelade han två låtar som kom att förändra min tillvaro; ”Melancholy Man” av The Moody Blues och ”Dance Band on the Titanic” av Harry Chapin.

Ett par veckor gick, mitt första år i gymnasiet började närma sig slutet, det blev sportlov från skolan vilket innebar ishockey med kompisarna på Idrottsparkens vida nedre plan om dagarna och musiklyssnande på kvällarna. De två ovan nämnda låtarna hade stannat i mitt minne och väckt min nyfikenhet. Av Moody Blues kände jag från förut till låtarna ”Nights In White Satin” och ”I´m Just a Singer In a Rock and Roll Band” medan Harry Chapin var ett helt obekant namn för mig. Eventuellt hade jag, utan att känna till artisten, någon gång hört ”Six String Orchestra” på radion.

I början av mars då sportlovet var över och man otåligt började längta efter en varmare årstid med mera ljus skaffade jag en dag då jag var vid stadd kassa, det vill säga hade haft tålamod att spara ihop tillräckligt med medel, två dubbelabum, The Best of Moody Blues och Dance Band on the Titanic.

Moody Blues kom att bli ett band jag lyssnade på med jämna mellanrum, inte alls sällan då jag var tonårsmässigt olyckligt och obesvarat kär eller annars bara kände mig romantisk. Moody Blues erbjöd melodisk och vackert sjungen musik som talade till min mjuka sida, som i ärlighetens namn kunde vara både bred och djup. Under hösten 1978 och vintern 1979 hade Moody Blues comebackalbum Octave mycket stor betydelse i mitt liv, under en period då en tjej som jag gillade mycket lät mig lida och vrida mig på kroken och även i övrigt gjorde min tillvaro minst sagt turbulent och tumultuarisk. Felet var dock helt och hållet mitt eget för ett par år tidigare hade jag i min barnsliga hybris behandlat henne mer än grisaktigt.

Harry Chapin växte snart med sina talande och berörande berättelser och väl anpassade melodier till en god och kär vän. Hans karaktärer är så fulla av liv med alla sina tillkortakommanden och problem. Ju mera jag lyssnade på honom desto närmare kändes han, det fina med honom var att han inte kändes ett dugg avlägsen och majestätisk. Det är orsaken till att Chapin blev viktigare för mig än till exempel den något mera distanserade Bob Dylan, som jag även uppskattar mycket högt. Just denna känsla av att ha känt mannen bakom verket gjorde att hans bortgång i en trafikolycka på väg till en välgörenhetskonsert kändes som en tung personlig förlust.

Under en tid från våren 1978 framöver skaffade jag samtliga Harry Chapin album och även om flera av dem kom att bli mycket viktiga för mig behöll Dance Band on the Titanic sin position som den viktiga och stora Chapin-plattan för mig. Det var via den jag hade lärt mig att älska låtar som den typiska Chapin-novellen ”Country Dreams”, den gripande kärlekssången ”I Do It For You Jane”, den slitande vackra ”Mismatch”, den starka ”Mercenaries” eller det långa episka självbiografiska mästerverket ”There Only Was One Choice” som avslutar albumet.

Harry Chapin har under 35 års tid skänkt mig glädje, tröst, hopp och styrka, försatt mig i vemod och eufori. Hans texter om den olyckliga eller strävsamma, välmenande lilla människan är enkla för lyssnaren att identifiera sig med. Han är medmänsklig, human, icke-fördömande, men även rivande i sina kärlekssånger eller mycket humoristisk då det behövs, likaså självironisk.

Bland det stora antalet sångare-låtskrivare från USA är Harry Chapin ett alternativ värt att lyssna på.

Ett sommarminne

Det är första maj, solen skiner brett och ljust utanför fönstret och våren ser äntligen ut att vara här med all den groende skira grönska som lovar så mycket nytt liv. Med denna tablå för blicken och vårkänslan i sinnet känner jag att jag idag vill skriva fritt och inte heller lägga in någon styrande bild. Låt mig dela med mig av ett minne jag vårdat med glädje och vemod i uppemot 35 års tid.

Det var en av de sista somrarna jag var ledig; de där ett par åren då man står vid ett vägskäl och längtansfullt blickar i en ny riktning utan möjlighet att välja denna spännande väg som leder mot det okända och spännande kallat sommarjobb eftersom man ännu är för ung. För mig innebar dessa somrar ett otåligt pendlande mellan sommarstugan och lägenheten i staden. Inte sällan kändes det som om man var på fel ställe var man än befann sig, men vid några tillfällen kunde alla bitar ramla på sina rätta platser.

Under hela min uppväxt hade jag avundats de av mina kamrater som hade massor med vänner på sin stuga. Själv hade jag känt mig något isolerad vilket till största delen berodde på min obekvämhet att tala finska. Jag tyckte att jag pratade dålig och klumpig finska och höll hellre tyst. Det fanns nämligen gott om jämnåriga i vår vik, de flesta flickor, problemet var att de alla var finskspråkiga. Visst umgicks jag med dem ibland, men inte lika flitigt som min syster och äldre bror.

Därför var det rena rama lyxen att i tonåren hitta en tre år äldre skolkompis i byn. Han var inte ofta på besök eftersom han sommarjobbade som piccolo på det stora hotell Hesperia i huvudstaden. En kväll i slutet av juli damp han dock ner på vår veranda och frågade om jag ville hänga med och meta. Han visste en bra plats som låg ett stycke från vår stuga. Vi plockade med oss ett par spön, en plasthink för fångsten, ett par tegelstenar till ankare, grävde rikligt med mask och rodde iväg.

Vi rodde längs det breda sundet som på bägge sidor kantades av stugor med undantag för ett brant kalberg på stranden mitt emot. Där fanns ingen bebyggelse och om man tog iland vid den stupande steniga stranden kunde man inbilla sig att man var längre ut i skärgården än i denna innersta vassrika och bördiga del. På berget växte vild gräslök och i vattnet vajade stora klasar med blåstång. Stranden där fiskeplatsen låg var grannbyns gamla ångbåtsbrygga, närmare bestämt den stenkista som fanns kvar av den och låg ett stycke under vattenytan.

Vi förankrade och slängde ut våra revar precis i mötet mellan stenkistans yttre kant och det fritt flytande vattnet. Efter att båtens långsamma vridrörelser runt ankarrepet stillnat kom abborrstimmet för första gången och smakade på våra maskar. Turvis drog vi upp fiskar av vilka några enstaka var större och klart ätbara. Dem sparade vi i hinken medan vi slängde tillbaka de minsta.

Efter en stund försvann stimmet för att återkomma om ett tag. Vi lärde oss snart fiskarnas rytm. Vi satt och småpratade eller teg och hade det gemytligt. Solen började dala mot det kompakta skogsbandet och kvällen omkring oss tystnade och stillnade ytterligare någon grad. Barnens larm på stränderna avtog, båtarnas surr blev glesare och vattenytan dämpade sina rörelser. Ljud och läten ersattes av den för den finska sommaren så typiska och älskade doften eller lukten av tidningspapper och ved som antänds i strandbastun. Slingor av grå rök nådde oss i båten och försatte oss i ett lojt tillstånd av välbehag.

Vi beslöt att sitta kvar ett tag ännu och invänta den tätnande blå skymningen över den grönpolerade vattenspegeln. Metandets betydelse sjönk undan och ersattes av vårt nästan viskande samtal. Han berättade om sitt jobb på hotellet och folk han mött och jag lyssnade med beundran och avund, kände mig som en småkille. Vi talade om musik, hans stora favoriter var The Beatles och Led Zeppelin. Mina var Free och Bad Company. Jag berättade att jag just då hade lyssnat mycket på den dystert vemodiga ”Moonshine” från Frees debutalbum Tons of Sobs. Han kände till låten och efter att ha talat om den stämning den förmedlade fick han en plötslig impuls.

Han rotade i sin slitna jeansjacka och fick fram en kulspetspenna och en bit rutigt papper ur bröstfickan. En bra stund satt han försjunken i tankar, plitade, blickade ut över sundet, strök över och skrev igen. Sedan överlämnade han något som kunde likna en sångtext eller ett poem till mig i vilken han med ynglingens uppriktighet hade skrivit ner det vi upplevt tillsammans under kvällen.

Drygt 35 år senare kan jag ibland veckla ut den slitna lappen och med ett tårfyllt leende läsa denna nedteckning av vår vänskap där vid brokistan den där kvällen i juli under senare hälften av 1970-talet. Jag undrar vad det blev av honom, hur han har det, för de avlägsna rapporter som nått mig bådar inte enbart gott. Vänskap behöver inte vara långvarig för att uppnå intensitet, ibland kan några enstaka möten som infaller vid rätt tidpunkt vara så tungt bärande och laddade att de bär ett helt liv därefter. Jag är lycklig över att ha fått uppleva ett dylikt möte.

Mountain: Live - The Road Goes Ever On

Efter avslutad skoldag någon gång under vintern 1973 traskade jag ner från Åbo Svenska Samskola på Torngatan mot Salutorget med tre tior på mig. De brände som vanligt i fickan och det som lockade mest var någon av stadens skivaffärer. Jag följde Köpmansgatan ner till Wiklunds varuhus i hörnet av Eriksgatan där jag vek av till vänster. Efter några steg var jag vid ljusgården inne på vilken den lilla, inte särskilt väl försedda men mycket trivsamma och gemytliga skivaffären Musiikki Mosse låg. Jag steg in i butiken, hälsade på den vänliga ägaren, en äldre gentleman och riktig köpman, och hans son som bägge stod bakom disken.

Efter att ha bläddrat genom urvalet av pop och rock lp:n utan att hitta något jag direkt skulle fastna för stod jag och vägde och valde mellan For Ladies Only av Steppenwolf och en skiva med färggrant omslag föreställande ett berg med exotiska växter i förgrunden och en sjö med en svan i mitten. Bandet hette Mountain och var okänt för mig men jag gillade konvolutet så jag köpte skivan, betalade och skyndade över torget till sexans blågrå buss som tog mig hem till förorten Ilpois. I bussen tittade jag på konvolutet och väntade mig en hård liveskiva, vilket jag även fick. Under åren har Mountains raspiga platta Live – The Road Goes Ever On blivit en av mina stora favoriter bland konsertinspelningar.

Skivan sparkar igång på bästa möjliga sätt med det perfekta öppningsspåret ”Long Red”. Leslie West river till med ett fenomenalt gitarrsolo i vilket han demonstrerar vad gitarrsound är och hur man spelar hårt och med attityd. Hans gitarr på bilden på konvolutet är en simpel Gibson Les Paul Junior men han behöver inget mer för att visa att han är en av de främsta bluesrock gitarristerna genom tiderna. När man till hans stilfulla och briljanta gitarrspel lägger en av de råaste sångrösterna branschen känner till och Felix Pappalardis tungt drivande basspel kryddat med effekter har man ett mästerverk. West improviserar hela tiden i närheten av låtens huvudtema, men suveränt, fantasifullt och kreativt. Kanske något för dagens tekniskt orienterade gitarrmonster att lyssna på, hur man kan vara skicklig på annat sätt än att besitta briljant teknik.

Bandet drar andan i den tunga balladen ”Waiting To Take You Away” i vilken Leslie West åter är sångare medan Felix Pappalardi levererar tungt ackompanjemang på bas som mot slutet utmanar gitarren som soloinstrument. Genom hela låten kan man höra den höga ljudvolymen, de här killarna menar allvar när de står på scen.

Sida ett avslutas med låten ”Crossroader” i vilken bas- och låtskrivargeniet, den något mera lyriska, Felix Pappalardi tar över. Sångrösten är mildare, basen det ledande instrumentet, nästan självsvåldigt spelat. Mountain svänger med ett ös som ingen annan, låter som ingen annan, ett fullkomligt unikt band som här går på alla cylindrar.

Skivans andra sida upptas i sin helhet av den episkt monumentala och avundsvärt fint uppbyggda valfångstberättelsen ”Nantucket Sleighride”, Mountains största låt, full av outsäglig magi och mystik. I denna låt visar Pappalardi sin storhet som kompositör med smäktande vackra passager som växlas med dramatiska mellanspel, häftiga tempoväxlingar och hisnande solopartier. Bandet slösar med element som vanliga dödliga band skulle ge vad som helst för ifall de kunde åstadkomma ett enda. I mitt tycke – fast jag vet att man gör sig dum när man jämför låtar med varandra – är ”Nantucket Sleighride” ett större verk än ”Stairway To Heaven” och de flesta andra högst rankade monumentala låtarna från 1970- och 1980-talet.

Då man lyssnar på detta album eller Mountain Climbing eller Nantucket Sleighride fattar man inte varför denna supergrupp är så bortglömd idag. Mountain om något är ett band som har influerat och inspirerat kommande band i hårdrockgenren och jag vill påstå att gruppen kunde ha blivit lika stor som det mäktiga Led Zeppelin om den hade blivit marknadsförd på rätt sätt.

För mig, i mina högst subjektiva och privata tankeexperiment, är ytterligare en viktig kvalitet hos Leslie West (och hans enorma betydelse) att han är den första av två (gitarrister av den gamla stammen) jag kunde tänka mig som fullvärdig ersättare för Paul Kossoff i en eventuell Free återförening. Den andra tänkbara gitarristen för detta krävande uppdrag skulle kunna vara en tung och aggressiv Dave ”Clem” Clempson, då med hans otroligt fina insats på Humble Pie albumet Smokin´ i tankarna. Detta sagt som en parentes.

Den som vill inleda veckoslutet med ett av de bäst rockande intron som finns skall leta rätt på Mountain Live, skruva upp volymen, sjunka tillbaka i stolen och låta Leslie West, Felix Pappalardi & co få ordet, eller tonen. Mountain är ett band där ingen sparar på någonting av sig själv en enda sekund utan det är fullt, kompromisslöst ös hela tiden, dock inte nyanslöst som fallet så ofta är när det gäller mindre begåvade band. Njut av denna brutalitetens och råhetens estetik. Vackrare än såhär blir rockmusiken inte och ytterst sällan eller aldrig har den, såsom bilden på omslaget lovar, nått högre höjder.

Järnverket i Åbo hamn

Under mina elva första år bodde vi i slutändan av Trädgårdsgatan, på en gård med tre stora stenhus på fyra våningar. Husen som byggdes några år efter kriget tillhörde de första stenhusen i denna vidsträckta trähusstadsdel. Närmaste granne bortom bakgården var det skrämmande och stora fängelseområdet på Kakola med det tunga grå tukthuset och mentalsjukhuset invid staketet.

Eftersom min far varit intresserad av fartyg och sysslat och arbetat med marinmåleri sedan tonåren var familjens huvudsakliga promenadmål hamnen. En annan mera sällan besökt plats var järnvägsstationen dit vi gick för att se på tågen vilket intresserade mig mycket. På järnvägsstationen kunde man också tigga till sig en slant för att få igång den fina och detaljerade modellen av ångloket, som sedan gick på stället en minut eller så för att visa hur vevstakarna rörde sig.

Tillbaka till hamnen. På den tiden kunde man röra sig fritt på kajerna, bland kranar, truckar och växellok och i vägen för dem som arbetade där. Det gällde att hålla ögonen öppna och snabbt hoppa undan vid behov. Man rörde sig självfallet på egen risk men man kom inpå fartygen, man kunde följa med vad som lastades och lossades, känna dofter och lukter, höra ljud och rop, inte sällan på obekanta språk och man lärde sig att se på fartyg, urskilja vilka som var vackra och vilka som var mindre tilltalande.

En annan intressant detalj med 1960-talet var hur nära stadskärnan en del av industrierna var placerade. Bredvid vårt hus fanns Tarmolas bageri och lager, invid det Hankkijas stora hall för jordbruksmaskiner, sedan följde Rettigs moderna och vidsträckta tobaksfabrik och mitt emot fanns det luktande vattenreningsverket med stora öppna bassänger i vilka det flöt ett och annat. En dryg kilometer från vårt hem, invid hamnens innersta bassäng, fanns ett järnverk, rejäl tung basindustri med andra ord.

Inte sällan under våra promenader till hamnen var den eggande linbanan som transporterade koks från de lossande fartygen i hamnen vidare till järnverket och masugnen igång. De stora grova vagnarna åkte runt i all oändlighet, knarrande och slamrande, högt ovanför en. Ibland kunde ett knytnävsstort koksstycke falla ner till marken då någon av vagnarna gungade till vid någon krök. Min bror och jag kunde stå långa stunder och bara följa med linbanans enformiga resa, runt och runt.

Om bakgrunden till byggandet och placeringen av järnverket har jag skrivit på följande sätt i en artikel för Åbo Underrättelser. Då den inhemska järnproduktionen visade sig vara otillräcklig för försvarsindustrins behov fick bergsrådet Berndt Grönblom år 1941 i uppgift att reda ut möjligheterna att producera tackjärn i koksmasugn. Eftersom råvarumalmen importerades från Sverige måste järnverket ligga vid kusten och valet föll på Åbo. Anläggningen byggdes snabbt och Oy Vuoksenniska Ab:s järnverk kunde ta masugnen i bruk redan på hösten 1943. Till en början hade verket en årskapacitet på 70 000 ton men den mer än tredubblades då masugnen förnyades år 1965 varefter kapaciteten steg till 225 000 ton per år. Detta hann med god marginal till att täcka de inhemska gjuteriernas behov och medgav att mer än hälften av produktionen gick på export. Som mest sysselsatte verket över 250 personer som producerade järn av hög kvalitet. En intressant detalj med järnverket var att kokset till masugnen transporterades från hamnen till verket längs en av de få linbanor som funnits i Finland. Järnverket köptes senare av Ovako och var i gång fram till 1978 då verksamheten lades ned som olönsam. Både linbanan och järnverket revs kort efter att produktionen upphörde och gjorde plats åt de transport- och logistikterminaler som idag finns i området. De enda spår som finns kvar efter järnverket eller dess anläggningar är gatunamnen Järnverksgatan, Vuoksenniskagatan och Ovakogatan samt ett gammalt kärl från verket.

Järnverket livade upp fantasin. Det var helveteshett, sotigt, bullrigt, det luktade, osade, rykte, ångade där det stod och höjde sin mörka siluett mot skyn, omgivet av slagg och koks i enorma högar. Det var fascinerande i sin mäktighet och farlighet där det producerade järn, endast ett par hundra meter ifrån bebyggelsen och mindre än tre kilometer från Salutorget.

(På bilderna har min far avbildat järnverket i två versioner av vilka nattbilden varit införd i Åbo Underrättelser.)