Landskap målat av Niilo Latva

För att fortsätta litet kring det jag tog upp i mitt senaste inlägg, att någon annan gör ett val i stället för man själv, kom jag att tänka på en motsvarande episod. Även denna händelse hade en gynnsam och lycklig utgång.

Som bekant kan det alltså vara givande och belönande att inte alltid kunna välja själv, utan att någon annan person, eller slumpen, tar hand om detta. För mig inträffade en dylik händelse efter att min farfar hade gått bort och min far ville dela med sig av hans kvarlåtenskap. Min farfar var ingen förmögen man och lämnade sålunda inte heller efter sig några större mängder föremål; ett fåtal möbler, ett antal kärl och bruksföremål men inte så mycket mer var det som fanns i boet.

Det som farfar, och sannolikt också farmor, tyckte om var att unna sig något vackert nu och då och de hade en viss svaghet för konst och under åren hade de skaffat några tavlor som prydde hemmet. Bland dessa fanns även ett par fina dukar.

Den bild som föll på min lott var en tavla signerad år 1946 av den produktiva Åbokonstnären Niilo Latva (1898-1949). Latva arbetade i flera tekniker men mest känd är han för sina oljemålningar och typiska motiv för honom är landskap, stadsvyer, stilleben och porträtt. Själv har jag, sedan jag ärvde tavlan efter min farfar, utökat min Niilo Latva-samling med några trevliga oljemålningar med varierande motiv, en teckning från krigsåren och två träsnitt från 1920-talet.

Tavlan jag fick i arv föreställer ett höstlandskap och den har förståeligt nog följt med mig hela mitt liv eftersom den var alltid upphängd på en synlig plats i farmors och farfars hem (senare i farfars lägenheter). Jag har vuxit upp med att betrakta tavlan i den grova grå ramen och låta mig förflyttas in i bilden som alltid känts underligt bekant och trygg.

Med grova penseldrag och i kraftiga, mättade färger har Latva målat en liten väg på landsbygden. Bredvid vägen växer ett par buskageaktiga träd och mellan dem öppnar sig en vy ut mot ett fält på vilket man i bakgrunden skymtar en lada och ännu längre bort en skog. Över landskapet vilar en klar, upplyst och vänligt varm hösthimmel. Det har i alla tider varit enkelt för mig att identifiera mig med tavlans färger, konturer och växtlighet och jag har alltid tilltalats av den ljusa och lyckliga stämning som råder på bilden. Därför har jag velat placera detta landskap i min omedelbara omgivning, i närheten av vårt sommarställe i Pargas, en bit utanför byn där gården hade sina åkrar.

Till saken hör att Niilo Latva faktiskt har målat en del bilder från Pargas vilket kan vara en förklaring till att vyn känns bekant. Jag vill också tro att denna känsla av samhörighet med tavlans motiv kan ha påverkat farmor och farfar då de köpte tavlan. Hur som helst kan jag gott och väl leva med min hopfantiserade och romantiserande förklaring att de köpte tavlan för att få med sig en bit av det älskade landskapet att se på under de långa höst- och vintermånaderna då de var tvungna att vistas i sin stadslägenhet hela tiden längtande ut till stugan i Pargas.