Under min läsning av Annika Perssons biografi över Lena
Nyman dök Monica Zetterlunds namn upp vid några tillfällen. Detta väckte min
nyfikenhet och gav impulsen till att även läsa något om denna stora svenska
artist. Eftersom mina kunskaper om Zetterlund endast var fragmentariska var det
dags att få en helhetsbild av människan, konstnären och karriären. Och då
möjligheten fanns valde jag att låta Zetterlund själv föra ordet.
År 1992 gav Zetterlund i samarbete med Tom Alandh ut den
livfulla och rikt illustrerade boken Hågkomster
ur ett dåligt minne. Zetterlund rotar i sina kartonger med minnen, bilder
och urklipp och låter tankarna vandra fritt. I takt med att minnesmosaiken byggs
ut får man en allt tydligare bild av hur mångsidig Zetterlund var som artist och
hur många intressanta personer hon mötte under sin karriär.
Monica Zetterlunds stora decennium var 1960-talet. Hon var
ung, men erfaren som artist, eftertraktad, ständigt sysselsatt och hon spelade
in mängder med odödliga låtar. Vidare utökade hon sin repertoar så att hon utöver
musiken även medverkade i revyer och spelade in filmer. Att Zetterlund fick
göra filmer kan ses som något av en dröm som gick i uppfyllelse eftersom hennes
stora önskan var att bli skådespelerska. Hennes mest kända, och enligt henne
själv bästa, roll gör hon som Ulrika i Jan Troells filmer Utvandrarna och Nybyggarna
som bygger på Vilhelm Mobergs klassiska utvandrarepos.
De finaste stunderna för mig som jazzdiggare var då hon
berättade om sina möten med berömda jazzmusiker. Höjdpunkten är givetvis
snacket om albumet Waltz for Debby
som hon spelade in en dag i augusti 1964 med Bill Evans Trio. Idag, närapå ett
halvsekel senare, kan man konstatera att skivan inte föråldrats ett dugg,
snarare mognat och förädlats som ett väl lagrat kvalitetsvin. Waltz for Debby är en fullkomligt magisk
skiva som gör en lycklig, romantisk, hänförd, melankolisk och förförd på samma
gång. Den skivan är också Zetterlund själv stolt över och nöjd med.
Speciell är också Zetterlunds öppenhet och uppriktighet.
Hon berättar som sakerna var, emellanåt rätt avslöjande, dock kanske inte
alltid in i minsta detalj men tillräckligt långt för att man skall förstå vart
det bar iväg. I grunden vill hon alltså vara ärlig, men trots det fick jag en
känsla att hon ibland håller igen en aning. Detta blir tydligast då hon talar
om missbruk av alkohol och mediciner. Det är som om hon skulle vilja bekänna något
men i sista stund förminskar och förringar problemet och slätar över det hela
med ett käckt påstående att hon bara gillade att spela kort med grabbarna i
bandet och ta ett järn med dem eller något liknande. Ändå kan hon andra stunder
säga hur Tage Danielsson krävde nykterhet av henne i arbetet.
Eftersom boken kom ut 1992 slutar den vid det väl
förtjänta uppsvinget som skedde mot karriärens kvällning i och med albumet Varsamt som kom att bli hennes största
försäljningssuccé. Hon avslutar sin berättelse i ett försiktigt optimistiskt
mellanbokslut färgat av ett stråk av melankoli och ledsnad över att det roliga
livet passerade så snabbt. (Vill man veta mera om Zetterlund skall man läsa
Klas Gustafsons fina biografi Enkel
vacker öm: boken om Monica Zetterlund).
Efter läsningen och ett intensivt lyssnande inser jag hur
exceptionell och begåvad Monica Zetterlund är som artist. Det är fantastiskt
att Sverige vaskat fram en jazzsångerska som tål vilken internationell
jämförelse som helst och som till fullo behärskar fraseringens svårdefinierade
och hemlighetsfulla konst. Dessutom ägde hon den farliga och gåtfulla
utstrålning kryddad med en melankolisk underton som
endast kännetecknar de största jazzsångerskorna.
Monicas
Vals (Waltz for Debby)
Some
Other Time
Once upon
a Summertime
Sakta vi gå genom stan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar