Pugh Rogefeldt & Rainrock: Bolla och rulla

I något tidigare inlägg har jag nämnt min äldsta kusin som en viktig introduktör av musik under 1970-talet. Han presenterade en hel del intressanta band för min bror och mig, till exempel Black Sabbath, Rory Gallagher, Van Morrison, The Pretty Things, Shocking Blue, The Who och Wishbone Ash. Eftersom han var en nyfiken och vetgirig lyssnare kunde han även lägga fram mindre kända och mera marginella namn av vilka jag först kommer att tänka på The Flock.

När vi någon gång under sommaren 1974 var på ett av våra traditionella besök till deras stuga på ön Satava utanför Åbo hade han åter hittat en ny artist som han ville spela för oss. Eller egentligen för min äldre bror, men då jag var bra på att göra mig så gott som osynlig kunde jag hänga med på ett hörn. Den här gången var det fråga om en svensk artist som sjöng och spelade rock på svenska. Detta gick hem direkt, raka spåret in i systemet där det har stannat i 40 år.

Det han gjorde när vi kom till hans lilla skjul där han sov, spelade skivor och elgitarr var att han lade på Bolla och rulla med Pugh Rogefeldt & Rainrock, och han var noga med att ha tillräckligt med volym. Jag kan ännu klart minnas hur överväldigad jag blev av gitarrintrot till ”Hog Farm” och den otroligt häftiga sången. Kunde man låta så här fantastiskt bra på svenska? Och vilket ös, det svängde och rockade om det här bandet.

När sedan skivan fortsatte med den ena topplåten efter den andra var saken avgjord. Det här albumet måste skaffas. Med en låtarsenal bestående av det perfekta öppningsspåret ”Hog Farm”, en av den svenska rockhistoriens bästa och hårdaste låtar, följd av den stämningsfulla ”Silver-Lona”, den glatt svängande ”Bolla och rulla”, och den tungladdade ”Pansar och blod” på sida ett blev man närapå utmattad.

Så drog bandet igång sida två med den väl kända ”Dinga Linga Lena” följd av den fina hyllningen till arbetet och arbetaren, ”Grävmaskinen”, rymdlåten ”Mona” och slutligen den fint klingande och väl uppbyggda ”Kajans sång”. Därefter kände jag mig pånyttfödd och frälst. Var hade den här musiken hållit hus hittills?

Fortfarande tycker jag att Bolla och rulla tillhör de finaste helheterna i svensk rock. Förutom att plattan är Rogefeldts överlägset bästa prestation fungerar den – eventuellt med några tillägg – som ett greatest hits album.

Otaliga gånger när jag velat skaka loss, känna mig glad och lycklig har jag spelat Bolla och rulla, och alltid har den motsvarat mina förväntningar. Så här skall en rockskiva göras och så skall den låta. Till synes enkelt men ändå så otroligt svårt.

Förutom de sanslöst starka låtarna har skivan en annan styrka i att den från början till slut är inspelad av ett verksamt band och inte av studiomusiker. Bolla och rulla är en bandplatta och inte en soloartistskiva. Pugh Rogefeldt åstadkommer detta hårda, täta och sammansvetsade rocksound tillsammans med sin bror Ingemar Rogefeldt på gitarr, Roger Pettersson på bas och Bo Frölander på trummor.

Längre fram botaniserade jag vidare i Rogefeldts katalog och diggade skarpt hans coveralbum Pugh on the Rocks med fantastiska, och lämpligt humoristiska, versioner av ”Ångmaskinen” (The Locomotion), ”Långsamma timmar” (Seems Like a Long Time) och ”Suzie Q”. Därefter lyssnade jag en hel del på albumet Het som bland annat innehåller den stora hiten ”Aftonfalken”, en flitigt spelad låt även i finsk radio, ”Stockholm, Stockholm” och ”Ambulansen”.

Men när man vill ha det bästa av Rogefeldt skall man lyssna på Bolla och rulla, en svåröverträffad svensk rockskiva. Bandet gör helt enkelt allting rätt här.

Hog Farm

http://www.youtube.com/watch?v=RhgyvEJXz7c&list=AL94UKMTqg-9A7LHWcYQnPkXeLnlTOkusj&feature=share

Silver Lona

http://youtu.be/1klbJ0VZIe4

Bolla och rulla

http://www.youtube.com/watch?v=CSXR9agACZU&feature=share&list=PLIeRRviu1HMnLJsT29w59I69fTqyy-CPX

Dinga Linga Lena

http://youtu.be/qlnzxNnHF4o

Monica Zetterlund: Hågkomster ur ett dåligt minne

Under min läsning av Annika Perssons biografi över Lena Nyman dök Monica Zetterlunds namn upp vid några tillfällen. Detta väckte min nyfikenhet och gav impulsen till att även läsa något om denna stora svenska artist. Eftersom mina kunskaper om Zetterlund endast var fragmentariska var det dags att få en helhetsbild av människan, konstnären och karriären. Och då möjligheten fanns valde jag att låta Zetterlund själv föra ordet.

År 1992 gav Zetterlund i samarbete med Tom Alandh ut den livfulla och rikt illustrerade boken Hågkomster ur ett dåligt minne. Zetterlund rotar i sina kartonger med minnen, bilder och urklipp och låter tankarna vandra fritt. I takt med att minnesmosaiken byggs ut får man en allt tydligare bild av hur mångsidig Zetterlund var som artist och hur många intressanta personer hon mötte under sin karriär.

Monica Zetterlunds stora decennium var 1960-talet. Hon var ung, men erfaren som artist, eftertraktad, ständigt sysselsatt och hon spelade in mängder med odödliga låtar. Vidare utökade hon sin repertoar så att hon utöver musiken även medverkade i revyer och spelade in filmer. Att Zetterlund fick göra filmer kan ses som något av en dröm som gick i uppfyllelse eftersom hennes stora önskan var att bli skådespelerska. Hennes mest kända, och enligt henne själv bästa, roll gör hon som Ulrika i Jan Troells filmer Utvandrarna och Nybyggarna som bygger på Vilhelm Mobergs klassiska utvandrarepos.

De finaste stunderna för mig som jazzdiggare var då hon berättade om sina möten med berömda jazzmusiker. Höjdpunkten är givetvis snacket om albumet Waltz for Debby som hon spelade in en dag i augusti 1964 med Bill Evans Trio. Idag, närapå ett halvsekel senare, kan man konstatera att skivan inte föråldrats ett dugg, snarare mognat och förädlats som ett väl lagrat kvalitetsvin. Waltz for Debby är en fullkomligt magisk skiva som gör en lycklig, romantisk, hänförd, melankolisk och förförd på samma gång. Den skivan är också Zetterlund själv stolt över och nöjd med.

Speciell är också Zetterlunds öppenhet och uppriktighet. Hon berättar som sakerna var, emellanåt rätt avslöjande, dock kanske inte alltid in i minsta detalj men tillräckligt långt för att man skall förstå vart det bar iväg. I grunden vill hon alltså vara ärlig, men trots det fick jag en känsla att hon ibland håller igen en aning. Detta blir tydligast då hon talar om missbruk av alkohol och mediciner. Det är som om hon skulle vilja bekänna något men i sista stund förminskar och förringar problemet och slätar över det hela med ett käckt påstående att hon bara gillade att spela kort med grabbarna i bandet och ta ett järn med dem eller något liknande. Ändå kan hon andra stunder säga hur Tage Danielsson krävde nykterhet av henne i arbetet.

Eftersom boken kom ut 1992 slutar den vid det väl förtjänta uppsvinget som skedde mot karriärens kvällning i och med albumet Varsamt som kom att bli hennes största försäljningssuccé. Hon avslutar sin berättelse i ett försiktigt optimistiskt mellanbokslut färgat av ett stråk av melankoli och ledsnad över att det roliga livet passerade så snabbt. (Vill man veta mera om Zetterlund skall man läsa Klas Gustafsons fina biografi Enkel vacker öm: boken om Monica Zetterlund).

Efter läsningen och ett intensivt lyssnande inser jag hur exceptionell och begåvad Monica Zetterlund är som artist. Det är fantastiskt att Sverige vaskat fram en jazzsångerska som tål vilken internationell jämförelse som helst och som till fullo behärskar fraseringens svårdefinierade och hemlighetsfulla konst. Dessutom ägde hon den farliga och gåtfulla utstrålning kryddad med en melankolisk underton som endast kännetecknar de största jazzsångerskorna.

Monicas Vals (Waltz for Debby)

http://youtu.be/fLJzplnyFMg

Some Other Time

http://youtu.be/Ob0HX84Fojk

Once upon a Summertime

http://youtu.be/pj-Llz9Pc5A

Sakta vi gå genom stan

http://youtu.be/GF_NDRM3498

Mina boplatser II - Joachimgatan

Platsen söder om centrum som mina föräldrar fastnade för var förorten Ilpois. Ett tidstypiskt bostadsområde som hade vuxit fram från och med slutet av 1960-talet. På den här tiden var det vanligt att en arkitektbyrå fick i uppdrag att rita samtliga hus i en förort och Ilpois kom att bli ett dylikt omfattande planeringsuppdrag för Arkitektbyrå Veijo Kahra.

Längst in på Joachimgatan 9A låg ett nybyggt åttavåningshus i vilket det fanns ett par osålda lägenheter. En av dem låg på andra våningen och den ville mina föräldrar ha.

Huset på Joachimgatan.

Efter ett tag lyckades de få vår bostad på Trädgårdsgatan såld och i början av oktober 1972, några dagar innan jag fyllde 11, hade vi kommit så långt att Victor Eks bruna flyttbil körde våra saker till den nya adressen. Flyttningen föregicks av en omfattande genomgång av familjens saker vid vilken min mor slängde massor, även sådant som jag ansåg vara dyrgripar, exempelvis min samling adressdokument jag tagit från godsvagnar i hamnen.

Entrén till trapphuset.

Jag kommer tydligt ihåg hur lyxigt det kändes att flytta in i en splitterny bostad. Allt doftade oanvänt, allt var fräscht och modernt och allt såg annorlunda ut än på Trädgårdsgatan. Golven var inte täckta med brun korkmatta utan med en gråspräcklig plastmatta, skåpdörrarna var inte i helträ utan lätta och rangliga spånskivor målade i blå och grå nyanser med runda plasthandtag och så hade vi både badrum och toalett.

Lägenheten var på fyra rum och kök och drygt 80 kvadratmeter stor. Från trappuppgången kom man in i en rymlig tambur från vilken man till vänster hade ett sovrum som låg avskilt på ett spännande sätt. Detta rum knep min äldre bror. På höger hand låg badrummet och bredvid det toaletten och rakt fram det rymliga köket. Bredvid köket fanns ett sovrum vilket jag kom att dela med min yngre syster. Rummet delades med hyllor så att vi fick varsitt litet krypin. Till vänster från tamburen öppnade sig det avlånga vardagsrummet och från det kom man till mina föräldrars sovrum. Ut på den rymliga balkongen som vette mot skogen och berget intill gick man från vardagsrummet.

De tre fönstren närmast på andra våningen tillhörde vår lägenhet. 

Jag trivdes mycket bra i Ilpois. De tre år vi bodde här sammanföll med min växt och utveckling från barn till ungdom. Under den första tiden lekte jag ännu ibland ute på gården medan jag under den sista tiden började intressera mig för annat, bland annat en flicka i grannhuset och en söt tjej som jag då och då såg på bussen. En helt ny sak för mig var att det bodde några skolkamrater i Ilpois så det fanns sällskap på nära håll.

En speciell och rolig händelse var de gatuhockeymatcher som vintertid gick av stapeln i slutändan av Joachimgatan. Ett stort gäng samlades och spelade till långt in på kvällen i gatubelysningens kvicksilverfärgade sken.

Balkongen till vänster på andra våningen var vår. Fönstret bredvid tillhörde min brors rum.

I det centralt belägna affärscentret fanns två livsmedelsaffärer, en K-affär, K-valinta Tuomi, och ett mera spännande och proletärt E-andelslag. Mina föräldrar handlade i K-affären och min far var mycket imponerad över affärens köttdisk som inför veckosluten bågnade under stora högar av goda biffar. Det var något magiskt över K-affären för man sålde till och med lp-skivor och jag minns att min bror köpte Black Sabbath: vol 4 och Uriah Heep: The Magician´s Birthday här.

Själv gick jag ibland till E-affären för det doftade annorlunda där och sortimentet var ett helt annat än i K-affären. På den tiden saluförde de olika butikskedjorna olika produkter och andelslagen hade omfattande egen produktion, bland annat hade E-kedjan landets godaste knäckebröd.

Huset sett från parkeringsplatsen och Joachimgatan 9B.

Utöver mataffärerna fanns det även en välförsedd R-kiosk i köpcentret. Vidare hade områdets finansiär Sparbanken i Åbo en stor filial i Ilpois och postens kontor Åbo 74 låg här. Av mera andlig natur var församlingshemmet och av social betydelse daghemmet. Längre fram byggdes det också en lågstadieskola i förorten.

Min bror startade sina första band i sitt rum men utöver det började han tillbringa allt mera tid i centrum om kvällarna. Detta exempel följde även jag. Kanske det var impulsen till att mina föräldrar, lika plötsligt som de beslutat att flytta utanför staden, började söka sig in mot staden igen. Under hösten 1975 åkte de runt på lägenhetsvisningar och när året led mot sitt slut hade de sålt fyrarummaren på Joachimgatan och köpt en femrummare i den del av Åbo som går under namnet III stadsdelen.

Utländska flyg som besökt Åbo

Såhär i påsktider, då allehanda varelser flyger runt (på sina kvastar) i luftrummet, tycker jag att det kunde vara lämpligt med ytterligare en bildkavalkad av flygmaskiner. Den här gången är det fråga om icke-nordiska utländska flyg som besökt Åbo vid olika tillfällen.

CAF 13703 Boeing 707-347C

CS-TML Convair CV 440

D-ABNR Boeing 757-230

D-ACLO Canadair Regional Jet 100LR

ES-LLC Let L-410 UVP-E

ZE 701 British Aerospace 146-100 Statesman

G-BBDK Vickers 808C Freightmaster

G-CEXA Fokker F27 Srs 500

MM62013 McDonnell Douglas DC-9-32

N33GG Dassault Mystere Falcon 900

CB-02 Boeing 727-29C

TC-AFK Boeing 737-4Y0

9G-MKC Douglas DC-8-55-CF

Gigantens återkomst - Jack Bruce: Silver Rails

Efter en paus på flera år gav musikern Jack Bruce (f.1943) ut ett nytt studioalbum i mars 2014. Denna pigga 70-åring har själv dragit paralleller mellan det nya albumet Silver Rails och hans första soloalbum Songs for a Tailor som utkom 1969. Då blickade han framåt i sin karriär, även om han vid tidpunkten redan var en erfaren veteran med stora framgångar bakom sig, medan han nu som mogen artist kan blicka i bägge riktningar.

För en stor publik är Bruce bäst känd som bärande låtskrivare, basist och huvudvokalist i supergruppen Cream som han grundade tillsammans med gitarristen Eric Clapton och trummisen Ginger Baker. Cream gav under åren 1966-69 ut fyra album av vilka åtminstone Disraeli Gears (1967) och dubbelalbumet Wheels of Fire (1968) är obestridliga klassiker.

Det fina och exceptionella med Jack Bruce är att han alltid gjort musik på sina egna villkor. Han har gett ut en skiva när han har ett konstnärligt ställningstagande att lägga fram. Tidiga mästerverk är det nämnda debutalbumet, uppföljaren Harmony Row (1971) och Out of the Storm (1974) som kom till efter att supergruppen West, Bruce & Laing hade splittrats. En intressant svit utgör också de tre album som Bruce spelade in tillsammans med gitarristen Robin Trower, av vilka det senaste Seven Moons (2008) är mycket fint.

Det nya albumet Silver Rails är åter ett bevis på hur begåvad Bruce är som musiker. Låtarna är mångsidiga, omsorgsfullt och genomtänkt komponerade och mästerligt inspelade i den berömda Abbey Road studion i London. Utöver den fenomenala kompgruppen medverkar flera gästande artister på skivan; gitarrister som Phil Manzanera, Bernie Marsden, Uli Jon Roth och Robin Trower och trummisen Cindy Blackman Santana som med sitt jazziga och tighta spel tillför massor. Det som slår en är hur full av liv och kraft Bruce är, han är fortfarande en närapå oslagbar basist och innehavare av en av rockvärldens bästa röster.

Redan efter de första takterna gick det kalla kårar genom kroppen på mig. Det underbart svajande öppningsspåret ”Candlelight” leder vänligt in lyssnaren en fantastisk värld, följd av den spännande, stämningsladdade, något hotfulla men ändå trygga ”Reach For the Night”. Därefter bjuder bandet på en lättillgänglig svängig rocklåt, ”Fields of Forever”, som är glad, positiv och fylld av spelglädje.

”Hidden Cities” är en stark, dystopisk posturban låt, ett exempel på att Jack Bruce aldrig väljer den enkla vägen. Efter det lägger han fram den otroligt vackra och melodiska ”Don´t Look Now”, en blivande klassiker, sedan är det dags att presentera ”Rusty Lady”, en ilsken Creaminfluerad låt som handlar om Margaret Thatcher.

Den låt som jag kanske gillar allra bäst är den smäktande vackra ”Industrial Child” i vilken Bruce går tillbaka till sin barndom i Glasgow. I den ackompanjeras Bruce fantastiska sångprestation endast av piano och akustisk gitarr. Därefter följer skivans häftigaste låt, ”Drone” på vilken hans bas och sång endast får sällskap av ett stenhårt trumkomp och illavarslande Stuka-bombplanseffekter. Inte illa av en musiker av hans årgång att komma upp med en dylik låt.

Den fullkomligt suveräna helheten knyts ihop med en återkomst till en fyra decennier gammal och bekant låt, ”Keep it Down” från Out of the Storm som här spelas något lättare och luftigare än originalet. Det avslutande spåret är ”No Surrender!”, en tung rocklåt som genast väcker hungern efter mer och lämnar en dörr öppen mot framtiden. Jack Bruce har åstadkommit ett övertygande och majestätiskt album och man kan innerligt önska och hoppas att han har ivern och orken att spela in mera nytt material.

Fängslande biografi över Lena Nyman

Jag hade inga större förväntningar, endast min medfödda nyfikenhet, då jag påbörjade läsningen av journalisten och producenten Annika Perssons biografi Jag vill ju vara fri. En bok om Lena Nyman (2013). Det berodde säkert på att jag inte kände till så mycket om Lena Nyman sedan tidigare. Jag hade sett henne i filmerna Jag är nyfiken – en film i gult (1967) och Ronja Rövardotter (1984) och visste att hon var känd och omtyckt i sitt hemland.

Nyfikenheten svängde emellertid redan efter några sidor över i förväntan, huvudpersonen var högintressant, texten och greppet verkade lovande och materialet såg ut att kunna växa till en givande helhet. Denna effekt uppnår Persson för att hon från första början vet precis vad hon vill ha sagt med sin bok. Enkelt uttryckt, men absolut inte alltid lika enkelt förverkligat, vill hon ge en så sanningsenlig och mångfasetterad bild av skådespelaren Lena Nyman som möjligt. Vidare är hon inte ute efter att själv föra ordet hela tiden, utan brukar så långt som möjligt Nymans egna dokumenterat uttalade ord och efterlämnade texter.

Tack vare detta genomtänkta utgångsläge är biografin fascinerande från de första raderna. Det blir omedelbart klart att Lena Nyman (1944-2011) var en exceptionellt begåvad skådespelare och stor artist, men man får också lära känna en ytterst komplicerad individ som hade stora svårigheter att slutligt finna sin plats i tillvaron.

Nymans karriär följer uppbyggnaden av vilken klassisk tragedi som helst. Till en början hade hon visserligen svårigheter med ett kraftigt motstånd från moraliserande kretsar och ett antal nedgörande recensioner, främst beträffande filmerna 491 (1964) och Jag är nyfiken – en film i gult. När detta var glömt förvandlades den unga begåvade skådespelerskan till en allmänt accepterad, hastigt stigande och allt klarare lysande stjärna; alla ville se henne, alla ville ha en bit av Lena Nyman. Tack vare Vilgot Sjömans film Jag är nyfiken – en film i gult (1967) som spelade in tiotals miljoner dollar i USA blev hon till och med internationellt känd.

Så plötsligt når hon en punkt då hon inte kan bli mera känd eller mera bejublad. Hon försöker befästa sin position och hålla sig på toppen och lyckas till en början med detta men efter ett tag börjar missbruket av läkemedel och sprit växa henne över huvudet. Denna vändpunkt innebär början på en långsam undergång, Lena Nyman är under många långa år på väg mot en oundviklig katastrof.

Det blir mer och mer gripande att läsa boken ju längre den lider. Man börjar känna allt starkare sympati, närapå ömhet, för Nyman, man börjar sakna det unga belästa geniet som glänste i sina roller, som klarade av situation som situation, som alltid hade svar på tal och minst en man som var förälskad i henne. Man vill ha henne tillbaka, man läser vidare i deckarspänning och hoppas att allt ska bli bra igen, att Lena Nyman skall hitta hem till slut och bli lycklig.

Rent smärtsamt, men samtidigt heroiskt, är det att läsa om Nymans kamp med de sista tre skådespelen hon medverkade i. Hon var redan svårt sjuk men ville trots det arbeta med Jonas Gardell och Kristina Lugn. Sin sista roll gjorde hon år 2006 då hon gestaltade Katarina den stora i dramat med samma namn på den lilla intima Teater Brunnsgatan Fyra som grundades av Allan Edwall år 1986 (och som efter hans död 1997 drevs av Kristina Lugn och sedan 2011 av hennes dotter Martina Montelius).

Vill man läsa en fängslande och lättläst biografi är Annika Perssons bok om Lena Nyman ett gott val. Hon skriver klart och redigt, uppriktigt och ärligt, utan att försköna men även utan att förfula, om en av Sveriges stora samtida konstnärer.

Mina boplatser I - Trädgårdsgatan

Detta är del ett i en serie i vilken jag presenterar mina boplatser i tur och ordning, från födseln fram till dags dato. Inläggen kommer inte efter varandra i bloggen, utan jag kommer med en ny adress när jag känner att det är tid för det.

Då jag föddes på hösten 1961 hade mina föräldrar sedan några år tillbaka bott på Trädgårdsgatan 46 i Åbo. Bostadsbolaget Turun Kontu består av tre stenhus på fyra våningar. De är byggda mellan 1949 och 1951 och planerade av den dåvarande stadsarkitekten i Åbo, Totti Sora. Det är alltså fråga om typiska efterkrigstidshus som jag uttryckt mitt starka gillande för i ett par tidigare inlägg. Idag är husen nymålade i gult, orange och grönt, vidare har de ursprungliga balkongräckena i trä ersatts av korgar i metall vilket förändrat husens utseende en aning till det sämre. Några fina detaljer värda att lyfta fram är entréerna inklusive dörrar, burspråken och att stenfoten på samtliga hus är beklädd med skiffersten.

Husets fasad mot Trädgårdsgatan. I affärslägenheten närmast låg matbutiken.

Vi bodde i en trerummare på drygt 70 kvadratmeter som låg på andra våningen i B-trappan. Ut mot gatan fanns de två sovrummen och köket, i en förbindelsegång mellan den långa och smala tamburen och köket låg det lilla badrummet och mot gården öppnade sig det rymliga vardagsrummet med den lilla balkongen.

Min äldre bror och jag delade rum och bodde i det första rummet sett från ytterdörren och mina föräldrar, och längre fram även min lillasyster, huserade i det följande rummet. I köket som var rätt litet fanns en spännande och fascinerande detalj; en gasspis och i ett skåp en mätare i vilken man matade in gasverkets polletter för att öppna gastillförseln.

Entrén till B-trappan. Våra tre fönster till vänster om trapphuset på andra våningen.

Gården upplevde jag som stor. Där fanns gungor, lekplats, gräsmattor med planterade lövträd, ett daghem med omgärdad gård och en stor bakgård upp mot Kakola fängelseområde. Bakgården var ett eldorado för fantasin, här kunde man leka i timmar ostört på bergkullarna.

Vårt vardagsrum med balkong låg i mitten på bilden, på andra våningen.  

I bolaget fanns, såsom seden var på den tiden, även några affärslokaler. I den största verkade andelslagets (Turun Osuuskauppa) matbutik och i en mindre lokal fanns en väl försedd pappers- och kemikalieaffär. Bredvid den låg en barberare och i gårdshusets bottenvåning en reklambyrå, om jag minns rätt.

I källarvåningen till huset som följer Annegatan låg ett garage med några bilplatser och av någon anledning hade vår far lyckats knipa den överlägset bästa platsen i detta varma garage. Hit ner i värmen körde han sin vita Austin Mini 850, senare en orange Mini och en grön Austin 1300.

Gårdsvy av Trädgårdsgatan 46.

Under de knappt elva år av mitt liv som vi bodde här ägde ett par dramatiska händelser rum i gården. De mest minnesvärda var två eldsvådor; en i pannrummet som låg i källarvåningen i vårt hus och en annan i en lägenhet i gårdshuset. Vidare lärde man sig att hålla sig undan den ökända busen i trakten som gärna skrämde upp oss småungar. Och närvaron till fängelseområdet gav sin dos av extra spänning, närmast fanns mentalsjukhuset för fångar och den grå cellavdelningen tillhörande det som då kallades tukthuset.

På hösten 1972 hade mina föräldrar blivit besmittade av förortsbacillen och ville bort från den livligt trafikerade Trädgårdsgatan. Dessutom behövde familjen större lägenhet. De körde runt i förorterna, både norr om staden och söder om centrum och gick på lägenhetsvisningar. Slutligen fann de sin följande lägenhet några kilometer söder om innerstaden.