Platsen söder om centrum som mina föräldrar fastnade för
var förorten Ilpois. Ett tidstypiskt bostadsområde som hade vuxit fram från och
med slutet av 1960-talet. På den här tiden var det vanligt att en arkitektbyrå
fick i uppdrag att rita samtliga hus i en förort och Ilpois kom att bli ett
dylikt omfattande planeringsuppdrag för Arkitektbyrå Veijo Kahra.
Längst in på Joachimgatan 9A låg ett nybyggt
åttavåningshus i vilket det fanns ett par osålda lägenheter. En av dem låg på
andra våningen och den ville mina föräldrar ha.
Huset på Joachimgatan. |
Efter ett tag lyckades de få vår bostad på Trädgårdsgatan
såld och i början av oktober 1972, några dagar innan jag fyllde 11, hade vi
kommit så långt att Victor Eks bruna flyttbil körde våra saker till den nya
adressen. Flyttningen föregicks av en omfattande genomgång av familjens saker
vid vilken min mor slängde massor, även sådant som jag ansåg vara dyrgripar,
exempelvis min samling adressdokument jag tagit från godsvagnar i hamnen.
Entrén till trapphuset. |
Jag kommer tydligt ihåg hur lyxigt det kändes att flytta
in i en splitterny bostad. Allt doftade oanvänt, allt var fräscht och modernt
och allt såg annorlunda ut än på Trädgårdsgatan. Golven var inte täckta med brun
korkmatta utan med en gråspräcklig plastmatta, skåpdörrarna var inte i helträ
utan lätta och rangliga spånskivor målade i blå och grå nyanser med runda
plasthandtag och så hade vi både badrum och toalett.
Lägenheten var på fyra rum och kök och drygt 80
kvadratmeter stor. Från trappuppgången kom man in i en rymlig tambur från
vilken man till vänster hade ett sovrum som låg avskilt på ett spännande sätt.
Detta rum knep min äldre bror. På höger hand låg badrummet och bredvid det toaletten
och rakt fram det rymliga köket. Bredvid köket fanns ett sovrum vilket jag kom
att dela med min yngre syster. Rummet delades med hyllor så att vi fick varsitt
litet krypin. Till vänster från tamburen öppnade sig det avlånga vardagsrummet
och från det kom man till mina föräldrars sovrum. Ut på den rymliga balkongen
som vette mot skogen och berget intill gick man från vardagsrummet.
De tre fönstren närmast på andra våningen tillhörde vår lägenhet. |
Jag trivdes mycket bra i Ilpois. De tre år vi bodde här
sammanföll med min växt och utveckling från barn till ungdom. Under den första
tiden lekte jag ännu ibland ute på gården medan jag under den sista tiden började
intressera mig för annat, bland annat en flicka i grannhuset och en söt tjej
som jag då och då såg på bussen. En helt ny sak för mig var att det bodde några
skolkamrater i Ilpois så det fanns sällskap på nära håll.
En speciell och rolig händelse var de gatuhockeymatcher
som vintertid gick av stapeln i slutändan av Joachimgatan. Ett stort gäng
samlades och spelade till långt in på kvällen i gatubelysningens
kvicksilverfärgade sken.
Balkongen till vänster på andra våningen var vår. Fönstret bredvid tillhörde min brors rum. |
I det centralt belägna affärscentret fanns två
livsmedelsaffärer, en K-affär, K-valinta Tuomi, och ett mera spännande och proletärt
E-andelslag. Mina föräldrar handlade i K-affären och min far var mycket
imponerad över affärens köttdisk som inför veckosluten bågnade under stora högar
av goda biffar. Det var något magiskt över K-affären för man sålde till och med
lp-skivor och jag minns att min bror köpte Black Sabbath: vol 4 och Uriah Heep:
The Magician´s Birthday här.
Själv gick jag ibland till E-affären för det doftade
annorlunda där och sortimentet var ett helt annat än i K-affären. På den tiden
saluförde de olika butikskedjorna olika produkter och andelslagen hade
omfattande egen produktion, bland annat hade E-kedjan landets godaste
knäckebröd.
Huset sett från parkeringsplatsen och Joachimgatan 9B. |
Utöver mataffärerna fanns det även en välförsedd R-kiosk
i köpcentret. Vidare hade områdets finansiär Sparbanken i Åbo en stor filial i
Ilpois och postens kontor Åbo 74 låg här. Av mera andlig natur var
församlingshemmet och av social betydelse daghemmet. Längre fram byggdes det
också en lågstadieskola i förorten.
Min bror startade sina första band i sitt rum men utöver
det började han tillbringa allt mera tid i centrum om kvällarna. Detta exempel
följde även jag. Kanske det var impulsen till att mina föräldrar, lika
plötsligt som de beslutat att flytta utanför staden, började söka sig in mot
staden igen. Under hösten 1975 åkte de runt på lägenhetsvisningar och när året
led mot sitt slut hade de sålt fyrarummaren på Joachimgatan och köpt en
femrummare i den del av Åbo som går under namnet III stadsdelen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar