I något tidigare inlägg har jag nämnt min äldsta kusin
som en viktig introduktör av musik under 1970-talet. Han presenterade en hel
del intressanta band för min bror och mig, till exempel Black Sabbath, Rory
Gallagher, Van Morrison, The Pretty Things, Shocking Blue, The Who och Wishbone
Ash. Eftersom han var en nyfiken och vetgirig lyssnare kunde han även lägga
fram mindre kända och mera marginella namn av vilka jag först kommer att tänka
på The Flock.
När vi någon gång under sommaren 1974 var på ett av våra
traditionella besök till deras stuga på ön Satava utanför Åbo hade han åter
hittat en ny artist som han ville spela för oss. Eller egentligen för min äldre
bror, men då jag var bra på att göra mig så gott som osynlig kunde jag hänga
med på ett hörn. Den här gången var det fråga om en svensk artist som sjöng och
spelade rock på svenska. Detta gick hem direkt, raka spåret in i systemet där det
har stannat i 40 år.
Det han gjorde när vi kom till hans lilla skjul där han
sov, spelade skivor och elgitarr var att han lade på Bolla och rulla med Pugh Rogefeldt & Rainrock, och han var noga
med att ha tillräckligt med volym. Jag kan ännu klart minnas hur överväldigad
jag blev av gitarrintrot till ”Hog Farm” och den otroligt häftiga sången. Kunde
man låta så här fantastiskt bra på svenska? Och vilket ös, det svängde och rockade
om det här bandet.
När sedan skivan fortsatte med den ena topplåten efter
den andra var saken avgjord. Det här albumet måste skaffas. Med en låtarsenal
bestående av det perfekta öppningsspåret ”Hog Farm”, en av den svenska
rockhistoriens bästa och hårdaste låtar, följd av den stämningsfulla ”Silver-Lona”,
den glatt svängande ”Bolla och rulla”, och den tungladdade ”Pansar och blod” på
sida ett blev man närapå utmattad.
Så drog bandet igång sida två med den väl kända ”Dinga Linga
Lena” följd av den fina hyllningen till arbetet och arbetaren, ”Grävmaskinen”, rymdlåten
”Mona” och slutligen den fint klingande och väl uppbyggda ”Kajans sång”.
Därefter kände jag mig pånyttfödd och frälst. Var hade den här musiken hållit
hus hittills?
Fortfarande tycker jag att Bolla och rulla tillhör de finaste helheterna i svensk rock.
Förutom att plattan är Rogefeldts överlägset bästa prestation fungerar den –
eventuellt med några tillägg – som ett greatest hits album.
Otaliga gånger när jag velat skaka loss, känna mig glad
och lycklig har jag spelat Bolla och
rulla, och alltid har den motsvarat mina förväntningar. Så här skall en
rockskiva göras och så skall den låta. Till synes enkelt men ändå så otroligt
svårt.
Förutom de sanslöst starka låtarna har skivan en annan styrka
i att den från början till slut är inspelad av ett verksamt band och inte av
studiomusiker. Bolla och rulla är en
bandplatta och inte en soloartistskiva. Pugh Rogefeldt åstadkommer detta hårda,
täta och sammansvetsade rocksound tillsammans med sin bror Ingemar Rogefeldt på
gitarr, Roger Pettersson på bas och Bo Frölander på trummor.
Längre fram botaniserade jag vidare i Rogefeldts katalog
och diggade skarpt hans coveralbum Pugh
on the Rocks med fantastiska, och lämpligt humoristiska, versioner av
”Ångmaskinen” (The Locomotion), ”Långsamma timmar” (Seems Like a Long Time) och
”Suzie Q”. Därefter lyssnade jag en hel del på albumet Het som bland annat innehåller den stora hiten ”Aftonfalken”, en
flitigt spelad låt även i finsk radio, ”Stockholm, Stockholm” och ”Ambulansen”.
Men när man vill ha det bästa av Rogefeldt skall man
lyssna på Bolla och rulla, en
svåröverträffad svensk rockskiva. Bandet gör helt enkelt allting rätt här.
Hog Farm
Silver Lona
Bolla och rulla
Dinga Linga Lena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar