Mitt första möte med Creedence Clearwater Revivals lp Green River ägde rum på hösten 1971 då
jag var en pilt på tio år. Min äldre bror kom en dag hem från skolan med
plattan i en stor flundreflat plastpåse. Tidigare samma höst hade han
investerat sina fickpengar i Creedence Clearwater Revival: Pendulum, Santana: Abraxas
och Deep Purple: Fireball. (Av dessa
har jag skrivit ett inlägg om Pendulum den
2 mars 2012).
För honom innebar mötet med Green River kärlek från första genomlyssningen. I själva verket
tror jag att plattan hör till dem som han spelat allra mest under årens, eller
snarare, decenniernas lopp.
Min reaktion på skivan var att den var helt okej, men
inget hisnande. Det betydde att jag inte ägnade plattan särskilt mycket
uppmärksamhet. Den fanns i brorsans skivhylla och han lyssnade ofta på den så
visst blev låtarna bekanta för mig, men de sjönk inte in på djupet. Själv var
jag vid den tiden mycket upptagen av Uriah Heeps debutalbum Very ´eavy...Very ´umble, min allra
första lp.
När det hade gått ett antal år kom jag en ljus vårafton
att ge Green River en ny chans. Mina
föräldrar hade åkt till stugan och jag hade lägenheten för mig själv, rena
drömläget för en tonårskille. Jag satte mig bekvämt, vred på tillräckligt med
volym, ögnade på det grönfrodiga konvolutet med gruppen avslappnat avbildad ute
på landsbygden och läste den fåordiga information det bjöd på. Nålen träffade
vinylen med det kännspaka frasande ljudet och svajade till som den brukar före den
hittar spåret. Detta underbara ögonblick av förväntan, särskilt då det är fråga
om den första spelningen av en ny skiva, men även vid andra tillfällen då allt
är rätt och riktigt.
Då gitarren slog de första målmedvetna tonerna till
titellåten hände något. Det var som ett uppvaknande, en uppenbarelse av närapå
religiös karaktär. Med ens insåg jag att jag tog del av ett helgjutet
mästerverk som jag inte varit mottaglig för tidigare. John Fogerty modellerade
fram ytterligare ett av sina underverk på två och en halv minut.
Att sedan ”Green River” drygt 15 år senare råkade spela i
radion några ögonblick före min yngre dotter såg denna värld för första gången förstärker
ytterligare låtens magi för mig, skänker den en extra dimension, ett ”större än
livet”-innehåll.
Där satt jag i fåtöljen och färdades genom John Fogertys gröna
och natursköna, men ändå besynnerligt dystra och deprimerande fantasivärld. Jag
njöt av låtarna som avlöste varandra och bit för bit byggde upp denna helhet på
en knapp halvtimma. På albumet finns flera låtar i vilka Fogerty skapar eller
utökar sitt eget mytiska universum. Förflyttningen till denna värld sker genast
i titellåten ”Green River” efter vilken man i efterhand måste klara av
transporten dit i den kaotiska och trafikkritiska ”Commotion”. Något obehagligt
och tungt klingar i ”Tombstone Shadow” och sida ett avslutas med den episkt berättande
”Wrote A Song For Everyone”.
Sida två inleds av den illa varslande ”Bad Moon Rising”
följd av den självbiografiska ”Lodi” och den pigga countrylåten ”Cross-Tie
Walker”. Därefter åter tillbaka till det dunkelt tyngda i ”Sinister Purpose”,
före reningen i det avslutande lånade rhythm and bluesspåret ”The Night Time Is
The Right Time”.
Där John Fogerty på det föregående albumet Bayou Country byggde upp ett sumpmarkslandskap
ger han sig på Green River ut i en
till synes grön och fräsch natur som dock ruvar på mystiska fenomen och faror.
Han trollar fram något som påminner om ett ”Twin Peaks”-landskap i musikform
mer än två decennier före vi fick se David Lynchs suggestiva bilder av träden
som böjde sig dubbla i den hårda nattvinden och det röda trafikljuset som
slängde fram och tillbaka mot den våta nattsvarta asfalten. Här ligger John
Fogertys styrka; han kan komponera en fängslande melodi till vilken han skriver
en text som antingen växer till en novellaktig berättelse eller dramatisk
ödesmättad scen.
Den som vill njuta av Creedence Clearwater Revival när
bandet är som bäst, och på väg att bli riktigt stort, skall lyssna på Green River. För mig har den här
plattan, tillsammans med Pendulum,
kommit att bli den viktigaste i bandets katalog.
Green River:
http://youtu.be/vHkRZ-70SRs
http://youtu.be/vHkRZ-70SRs
Bad Moon Rising:
Tombstone Shadow:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar