Mina boplatser I - Trädgårdsgatan

Detta är del ett i en serie i vilken jag presenterar mina boplatser i tur och ordning, från födseln fram till dags dato. Inläggen kommer inte efter varandra i bloggen, utan jag kommer med en ny adress när jag känner att det är tid för det.

Då jag föddes på hösten 1961 hade mina föräldrar sedan några år tillbaka bott på Trädgårdsgatan 46 i Åbo. Bostadsbolaget Turun Kontu består av tre stenhus på fyra våningar. De är byggda mellan 1949 och 1951 och planerade av den dåvarande stadsarkitekten i Åbo, Totti Sora. Det är alltså fråga om typiska efterkrigstidshus som jag uttryckt mitt starka gillande för i ett par tidigare inlägg. Idag är husen nymålade i gult, orange och grönt, vidare har de ursprungliga balkongräckena i trä ersatts av korgar i metall vilket förändrat husens utseende en aning till det sämre. Några fina detaljer värda att lyfta fram är entréerna inklusive dörrar, burspråken och att stenfoten på samtliga hus är beklädd med skiffersten.

Husets fasad mot Trädgårdsgatan. I affärslägenheten närmast låg matbutiken.

Vi bodde i en trerummare på drygt 70 kvadratmeter som låg på andra våningen i B-trappan. Ut mot gatan fanns de två sovrummen och köket, i en förbindelsegång mellan den långa och smala tamburen och köket låg det lilla badrummet och mot gården öppnade sig det rymliga vardagsrummet med den lilla balkongen.

Min äldre bror och jag delade rum och bodde i det första rummet sett från ytterdörren och mina föräldrar, och längre fram även min lillasyster, huserade i det följande rummet. I köket som var rätt litet fanns en spännande och fascinerande detalj; en gasspis och i ett skåp en mätare i vilken man matade in gasverkets polletter för att öppna gastillförseln.

Entrén till B-trappan. Våra tre fönster till vänster om trapphuset på andra våningen.

Gården upplevde jag som stor. Där fanns gungor, lekplats, gräsmattor med planterade lövträd, ett daghem med omgärdad gård och en stor bakgård upp mot Kakola fängelseområde. Bakgården var ett eldorado för fantasin, här kunde man leka i timmar ostört på bergkullarna.

Vårt vardagsrum med balkong låg i mitten på bilden, på andra våningen.  

I bolaget fanns, såsom seden var på den tiden, även några affärslokaler. I den största verkade andelslagets (Turun Osuuskauppa) matbutik och i en mindre lokal fanns en väl försedd pappers- och kemikalieaffär. Bredvid den låg en barberare och i gårdshusets bottenvåning en reklambyrå, om jag minns rätt.

I källarvåningen till huset som följer Annegatan låg ett garage med några bilplatser och av någon anledning hade vår far lyckats knipa den överlägset bästa platsen i detta varma garage. Hit ner i värmen körde han sin vita Austin Mini 850, senare en orange Mini och en grön Austin 1300.

Gårdsvy av Trädgårdsgatan 46.

Under de knappt elva år av mitt liv som vi bodde här ägde ett par dramatiska händelser rum i gården. De mest minnesvärda var två eldsvådor; en i pannrummet som låg i källarvåningen i vårt hus och en annan i en lägenhet i gårdshuset. Vidare lärde man sig att hålla sig undan den ökända busen i trakten som gärna skrämde upp oss småungar. Och närvaron till fängelseområdet gav sin dos av extra spänning, närmast fanns mentalsjukhuset för fångar och den grå cellavdelningen tillhörande det som då kallades tukthuset.

På hösten 1972 hade mina föräldrar blivit besmittade av förortsbacillen och ville bort från den livligt trafikerade Trädgårdsgatan. Dessutom behövde familjen större lägenhet. De körde runt i förorterna, både norr om staden och söder om centrum och gick på lägenhetsvisningar. Slutligen fann de sin följande lägenhet några kilometer söder om innerstaden.