I ett par tidigare inlägg har jag varit inne på omläsning
av böcker man tycker extra bra om. För drygt ett år sedan skrev jag om Karin
Stensdotters lysande debutroman Arnes
kiosk och i den texten nämnde jag Björn Larssons bok Drömmar vid havet som exempel på en annan roman jag återkommit till
vid ett par tillfällen.
I mitten av januari upptäckte jag till min förskräckelse
och förvåning att jag inte hade kommit ihåg att skaffa fram följande bok för
läsning. En intensiv stund framför bokhyllan löste dock problemet; jag bestämde
mig för att läsa om Drömmar vid havet
för att se hur den tålt tiden.
Jag kommer klart och tydligt ihåg hur jag kom i kontakt
med Björn Larsson och Drömmar vid havet.
Det var i början av september år 2000 då jag reste för att besöka en god vän i
Skellefteå. Efter att det tidiga morgonplanet från Åbo hade landat i Stockholm och
före flyget norrut avgick hade jag ett par timmar att dräpa på Arlanda. Till en
början flanerade jag fram och tillbaka i terminalerna ett tag och fick
småningom syn på en bokhandel eller kiosk som sålde pocketböcker. Jag vred
förstrött på ställningen med böckerna och tilltalades omedelbart av stormbilden
som prydde omslaget till Drömmar vid
havet. Efter att ha köpt boken satte jag mig ner med en mugg kaffe och
började läsa.
Tiden jag skulle fördriva tills planet avgick förlöpte i
ett huj, aldrig har jag haft så intagande reslektyr. Bokens särpräglade stämning
följde mig under hela färden och även om dagarna i Skellefteå var späckade med
givande program såg jag varje kväll fram emot att läsa en bit vidare i Larssons
sjöroman innan jag lade mig.
Då jag nu började läsa boken på nytt fängslades jag
omedelbart av den magiska havsstämning som Larsson skriver fram redan på bokens
inledande sidor. Jag kom med ens ihåg det lilla lastfartygets besättning och
deras små egenheter som gjorde dem så levande och verkliga. Det var som att
återse gamla vänner. Och kapten Marcel som berörde människor han mötte på ett
synnerligen starkt sätt; så kraftigt att fyra av dessa ovetande av varandra,
och av olika anledningar, sökte upp Marcel och hans fartyg då det var i en
liten kuststad på Irland.
Björn Larssons styrka som författare ligger på flera
plan. Först och främst är han du med havet eftersom han själv har färdats i
dessa vatten med sin segelbåt och han känner hamnarna och städerna han
beskriver. Miljö- och havsskildringarna är sålunda fullkomligt trovärdiga och
autentiska vilket ger en fantastisk inramning åt berättelsen.
Det som dock vid denna läsning gjorde det största
intrycket på mig var hur han gestaltar sina huvudpersoner. Han har gått under
skinnet på dem allesamman och byggt upp levande verklighetstrogna människor.
Alla har sina drömmar och behov men också sina sämre sidor och svagheter. Alla
dras till Marcel eftersom han utstrålar frihet och oberoende, vilket utvecklas till
en svår paradox ju längre boken lider för han vill ju till varje pris vara fri
medan de fyra som reser för att träffa honom alla vill ha en del av honom.
Larsson beskriver ingående hur svårt det är att vara fri
i ordets egentliga och djupa betydelse och hur enkelt man då sårar andra
människor. Friheten har ett högt pris och att leva fri innebär inget enkelt
sätt att leva. Det vet Marcel bättre än någon annan och det värsta är att han
nu är han försatt i trångmål på grund av sin utstrålning och den inverkan han
har på sina medmänniskor. En av romanens höjdpunkter och mest gripande scener
finns i slutet av boken då Marcel berättar om sin uppväxt och varför han blivit
tvungen att välja frihet i stället för samvaro.
Denna omläsning öppnade nya perspektiv. Det fanns ännu skikt
och lager jag inte upptäckt vid mina tidigare läsningar. Och det om någonting
är väl kännetecknet på en god och väl komponerad roman, att den för varje
läsning bjuder på något nytt och oväntat, något man ännu inte fått syn på.
Det som dock fortfarande förvånar mig efter alla
dessa år är att man i Larssons hemland Sverige inte till fullo insett vilken
internationellt betydande författare han är. Larsson är en sann europeisk
författare med en stor publik i länder som Frankrike, Tyskland och Italien. Delvis
därför, men i första hand självfallet för att han är en så utomordentligt
läsvärd författare, kan jag inte annat än fortsätta att rekommendera Björn Larssons
böcker för läshungriga medmänniskor jag möter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar