Någon enstaka gång, numera tyvärr allt mera sällan, har man lyckan att uppleva det euforiska tillstånd som en extremt bra cd eller ett fantastiskt musikstycke kan framkalla, den där sällsamma känslan då allt känns rätt och riktigt. När jag var yngre och tillryggalagt en betydligt kortare sträcka längs musikens oändliga vägnät inträffade dessa stunder relativt ofta. Men ju mera man har lyssnat desto mera sällan sker det att man flyger i taket av en skiva vilket är trist för man är ju alltid på jakt efter den där underbara känslostormen som musiken av alla konstformer enklast kan försätta en i. Tillståndet då andningen blir ryckig och man emellanåt måste kippa våldsamt efter luft, då håren reser sig, gåshud bildas och lyckotårarna strömmar till utan att man kan motverka det.
Den lyckan upplevde jag på våren då jag hade skaffat den norske trumpetisten Mathias Eicks nya cd Skala som kom ut i början av 2011 på det prestigefyllda skivbolaget ECM (katalognummer ECM 2187). Redan konvolutet med en regndränkt gatstump i vilken man kan se några gulorange speglingar lovar en starkt stämningsmättad urban, regnvåt och kanske kvällsblå, lyssnarupplevelse. Då man ännu beaktar att ECM:s skivor i regel är perfekt inspelade är förutsättningarna minst sagt goda.
Då jag kommit så långt att jag hade tid att sätta mig ner i min gröna lyssnar- och läsfåtölj var jag hänförd från de första spröda tonerna fram till det växande slutackordet. Det mjuka trumpetsoundet, det härliga drivande trumkompet frammanat av två trummisar, elbasens målmedvetna pumpande kompletterat av ett suveränt pianospel garanterar en lyssnarupplevelse som inte borde lämna någon oberörd. Och grunden ligger även i detta fall, som alltid när det gäller musik, i låtarnas styrka. Eick har komponerat åtta låtar som tillsammans bildar en helhet som är nära det fullständiga. Balansen mellan meditativa långsamma och svängiga stycken är väl avvägd utan att glömma spelglädjen och humorn. Vill man leta sig in i den genre man kan kalla för samtida jazzmusik är Eicks cd en perfekt inkörsport.
Sedan den första lyssningen på våren har Skala följt med mig så gott som överallt. Den fungerade perfekt vid den öppna brasan en augustikväll då det tunga velourblå mörkret varsamt sänkte ner sin ridå över nejden, den passar utmärkt som meditationsmusik då jag ligger på spikmattan för att öka blodcirkulationen i ryggen och den är idealisk att lyssna till på hög volym då man vill släppa loss och komma i god stämning.
För mig är cd:n en urban kulturyttring: man kan uppleva staden sent på kvällen, ett upplyst tunnelbanetåg på väg ut i de yttre förorterna, några invånare på sen promenad med hunden eller en person sittande på ett nattkafé med en bok eller tidning framför sig. Detta urbana tema får stöd av de två låttitlarna ”Edinburgh” och ”Oslo”. I trumpetens vemodiga perfekt överlagda lena stämma finns något ensamt, lite ledsamt som kunde utvecklas till något illavarslande, men parallellt med det finns det något trösterikt och optimistiskt som i stöd av det drivande kompet tränger undan det mörka och lyfter fram det livsbejakande och ljusa i det vemodiga.
Vemod är en behaglig och konstruktiv känsla bara den inte blir fördärvad och övergår i ledsenhet och depression. Vemod gör bilden skarp och klar, både utåt och inåt, det öppnar sinnena på vid gavel och låter små vardagliga ting strömma in och visa sin estetiska skönhet. Bejaka vemodet.
Slutligen ett litet ps. Den som vill bekanta sig med Mathias Eick som musiker kan utöver Skala lyssna på följande cd:n där han också medverkar: Mathias Eick: The Door (ECM 2059), Iro Haarla: Northbound (ECM 1918), Iro Haarla Quintet: Vespers (ECM 2172), Manu Katché: Playground (ECM 2016), Jacob Young: Evening Falls (ECM 1876) och Jacob Young: Sideways (ECM 1997).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar