onsdag 1 februari 2012

Orhan Pamuk: Istanbul

Vid mitt besök hos poeten Folke Isaksson (f. 1927) i Vaxholm i slutet av oktober 2006 pratade vi som vanligt om livet och litteraturen. Vi satt i timmar på glasverandan och samtalade om böcker vi hade läst och rekommenderade titlar för varandra. Jag frågade honom vilka svenska författare han hade mött, vilket inte var alldeles få eftersom han hade varit med sedan början av 1950-talet då flera av de stora som börjat på 1920- och 1930-talet fortfarande var verksamma.

Av de samtida utländska författarna talade Folke Isaksson varmt om Orhan Pamuk som samma höst hade tilldelats Nobelpriset i litteratur. Folke hade just avslutat sin läsning av Istanbul och lovordade boken vid flera tillfällen. Berättelsen hade gjort så starkt intryck på honom att det sista han uppmanade mig att göra var att läsa Istanbul. Med denna maning lämnade jag Vaxholm en varm och regning eftermiddag och klev på bussen till Stockholm för att på kvällen resa hem till Åbo.

Under bussfärden summerade jag denna min tredje visit hos Marianne och Folke Isaksson i deras hemtrevliga gula villa på Trappgatan. Vi hade pratat en hel del om Folkes kommande litterära projekt och återknutit till det intressanta och fruktbara samarbete vi haft kring hans tredje samling prosadikter Osäkra glimtar av ett oförklarligt ljus (2005). Kollaborationen började med att jag i ett brev nämnde att jag gillade hans två tidigare prosadiktböcker Skiftningar i en väv (1985) och Ombord på Skymningsexpressen (1988) och frågade om han någon gång funderat på att ge ut flera prosadikter.

Efter ett tag började han skriva nya stycken och något senare föreslog han ett arrangemang som gick ut på att han sände mig varje nyskriven prosadikt som jag sedan läste och kommenterade i följande brev. Detta höll vi på med ett bra tag och slutligen var Osäkra glimtar av ett oförklarligt ljus färdig. Det var en stor upplevelse och mycket smickrande att få följa en diktare på så nära avstånd i dennes skapelseprocess.

Bussen närmade sig Tekniska högskolan på Valhallavägen och jag rycktes upp ur mina behagliga tankar. I Stockholm hade jag några blöta eftermiddags- och kvällstimmar att göra mig av med före jag sökte mig ner till hamnen. Jag bekantade mig med arkitekturmuseet på Skeppsholmen och åt en bit mat i museets restaurang innan jag begav mig in till centrum. På Folkes inrådan gick jag raka spåret till Akademibokhandeln och köpte Pamuks bok.

Jag började läsa boken samma kväll på båten och var djupt imponerad från första sidan. Det föreföll som om Pamuk lyckats få med hela livet i boken. Han berättar sin familjehistoria, han går igenom den fascinerande storstadens skeden, dess uppgång och fall, han presenterar viktiga författare, han leder läsaren ner till Bosporen för att se på de oräkneliga större och mindre fartygen och båtarna som seglar kors och längs detta magiska och mytomspunna vattendrag. Han ledsagar läsaren genom stadens gator och visar upp hus, ruiner, fattigkvarter, gamla förfallna trävillor och de många moskéerna. I ett kapitel förklarar han ingående begreppet hüzün, melankoli på turkiska, en säregen dyster sinnesstämning som präglar miljoner av stadens invånare. Och allt detta gör han med stor kärlek, sakkunskap och på ett fängslande sätt.

Ju längre läsningen led desto tydligare insåg jag hur kraftigt en stad och dess historia kan påverka och forma sina invånare. Inte sällan verkade det som om Istanbul i kraft av föränderlig och närapå levande organism hade större inverkan på människornas öden än tvärtom.

Samtidigt slog det mig att jag aldrig läst något motsvarande, jag var fullkomligt överrumplad av den myckenhet som Pamuk förmådde pressa ur sin hemstad, den framstod som ett ymnighetshorn som ständigt bjuder på nya infallsvinklar och nytt stoff bara man är lyhörd nog att lyssna till den, betrakta den, leva och andas i takt med den. Pamuk blottar skikt på skikt, yttre, arkitektoniska och i stadsbilden synliga, varvade med inre och dolda nivåer. Han skriver en encyklopedi över sin hemstad, inte enbart en reseberättelse, guidebok eller roman utan ett heltäckande konstverk. Boken Istanbul är en häpnadsväckande prestation, väl förtjänt ett Nobelpris och alltid värd en läsning.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar