Jag hade inga större förväntningar, endast min medfödda nyfikenhet,
då jag påbörjade läsningen av journalisten och producenten Annika Perssons
biografi Jag vill ju vara fri. En bok om
Lena Nyman (2013). Det berodde säkert på att jag inte kände till så mycket
om Lena Nyman sedan tidigare. Jag hade sett henne i filmerna Jag är nyfiken – en film i gult (1967) och
Ronja Rövardotter (1984) och visste
att hon var känd och omtyckt i sitt hemland.
Nyfikenheten svängde emellertid redan efter några sidor
över i förväntan, huvudpersonen var högintressant, texten och greppet verkade
lovande och materialet såg ut att kunna växa till en givande helhet. Denna
effekt uppnår Persson för att hon från första början vet precis vad hon vill ha
sagt med sin bok. Enkelt uttryckt, men absolut inte alltid lika enkelt
förverkligat, vill hon ge en så sanningsenlig och mångfasetterad bild av
skådespelaren Lena Nyman som möjligt. Vidare är hon inte ute efter att själv
föra ordet hela tiden, utan brukar så långt som möjligt Nymans egna dokumenterat
uttalade ord och efterlämnade texter.
Tack vare detta genomtänkta utgångsläge är biografin
fascinerande från de första raderna. Det blir omedelbart klart att Lena Nyman
(1944-2011) var en exceptionellt begåvad skådespelare och stor artist, men man
får också lära känna en ytterst komplicerad individ som hade stora svårigheter
att slutligt finna sin plats i tillvaron.
Nymans karriär följer uppbyggnaden av vilken klassisk
tragedi som helst. Till en början hade hon visserligen svårigheter med ett
kraftigt motstånd från moraliserande kretsar och ett antal nedgörande
recensioner, främst beträffande filmerna 491
(1964) och Jag är nyfiken – en film i
gult. När detta var glömt förvandlades den unga begåvade skådespelerskan
till en allmänt accepterad, hastigt stigande och allt klarare lysande stjärna;
alla ville se henne, alla ville ha en bit av Lena Nyman. Tack vare Vilgot
Sjömans film Jag är nyfiken – en film i
gult (1967) som spelade in tiotals miljoner dollar i USA blev hon till och
med internationellt känd.
Så plötsligt når hon en punkt då hon inte kan bli mera
känd eller mera bejublad. Hon försöker befästa sin position och hålla sig på
toppen och lyckas till en början med detta men efter ett tag börjar missbruket
av läkemedel och sprit växa henne över huvudet. Denna vändpunkt innebär början
på en långsam undergång, Lena Nyman är under många långa år på väg mot en
oundviklig katastrof.
Det blir mer och mer gripande att läsa boken ju längre
den lider. Man börjar känna allt starkare sympati, närapå ömhet, för Nyman, man
börjar sakna det unga belästa geniet som glänste i sina roller, som klarade av
situation som situation, som alltid hade svar på tal och minst en man som var
förälskad i henne. Man vill ha henne tillbaka, man läser vidare i
deckarspänning och hoppas att allt ska bli bra igen, att Lena Nyman skall hitta
hem till slut och bli lycklig.
Rent smärtsamt, men samtidigt heroiskt, är det att läsa
om Nymans kamp med de sista tre skådespelen hon medverkade i. Hon var redan
svårt sjuk men ville trots det arbeta med Jonas Gardell och Kristina Lugn. Sin
sista roll gjorde hon år 2006 då hon gestaltade Katarina den stora i dramat med
samma namn på den lilla intima Teater Brunnsgatan Fyra som grundades av Allan
Edwall år 1986 (och som efter hans död 1997 drevs av Kristina Lugn och sedan
2011 av hennes dotter Martina Montelius).
Vill man läsa en fängslande och lättläst biografi är
Annika Perssons bok om Lena Nyman ett gott val. Hon skriver klart och redigt,
uppriktigt och ärligt, utan att försköna men även utan att förfula, om en av
Sveriges stora samtida konstnärer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar