fredag 21 oktober 2016

Astrakhan

Alltsedan jag fick Astrakhans skiva Adrenaline Kiss i min hand i juni 2016 har jag haft ett behov att skriva ner några tankar och känslor som bandet och albumet väckt hos mig. Min avsikt är att försöka komma med något som inte är en recension eller en genomgång av plattan.

Astrakhan är ett egensinnigt och kompromisslöst prog- hårdrockband från Sverige. Jag vill tro att det har uppstått ur ett djupt rotat behov att förmedla förnimmelser och erfarenheter med musiken som uttrycksmedel. Det finns ingen planlagd agenda förutom konsten i sig, ingen kommersiell strategi som påverkar och styr musikens utformning. Vill man finna begynnelsepunkter eller inspirationskällor står de, naturligt nog, att finna i den mängd varierande musik bandets medlemmar lyssnat på och blivit påverkade av.

Upprinnelsen till det band som kom att kallas Astrakhan var att bröderna Jörgen Schelander (klaviatur) och Per Schelander (bas) under lediga stunder hade skrivit ett antal låtar som de ville släppa ut i världen. Instrumentalisterna i det kommande bandet var snart klara, förutom bröderna Schelander engagerade man trumslagaren Martin Larsson och som producent-gitarrist Marcus Jidell (känd bl.a. från Avatarium). Man hade låtarna och musikerna men man hade inte lyckats få tag på rätt sångare att tolka dem.

Slutligen hittade man den träffsäkra och nyanserat kraftfulla sångaren Alexander Lycke och saken var avgjord. Lycke med sin långa erfarenhet från musikalvärlden och sin kärlek till hårdrocken fann sig omedelbart till rätta i Schelanders musik. Inom kort hade han lagt sång till låtarna och det starka debutalbumet Retrospective kunde släppas på hösten 2013.
Under gruppens inledande fas hade jag lyckan att se en spelning med ett akustiskt Astrakhan på Sweden Prog Fest den 30 november 2013. Denna upplevelse kompletterades och fullbordades den 14 augusti 2014 då bandet uppträdde på Åbo svenska teater med ett set uppbyggt kring materialet från Retrospective. Soundet var kristallklart och musicerandet briljant vilket fick låtarna att växa ytterligare. Höjdpunkterna var många, viktigast för mig var att få höra ”NoName Lane”. Kvällen blev oförglömlig, inte minst på grund av valet av extranummer, ”Gethsemane” från musikalen Jesus Christ Superstar i vilken Lycke nyligen haft huvudrollen på nämnda teater.

Man tar till sig vissa band mera än andra och från första stund har Astrakhan kommit att betyda väldigt mycket för mig. Gruppens musik försätter mig i ett tillstånd som blivit allt besvärligare att uppnå i vår samtid; välmående, ro och harmoni. I deras musik finns det svårdefinierade element som gör stor konst ännu större, då helheten blir mer än summan av beståndsdelarna.

Förväntningarna inför album nummer två var sålunda höga. Därför var det frustrerande att skivan blev försenad. Jag blev otålig, jag ville höra den nya skivan med detsamma. Väntan belönades i juni 2016 då Adrenaline Kiss nådde skivaffärerna.
Mycket har skett med bandet under åren från 2013 till 2016. Allt som var bra och unikt med Retrospective har bandet förmått förädla och fått att mogna likt ett stort vin. Astrakhan gav ut ett genomarbetat mästerverk på vilket varje enskild komponent är aningen förbättrad vilket resulterar i en svårslagen helhet.

Det första jag häpnade inför var Martin Larssons trumspel som på Adrenaline Kiss är av världsklass. När en trummis når tillräckligt långt spelar den trummor, inte enbart slår takten på dem, och det är på denna upphöjda nivå som Larsson befinner sig genom hela plattan. Han skänker sina medmusiker en dyrbar gåva i och med denna solida och nyanserade grund mot vilken allt låter så fantastiskt enkelt, självklart och bra.

Då man vidare betänker att Lycke deltagit i processen från dag ett är det begripligt att man känner hans närvaro ännu tydligare än på det första albumet. Han inte enbart sjunger låtarna, han lever och andas dem på ett sätt som kan närma sig det outhärdliga i intensitet, särskilt i den gripande vackra ”Alive”.

Motorerna i bandet, Jörgen och Per Schelander, lever sig in i musiken med varje cell och fiber i kroppen. Per Schelander har tack vare sin koncentration, sin musikaliska intelligens och sitt genomtänkta spel kommit att bli en av mina favoritbasister. Och Jörgen Schelander uppfattar jag som bandets själ och uppmuntrande kapellmästare, vänlig även i sitt musikaliska uttryck, ständigt lyhörd, alert och närvarande.

Just detta drag av medmänsklighet, kamratskap och humanism i kombination med musikalisk virtuositet gör Astrakhan till en samtida supergrupp. Bandets musik är enastående och bär på något som i de största ögonblicken närmar sig det magiska som skänker bandet gyllne vingar. Lyssna till den majestätiska ”Silver Dreams” eller den vemodigt nostalgiska ”sTHLm” och livet är förändrat, till det bättre.


NoName Lane

Alive

Gethsemane

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar