Det är roligt, och ofta även belönande, att promenera
eller köra omkring och bekanta sig med nybyggda bostadsområden. Man får en bild
av hurdana hus, både mindre och större, man bygger just nu, hur de är placerade
i terrängen och rent konkret ser man hur staden växer. Ett intressant drag hos en
stad är ju att den förändras och lever hela tiden.
En sådan biltur gjorde jag för en vecka sedan. I
eftermiddagskylan körde jag ett kort stycke västerut från min hemstad Reso, till
grannstaden Nådendal. Alldeles invid gränsen mellan nämnda två städer (i Nådendal)
finns stadsdelen Tammisto, och längs en liten vägstump som heter Torpparintie visste
jag att det åtminstone fanns början till ett fint bostadsområde. Målet med min
exkursion var att se om det kommit flera hus hit sedan mitt senaste besök för
några år sedan.
Längs med den större väg som leder till området finns det
både småhus och höghus och i närheten finns även ett mindre industriområde så
man kunde vänta sig att något hade hänt på byggfronten. För att komma till
Torpparintie viker man av ner mot järnvägen, kör ett stycke och så en aning
oväntat öppnar sig en vy med några småhus längst nedanför backen och två radhus
i mitten av sluttningen.
Radhusen är på två våningar, byggda i trä och målade i
ljusa och klara färger. De står placerade på tomten längs dess yttre kanter så
att det bildas en skyddad innergård mellan dem. Ut mot gatan visar husen upp
färgglada fasader där varje lägenhet är målad i sin egen nyans, så även de
tillhörande förrådsbyggnaderna. Denna lekfullhet med färger är glädjande att se
i vårt ofta så sakliga och rationella land. Likaså tilltalas ögat av de höga
väggytorna som för en gångs skull inte bryts av för stora fönster utan av
snyggt utskurna rutor. Kronan på verket är de franska balkongerna på övre
våningen. Allt är i rätt skala, allt har lämpliga proportioner och det vilsamma
ligger i intrycket av en viss upprepning.
Det enda man saknar är flera hus, en tydligare omtagning.
Man hade gärna sett ett större område bebyggt med likadana smala, rätt höga
huskroppar. Då hade man uppnått en inhemsk version i trä av något som kunde
jämföras med en brittiskinfluerad stadsdel. Jag tycker att det är något mycket
charmigt med de långa raderna sammanbyggda identiska småhus man ser i brittiska
städer. Den monotona kedjan av hus skapar trygghet och är behaglig för ögat
(det här kommer säkert många att opponera sig mot, men smaken är olika och
rätten att tycka likaså).
Dessa glada hus är planerade av den anlitade byrån
Schauman Arkitekter i Åbo och utgör tillsammans med ett antal motsvarande
helheter ett fint prov på byråns mångsidighet och förmåga att anpassa sig till
miljön och skapa något som piggar upp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar