fredag 8 februari 2013

Sydstatsgruppen 38 Special


Ibland är det vilsamt att lyssna på musik som är förutsägbar. En aning provokativt kunde man påstå att det är därför som Bach och Mozart är så populära inom den klassiska musiken. I deras musik kan man ofta räkna ut vad som kommer att hända till näst, vilket gör att den ibland blir tråkig att lyssna på, inga utsvävningar från mönstret här inte. Men samtidigt är det just denna trygghet man behöver ibland.

Kommersiellt inriktad rockmusik från USA har i många fall denna samma egenskap. Den är sedvanlig och inte ute efter att skapa några nya genrer eller att ruska om etablissemanget. Ofta känns denna typ av lättsmält musik som ett noggrant genomtänkt, samhällsbevarande soundtrack för den vita medelklassen i USA.

Sydstatsbanden är ofta konservativa till sin natur, i vissa fall nästan bakåtsträvande, man skall inte vänta sig några radikala idéer, utan ha klart för sig att det viktiga är att spela traditionell rock, ofta med en något påklistrad attityd och ett individupphöjande patos. Trots denna kraftiga frihetslängtan har musiken inget behov av att förändra samhället, tvärtom, det viktiga är att tala om att allt är bra som det är.

 
Att koppla ifrån hjärnans högre tankeverksamhet och lyssna till den här typen av bruksmusik kan vara mycket skönt vid rätt tillfälle. Därför skrev jag varmt om Molly Hatchets mästerliga platta No Guts...No Glory och Here There & Back av Allen Collins Band i ett par tidigare inlägg.

När det gäller den tunga gitarrocken från USA:s sydstater är Lynyrd Skynyrd det självskrivna flaggskeppet, ett slags urkraft och utgångspunkt. Man jämför, medvetet eller omedvetet, andra band med Lynyrd Skynyrd, man letar efter influenser från Lynyrd Skynyrd och spårar upp övriga gemensamma nämnare.

Någon gång i början av 1983 berättade en god vän, som tillbringat ett år i USA, om bandet 38 Special för mig. De var populära där och deras låtar spelades regelbundet i radion och hon tänkte och tyckte att jag kanske kunde gilla deras musik. Då jag frågade hurdan musik bandet spelade artbestämde hon 38 Specials hitlåtar som AOR (Adult Oriented Rock), (genren är även känd som radiostationsrock riktad till vuxna och unga vuxna) medan deras övriga material var typisk sydstatsrock. Längre fram kom hon även att lägga fram Journeys storsäljare Escape och Foreigner 4. Asias första album hade vi bägge hittat fram till på egen hand.


Nyfiken som jag är kilade jag iväg till den väl försedda skivaffären Kane Records i Åbo och köpte lp:n Special Forces. Jag tilltalades omedelbart av bandets tungt fylliga men rätt så mjuka och popiga sound, de medryckande låtarna och den omväxlande sången till en följd av att bandet hade två huvudvokalister. En annan intressant detalj var att man hade två trummisar. 38 Special var helt klart ett till de bredare massorna riktat alternativ till de hårdare och brutalare Lynyrd Skynyrd och Molly Hatchet, ett rumsrent pop-rockband som kunde spela svängiga radiohitar lika väl som tunga rocklåtar och vackra, närapå sliskigt smäktande, ballader. 38 Special är även (rent bokstavligt) nära besläktat med Lynyrd Skynyrd eftersom solisten Donnie Van Zant är yngre bror till Lynyrd Skynyrds avlidna vokalist Ronnie Van Zant och äldre bror till den nuvarande Skynyrd-sångaren Johnny Van Zant.

Under några år framåt var 38 Special en trogen kompanjon och jag skaffade de flesta av deras skivor. Så övergick jag till cd-formatet och glömde bort gruppen i några år. Den enda skivan jag hade som cd var den suveräna Tour De Force, eventuellt bandets mest helgjutna prestation.

Vid ett nostalgisjukt ögonblick ute på stugan senaste sommar lyssnade jag på Tour De Force. Med ens kände jag ett skriande behov av deras övriga centrala plattor, för 38 Special har alltid varit ett band som piggat upp min dag och försatt mig på bra humör. Ingen grubbelmusik utan förträfflig bilmusik och toppen bakgrundsmusik vid en uppsluppen grillfest.


Det visade sig vara svårt att hitta bandets skivor och jag blev tvungen att leta runt ett tag på Internet. Efter en viss möda som inkluderade beställningar från Amazon hittade jag de plattor jag var ute efter och är nu lycklig ägare till sex cd-skivor med 38 Special: fyra godingar från 1980-talet, mina största favoriter Special Forces och Tour De Force, dessutom Wild Eyed Southern Boys på vilken gruppen frångår det tyngre sydstatssoundet och introducerar det popigare soundet samt Strength In Numbers där man följt det lättare popspåret allra längst. För att få reda på i vilken riktning bandet hade färdats efter glansperioden beställde jag även de två nyare albumen Resolution från 1997 och Drivetrain från 2004. Av dessa är Resolution en väl balanserad helhet med starkt och omväxlande låtmaterial medan den senare är en av bandets tyngsta skivor någonsin.

En bra inkörsport i bandets värld är Tour De Force för den visar fint vad bandet går för på de olika planen. Plattan innehåller radiohitar, vackra ballader och några hårdare rocklåtar och är smakfullt producerad.

Nedan följer länkarna till tre av bandets hitlåtar: ”Hold On Loosely” från Wild Eyed Southern Boys, ”Caught Up In You” från Special Forces och ”Like No Other Night från albumet Strenght In Numbers. Lyssna och njut, visst var 1980-talet underbart.

 

Hold On Loosely

 

Caught up in You

 

Like No Other Night

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar