Ulla-Lena Lundberg: Sibirien

Det är nyttigt och givande att nu och då läsa en bok som någon annan valt ut åt en och ofta visar det sig bli en fantastisk upplevelse. Det beror naturligtvis på att de böcker man själv väljer att läsa trots allt följer en viss stil och linje och det kan vara förvånansvärt svårt att ta ett steg åt sidan från denna utstakade väg. Därför var det roligt att få Finlands svenska författareförenings bok för understödande medlemmar årgång 2013, ett nytryck av Ulla-Lena Lundbergs tjugo år gamla Sibirien. Ett självporträtt mede vingar.

Här satt jag med en bok av Ulla-Lena Lundberg, en meriterad författare som jag borde ha läst något av men inte gjort, inte ens under min studietid vid litteraturvetenskapliga institutionen vid Åbo Akademi. Det fanns ingen anledning till detta, ingen bortförklaring, utan det hade bara inte blivit av trots att flera personer i min omgivning ofta talat om Lundberg och berömt flera av hennes böcker. Nu med facit i hand skäms jag nog en hel del för denna gapande lucka i min läsning, men bättre sent än aldrig om man väljer att se positivt på saken.

Under julhelgen tog jag itu med läsningen av Sibirien och till min glädje kändes boken omedelbart bekväm, okonstlad och belönande. Lundberg skriver ett gott och vackert språk och hon berättar sakkunnigt om fågellivet i Sibirien utan att hemfalla till långrandig namnuppräkning eller långa docerande partier. Vidare förmår hon hela tiden hålla skildringen vid liv, dock utan att göra några kompromisser, en inte alldeles enkel sak. Samtidigt som hon till synes enbart skriver om sina fågelskådningsresor i Sibirien väver hon smakfullt och skickligt in en hel del övriga iakttagelser och reflexioner. Hon är aldrig påträngande, aldrig besserwisseraktig utan berättar med den inneboende auktoritet och säkerhet som kunskap och en sund självkänsla ger.

Sitt gemytliga tonfall behåller hon boken igenom och efter avslutad läsning känner man sig mycket tillfreds. Dessutom är man betydligt mer bildad och informerad om både natur, kultur och allmänna förhållanden i de mest avlägsna trakterna av vårt väldiga östra grannland.

För mig innebar läsningen av Sibirien också början på en ny läsrelation; boken väckte hungern och nyfikenheten för Ulla-Lena Lundbergs författarskap och lyckligtvis finns det en hel del titlar att stilla den med.

Det som ändå kanske gjorde det allra största intrycket på mig är Lundbergs positiva livssyn och naturliga sätt att förhålla sig till saker och ting. Då hon ännu lyckas beskriva detta på ett exceptionellt trevligt sätt är man såld. Hon är den bästa tänkbara reseledaren, fullt i klass med Nina Burton vars Flodernas bok jag skrev om i ett tidigare inlägg. Både Lundberg och Burton har en grundhuman, mjuk och vänlig ton i sitt språk som försätter läsaren på gott humör och får en att må bra och njuta av läsningen.

Dylika höjdpunkter blir självfallet allt färre ju mera man läst. Därför känner man sig extra lycklig när man får göra en ny bekantskap av detta ädla slag. Det känns som att, så gott som oförtjänt, få en ny god vän och djup vänskap är som alla vet en av livets värdefullaste gåvor.