En sommarutfärd

En av de få soliga dagarna senaste sommar beslöt jag att göra en roddtur till en av barndomens mest spännande och magiska platser. Med mig tog jag en flaska vatten att dricka på färden och min kamera för att kunna dokumentera allt av värde och intresse. Jag sköt ut den lilla roddbåten av aluminium och lämnade hemstranden i den grunda skyddade viken. För att inte försträcka min inte längre alldeles unga och elastiska kropp var jag noga med att dra de första årtagen lugnt och sansat, utan några som helst ungdomliga excesser.

Ute ur viken njöt jag av den lätt fläktande vinden och det frasande och kluckande ljudet av vattnets möte med båtens plåt. Jag inbillar mig alltid att vår gamla eka av trä hade ett mjukare läte när den roddes över vattenytan. Där jag satt i båten med ryggen i färdriktningen hade jag nära till land på min högra sida men blickade jag till vänster öppnade sig den långsträckta fjärden som vi kallade den, men som egentligen är ett brett sund som skiljer åt Pargas från S:t Karins.

Mina tankar började färdas bakåt i tiden och jag föreställde mig hur det såg ut när den lilla skärgårdsångbåten Tähti åkte i dessa vatten och tog i land vid de många bryggorna längs rutten på sin väg vidare mot Rövarnäs och Pemarfjärden. I detsamma kom jag att tänka på en dramatisk episod från krigsåren som berörde just ångaren Tähti. Under en resa hade den blivit utsatt för luftangrepp från ett sovjetiskt jaktflyg på låg höjd och följden av anfallet var att båtens skeppare blev ihjälskjuten.

Det som under barndomen – med dess egen skala både när det gäller dimensioner, tid och avstånd – var en lång och mödosam, närapå utmattande och farlig roddtur över ett öppet vatten hade nu i vuxendomen krympt till ett angenämt uppmjukande träningspass på cirka 20 minuter.

Snart var jag över det breda sundet och kom in i ett smalare sund som skiljer åt det större Harvarö och den betydligt mindre Önsholm. Ännu en bit att ro, så jämsides med den vackra vita gården uppe på strandberget. Mitt emot på Önsholm kunde jag se taket till det stora hus som en gång i tiden var pensionat och i vilket Vladimir Lenin, enligt legenden i trakten, övernattade under sin flykt västerut år 1907, efter att ha stigit av tåget i Pikis och vandrat hit över isen.

När jag rodde in i den långa vik i vilken sågverket en gång i tiden låg kom jag att tänka på en annan, litet ruskig och kuslig, historia jag hört som barn. Under krigsåren anlöpte små tyska fartyg sågen för att lasta virke och det berättades att en man hade dött till följd av förgiftad sprit som tyskarna hade bjudit på.

Längs stränderna fanns den kännspaka primitiva kajen, gjord av ribbor och överblivet virke från sågen, kvar på långa sträckor trots att det är snart 40 år sedan sågen upphörde sin verksamhet. Jag drog upp båten och förflyttades omedelbart tillbaka till barndomen. På sågen var det alltid varmt och kvavt och det luktade bedövande starkt av det färska söta virket som torkade på höga vackra staplar. Vägarna av flis och spån sviktade mjukt och behagligt under fötterna på en och själva sågen slukade stockar, bullrade och slamrade i sitt stora rödmålade skjul medan den spottade ut nysågat virke värdelösa kantbitar och en ständigt växande flishög.

Ett stycke längre upp i byn fanns sågens lilla kontor i vilket man gjorde upp affärerna och bredvid låg en liten butik i vilken man kunde köpa en glass eller läsk. Det var obeskrivligt spännande att ha en industrianläggning bredvid sommarstugan, civilisation och produktion mötte landsbygd och natur. Jag strövade omkring en stund längs de igenvuxna stigarna, hittade den stora tegelhögen med de rivna resterna av sågbyggnaden, förundrades över hur snabbt träd och sly tar över och stänger till det som en gång varit öppna ytor med virke, överallt virke i olika dimensioner och grovlek.

Till slut promenerade jag ut till den yttersta udden med den lilla bergklacken och strandbjörkarna. Här stod ett skjul för lastning en bit ut i vattnet och i det låg det på 1970-talet en sjunken trålare som var föremål för min nyfikenhet och som satte min pojkfantasi i livlig rörelse. Hur hade båten hamnat här, varför hade den sjunkit och borde man dyka ner till den för att se om det fanns något spännande i den? Den såg både lockande och skrämmande ut där den låg ett stycke under ytan i det gröna klara vattnet, vit och bred.

På senare år har min hustru och jag några gånger kört med bil till sågen och haft kaffekorg med oss och intagit den här på denna strand. En varm augustieftermiddag när sommaren visade sig för en av de sista gångerna satt vi och avnjöt vårt kaffe och blickade ner i det djupgröna, förvånansvärt klara, vattnet och följde med en klen liten snok som höll till i stenarna vid vattenbrynet. Den höll ett öga på oss och vi ett på den.

Belåten med mitt strövtåg i nuet och dåtid gick jag tillbaka till roddbåten, drack mitt vatten och påbörjade roddturen hemåt. Det hade blåst upp en aning så jag fick ta i litet rejälare än på vägen ut. Än en gång insåg jag hur bra jag trivs i innerskärgården, en miljö som ibland förefaller mig något underskattad i människors ögon. För mig har den frodigt livskraftiga inre skärgården ett lika stort värde som det karga havsbandet.