Ett Åbomotiv

Bilder av olika slag har alltid fascinerat och tilltalat mig. Jag njuter av att låta mig dras in i en bilds värld eller fängslas av den stämning som råder i den. Det fina och roliga är att bilden inte alls behöver vara artistisk eller ett konstverk för att uppfylla denna funktion. En bruksbild som ett reklam- eller tidningsfoto kan väcka lika starka associationer som en mästerligt utförd målning eller ett konstfoto (något som självfallet är meningen med reklambilder).

Under min barndom tittade jag mycket på bilder av fartyg, tåg och flyg. Det berodde på att min far var sysselsatt med fartyg medan min äldre bror förutom fartyg även intresserade sig för tåg och flyg, inte minst i form av byggsatser och hans modelljärnväg. Längre fram i livet utökades motivuppsättningen och kan idag omfatta närapå vad som helst, huvudsaken att bilden är tilldragande. Det jag själv i vuxen ålder ägnat mycket tid åt är stadsvyer, arkitektur, landskap och naturbilder.

När vi flyttade till vårt hus i Reso på sommaren 2002 innebar det en stor förändring. Vi bodde inte längre i ett höghus utan hade ett hus med trädgård och fick en möjlighet att uppfylla den finländska drömmen om ett eget småhus. Flyttningen kom också att öppna ett antal övriga dörrar som fram till dess kanske varit slutna eller endast öppna på glänt.

En sådan dörr som slogs upp på vid gavel var en fördjupning och förvandling av mitt intresse för arkitektur och bebyggda miljöer. I praktiken betydde det att jag började se på min omgivning med en för mig ny och skarpare, mera iakttagande, blick än tidigare. Jag ville bli varse om allt fint och sevärt i min omgivning, helst också där man kanske inte omedelbart fick ögonen på det. Allt detta ville och försökte jag sedan föra vidare i text och bild.

En biprodukt av detta projekt var att jag aktivt började leta rätt på och betrakta tavlor med stadsmotiv. Jag ville se hur konstnärer avbildade staden, inte minst min egen hemtrakt Åbo. Och eftersom ett så gott som alltid i mitt fall leder till ett annat så var hungern att en gång kunna köpa tavlor med stadsmotiv väckt före jag hann märka det.

Det första steget i den här riktningen tog jag på sensommaren 2002 då jag i en antikvitetsaffär som låg i hörnet av Multavierugatan och Universitetsgatan bokstavligen nästan ramlade över en liten oljemålning. Bilden fanns tillsammans med några hopplösa torgkonstmotiv i en korg ute på trottoaren och kostade endast fem euro. Jag minns hur nöjd och uppeggad jag var över att ha hittat ett Åbomotiv till detta löjligt låga pris.

Efter att ha haft bilden till inramning och hängt upp den på väggen i vårt nya hem råkade mamman till en av vår mellersta sons vänner få syn på den då hon hämtade hem sin son från ett besök hos oss. Hon log brett och igenkännande för ett av husen på tavlan var hennes barndomshem. Hon frågade var vi hade köpt tavlan och berättade litet om sin uppväxt i trakten.

Tavlan är (utgår jag ifrån) målad av en amatörkonstnär som signerat bilden E. Tammi -55. Den avbildar strandlinjen i Korppolaisbacken, nedanför Månsdottersparken, sedd mot Slottsfjärden och skeppsvarvet med Åbo slott i bakgrunden. Inget märkvärdigt med tavlan i sig, annat än att den är ett tidsdokument från mitten av 1950-talet. Trots det har bilden något som fångar min uppmärksamhet och jag brukar ofta titta på den innan jag går ut genom ytterdörren ovanför vilken tavlan har sin plats. Varje gång förflyttas jag tillbaka till ett förgånget Åbo, så nära men ändå så fjärran.

För att visa utvecklingens gång lägger jag till ett fotografi taget i oktober 2013 som i stort avbildar samma plats. Varvet med dess fantastiska industrimiljö är sedan länge borta och det som nu fyller dessa en gång av arbete ekande stränder är påkostade bostadshus med närhet till vattnet. En livsform får ge sig för en annan. Vilken man föredrar och gillar bättre är smaksak. Jag tilltalades av att ha det stora skeppsvarvet i staden, tung metallindustri, tillverkning av stora fartyg. Det var riktigt liv länga åns stränder.