Tre viktiga bilder

Det finns ett antal tavlor och bilder som jag kan se på hur länge och ofta som helst, tavlor som drar in eller absorberar betraktaren i bildens värld. Vi har lyckan och rikedomen att äga tre dylika tavlor.

Samtliga är målade av samma konstnär, den oförlikneliga och exceptionella Raimo Mattsson, född och uppvuxen på Åland men bosatt i Åbo sedan många år. Han började med målandet i mitten av 1980-talet eftersom behovet att skapa alltid varit starkt hos honom.

Den första av bilderna kom till oss i samband med en auktion på en välgörenhetsbasar. Mattsson hade donerat en tavla föreställande en upprest figur som han gett det adekvata namnet ”Den goda viljan”, och efter att ha sett den kände jag att jag ville bli ägare till tavlan.

”Den goda viljan” som mäter 30 x 80 cm är en ljus bild av en ödmjuk gestalt med en inre resning som strävar mot ett högre mål. Såsom det ofta är fint att få fylla i luckor och läsa mellan raderna när det gäller god litteratur lämnar även Mattsson tillräckligt mycket outtalat i ”Den goda viljan”. Det öppnar tavlan för betraktarens fantasi, man får vara medskapare och fylla ut en sådan bild man för tillfället är i behov av. Önskar man inte det har tavlan utomordentlig verkan som den är, och att våga lita på kraften hos detta poetiska tomrum är genialt och speciellt när det gäller Mattssons sätt att se och måla.

Det omedelbara blickfånget i vårt vardagsrum utgörs av en lång smal tavla på 100 x 40 cm som Mattsson gett namnet ”Käringsund” efter sin hemtrakt Eckerö på Åland. Tavlans färgskala går i vitt, grått, mot svart och med några stänk av rött som effekt. Motivet är den flitigt avbildade vyn av sjöbodarna i Käringsund men det fängslande i bilden är hur Mattsson sett sitt motiv och på vilket sätt han valt att återge det. Horisonten är hög, bodarnas spegling i vattnet vag, det viktiga är inte att återge stranden och bodarna på ett realistiskt sätt utan mera som en inre bild, en antydan, ett stämningsläge eller ett sinnestillstånd.

Det finns en genomtänkthetens spontanitet i flera av Mattssons verk som är fascinerande. Man får intrycket att han går och ruvar på idén ett tag och kanske skissar upp bilden för sin inre blick men när han väl kommer så långt att färgerna och formerna skall fästas på duken vill jag tro att det skall gå rätt fort, detta för att bibehålla intrycket av impulsivitet och omedelbarhet. Ett sådant sätt att arbeta kan säkert emellanåt leda till omtagningar, ifall konstnären inte är nöjd med en bild återstår endast att måla över och börja på nytt.

Bredvid den avlånga ”Käringsund”, runt hörnet på en egen väggstump, har vi placerat dess ljusa systerbild ”Neljä vajaa” (= Fyra bodar). Denna tavla är 50 x 50 cm och föreställer fyra bodar, sannolikt även dessa i Käringsund, eller åtminstone inspirerade av bodarna där, men det är inte viktigt i sammanhanget. Bilden lever av sitt inre ljus, ett hemlighetsfullt lyster som träder fram då man betraktar tavlan i en viss belysning, eller på ett visst avstånd. Bodarna går i grå nyanser, i bakgrunden lurpassar ett större mörkare, eventuellt en aning hotfullt, fält utan klara konturer och över allt detta löper grova streck och linjer som krackelerar tavlans yta och bryter upp den i mindre delar. Slutresultatet är mycket rogivande att se på, man kan låta blicken följa någon av linjerna eller något av fälten och försjunka i önskat känsloläge.

Det är denna meditativa kvalitet i Raimo Mattssons konst som tilltalar mig allra mest. Han målar andligt och spirituellt, bilder som manar en till ro, lugnar ner en till stillhet och kontemplation. Tavlorna förmedlar en behaglig odefinierbar känsla av tröst och vaggar en i trygghet. Han förmår via sin konst leda den jäktade och stressade nutidsmänniskan till något som påminner om ett bortglömt urtillstånd där man vågar blicka in mot det väsentliga man har i sin kärna.

 

Känner jag mig rastlös eller i behov av en lugn stund står alltid en port in mot något bortom öppen i någon av dessa tre tavlor. Jag upplever det som att Raimo Mattsson målar böner för oss som inte förmår be verbalt och det är en stor och vacker gåva.

Igen en skiva

Ett av rockvärldens mest seglivade band är Golden Earring från Nederländerna. Bandet grundades för 50 år sedan av gitarristen George Kooymans och basisten Rinus Gerritsen. Efter att ha spelat covers några år gav bandet år 1965 ut sin debutsingel ”Please Go” som sedan under årtiondens lopp fått sällskap av långt över 70 singlar och mer än 30 studio- och livealbum samt ett antal samlingsskivor.

Från och med år 1970 har bandet haft sin nuvarande sammansättning som, förutom ovan nämnda medlemmar, består av Barry Hay, sång och Cesar Zuiderwijk, trummor. Gruppen är även i detta hänseende (att spela i över 40 år utan att någon medlem bytts ut) en av de mest långlivade.

I början av 1970-talet gav Golden Earring ut en svit album av hög kvalitet, det mest berömda av dessa är Moontan som innehåller bandets överlägset kändaste låt ”Radar Love”. Efter en tystare tid ute i världen kom bandet starkt tillbaka år 1982 med den hypnotiska singeln ”Twilight Zone” från det fina albumet Cut. Under åren har Golden Earring varit med om flera med- och motgångar på den internationella rockscenen, men dessa har aldrig rubbat bandets popularitet hemma i Nederländerna och ett tydligt bevis på detta är att bandet fortfarande uppträder regelbundet inför publik.

Golden Earrings första mästerverk, och en av de bästa plattorna av den goda årgången 1971, är albumet Seven Tears. Denna starka lp föregicks av den suveräna singeln ”Holy Holy Life”, enligt somliga en av bandets bästa låtar genom tiderna som borde ha inkluderats på lp:n.

Seven Tears inleds med den majestätiska ”Silver Ships”, en tung och genomarbetad låt med stämningsfull sång och dominerande basgångar. Det virtuosa basspelet är för övrigt ett av kännetecknen för Golden Earring och Gerritsen var en av de första rockbasisterna som gärna spelade sitt instrument som ett komplement till sologitarren.

Öppningsspåret följs av den aggressiva riffdrivna ”The Road Swallowed Her Name” som fortfarande 40 år senare låter lika fräsch och frän som den lät första gången jag hörde den när min bror kom hem med plattan någon gång kring 1972. Barry Hay är i god form, likaså Kooymans och Zuiderwijk bakom trummorna.

Det obestridliga storverket, Golden Earrings egen ”Stairway To Heaven” om en sådan jämförelse tillåts, är den mer än sju minuter långa och fullkomligt magiska ”She Flies On Strange Wings”. Det är en låt som skulle förtjäna mycket vidare berömmelse och uppmärksamhet eftersom den tillhör de allra bästa i vad man kunde kalla genren episka låtar. Den är mångsidig, omväxlande, genialt uppbyggd och mästerligt framförd. Det meditativa introt sjungs av George Kooymans vars mjuka röst utgör en fin kontrast till Barry Hay och hans kraftfulla sång och än en gång är Gerritsen oslagbar som mest framträdande instrumentalist. Vad kan man mera önska av en stor rocklåt? En intressant detalj är soundet och stämningen i det korta mellanspelet som pekar fyra år framåt och för tankarna till Pink Floyd och vissa passager i låten ”Shine On You Crazy Diamond” från albumet Wish You Were Here.

För den som önskar botanisera litet i äldre skivor är Seven Tears ett njutbart och kanske inte alltför slutspelat alternativ. Jag återkommer gärna och ofta till detta mycket speciella album och förvånas varje gång över hur otroligt bra det är. Det är alltid lika imponerande att upptäcka vilken kreativitet och idérikedom dessa holländare besatt för 40 år sedan. Samtidigt kan man endast fråga sig hur stor gruppen hade blivit om den haft stöd av en större och mera långsiktig marknadsföringsorganisation.

ABC-staden

Den unga författaren Måns Wadensjö (f. 1988) har genomfört ett mycket intressant och inte helt alldagligt projekt. Hans andra roman, ABC-staden, handlar om Stockholmsförorten Vällingby, hur den kom till, vilka de bärande tankarna var bakom detta ambitiösa byggprojekt som i korthet gick ut på att skapa en ABC-stad där bokstäverna står för arbete, bostad och centrum. Idén var att man skulle kunna leva hela sitt liv i förorten och inte enbart ha sin bostad här.

Wadensjö redogör för hur denna mönsterförort planerades in i minsta detalj under ledning av den kända arkitekten Sven Markelius. Man får veta var den är belägen, hur den byggdes, hurdana typer av hus man byggde, var de är placerade i förhållande till Vällingby centrum och vilken service det fanns när området var nytt.

För att ge liv åt skildringen väver Wadensjö in en parallell berättelse om en ung man som bor i Vällingby på 2000-talet. Detta är ett lyckat grepp för det för in levande aktörer i förorten, människor som vandrar omkring i Vällingby centrum, som tänker och reflekterar över hur det hela utföll 50-60 år senare. Man får veta vilken service som finns kvar, hur husen tålt tidens slitage och hur en ung man ser på förorten och hur han upplever det att bo i en liten lägenhet i ett höghus. Under läsningens gång blir det småningom blottat att det utopiska samhällsbygget inte lyckades, det som skulle bli något nytt och vackert blev kallt och tomt, med en ständigt närvarande känsla av död och ödslighet.

Wadensjö lyckas utomordentligt med sin roman och det som på ytplanet faller mig i smaken är att han i en och samma bok med framgång sammanför två av mina stora intressen i livet, arkitektur och litteratur. Om jag var en lat läsare skulle det här vara en idealisk situation: i stället för att läsa två böcker skulle jag komma undan med att läsa endast en.

Det som tilltalar mig mest är att Wadensjö håller liv i boken från början till slut, det är skickligt och duktigt gjort för han gör inga kompromisser när det gäller att lägga fram fakta om Vällingby och trakten runt omkring. Och att presentera rikligt med fakta, i synnerhet i en skönlitterär skildring, utan att bli tråkig och långrandigt föreläsande är en bragd.

En annan fin kvalitet med boken är att man inte alls behöver läsa den på så sätt som jag tog den till mig, som en roman om arkitektur. Boken är långt mer mångbottnad än så vilket lämnar gott om utrymme för flera tolkningar av texten om det yttre Vällingby och det inre Vällingby som huvudpersonen grubblar över och bär med sig.

Den som är ute efter en intressant och fräscht avvikande läsupplevelse gör klokt i att stifta närmare bekantskap med Wadensjös roman om Vällingby. ABC-staden väckte min nyfikenhet på denna unga litterära begåvning och jag kommer inom kort att läsa hans prisbelönta debut Förlossningen.

En platta till

När jag gick i gymnasiet i slutet av 1970-talet skakades rockvärlden rejält i grunden i och med punkrockens aggressiva framfart. Vissa kretsar hade fått nog och ansåg att det hade blivit dags att utmana och ruska om den kommersiella och etablerade musiken. Alla skulle ha rätt att spela och det hemgjorda fick höras i musiken som var enkel, snabb, aggressiv och ofta även politisk.

Efter att ha följt med den första vågen av utvecklingen på avstånd, med en gnutta nedärvd konformism och kanske till och med en viss portion förakt, eller möjligen enbart med den medfött konservativas ängslan för att kasta sig med i något nytt, vaknade min nyfikenhet för fenomenet år 1978.

Det i de finska medierna mest omskrivna och omtalade punkbandet Sex Pistols, som förbjöds att uppträda i landet (ja, detta var möjligt i Finland så sent som år 1978), blev aldrig min grej även om jag senare skaffade deras album. Det var något som kändes fel med Sex Pistols, något som luktade pengar, oärlighet och kalkylering trots alla ideal.

Det som öppnade mina öron för punken – eller nya vågen som den då redan kallades för att samla upp ett bredare urval band – var The Boomtown Rats gig på Ruisrock 1978. Det fanns någonting i bandets musik, energi på scen och attityd som tilltalade mig, trots att deras kläder såg för jäkliga ut. Och vid den tiden var välgörenhetshelgonet Bob Geldof ännu en ung, arg rockstjärna på väg uppåt.

Fortfarande som 50-åring lyssnar jag med jämna mellanrum, då jag känner mig lämpligt regressiv och halsar ett stop, på bandets stora skiva A Tonic For The Troops.

Året därefter var Ruisrock-arrangörerna än en gång i takt med sin tid och bokade den kommande supergruppen inom genren, The Clash, för en spelning på festivalen. Den här konserten blev ett av mina bästa Ruisrock-minnen, flaggraden i bakgrunden och den galna Joe Strummer som klättrade och klängde i scenkonstruktionen och drev publiken till extas. Då hade Ruisrock så stark position i Norden att folk kom från Sverige för att se The Clash.

Denna svit av stora nya vågen band som uppträdde på Ruisrock toppades år 1980 då det största bandet i Storbritanninen för dagen, The Jam, spelade på scenen i Runsala. När man kollar setlistan för konserten, 17 av bandets mest kända låtar, blir man inte ett dugg förvånad över att spelningen gick hem hos publiken.

Den platta jag denna gång rekommenderar är, enligt min smak och uppfattning, tillsammans med London Calling av The Clash, de obestridliga mästerverken i genren. Vill man tillbaka till den stämning som rådde i The Jams värld för 33 år sedan skall man söka upp plattan All Mod Cons och ge den en chans.

Förtrollningen bär från öppningsspåret ”All Mod Cons”, via de fina ”To Be Someone” och ”English Rose”, vidare mot ”In The Crowd, ”Billy Hunt” och ”It´s Too Bad” fram till slutklimaxen med ”’A’ Bomb In Wardour Street” och den jättelika episk-dramatiska ”Down in the Tubestation At Midnight”. Alla bitar faller på rätt plats och bildar en helhet. Där bandets två första album var råa, ofärdiga och primitiva åstadkom trion på detta tredje album en musikalisk ståndpunkt som har ett bestående värde. All Mod Cons är ett tidsdokument men också något så motsägelsefullt som en nya vågen lp med ett högt stående konstnärligt värde. Kanske sköt bandet sig själv i benet vid den tiden, men för eftervärlden är detta eventuella vådaskott en välsignelse.

Electric Warrior

Ett album som jag skaffade uteslutande på basis av bilden på konvolutet var Electric Warrior med gruppen T. Rex. Bilden av Marc Bolan (1947-1977) med gitarren i högsta hugg framför förstärkaren tilltalade mig som liten kille och gör det fortfarande. Någon gång lyckas en fotograf eller målare fånga och koncentrera essensen i en enda bild och det har skett här. Jag minns att jag i tiden skulle ha velat ha bilden i stort format på väggen i mitt rum.

Det som blev en liten, inte direkt besvikelse, men ett streck i räkningen var att musiken inte var den hårda gitarrdominerade rock som jag tyckte att bilden utlovade. Kanske kunde jag inte tolka bilden rätt eller så övertolkar jag den som vuxen och ser något glimmande och glittrande i det gyllene skimret kring Bolan på bilden, något som i efterklokhetens allvetande tillstånd kunde tänkas peka mot det som kom att kallas glamrock. Nästan som en kod för de invigda. Hur som helst var jag van med tyngre musik och förundrades över den myckna mängd luft och talande tomrum som fanns i T.Rex låtar. Skulle det låta så här, undrade jag. Vidare grubblade jag på Marc Bolans sångröst och hans sätt att sjunga. Jag var inte helt bekväm med det.

T. Rex blev aldrig en av mina trogna följeslagare, utan en kort parentes i mitt lyssnande i utveckling. Visst gillade jag ”Jeepster”, ”Get It On” och ”Life´s A Gas” men de övriga spåren brydde jag mig inte särskilt mycket om. Någonting i T. Rex musik måste dock ha tilltalat min smak för litet längre fram skaffade jag ”Telegram Sam” som singel och samlingsalbumet Bolan Boogie. Därefter förlorade jag intresset för Bolan och T. Rex.

För en vecka sedan droppade den utökade cd-versionen av Electric Warrior ner i min gröna brevlåda. Utan desto större förväntningar, men sådär passligt nyfiken och en gnutta nostalgisk, sköt jag in skivan i spelaren och satte mig ner för att lyssna.

Omedelbart från de första tonerna insåg jag att jag hade missat något mycket väsentligt då i början av 1970-talet. Det var ju fråga om en epokgörande platta och ett mästerverk, Electric Warrior kommer mycket nära den fulländade pop lp:n. Den innehåller omväxlande och mycket väl skrivna och framförda låtar, den låter fräsch och tidlös och det finns en alldeles egen magi i Marc Bolans sätt att sjunga och spela gitarr. Allt han gjorde gjorde han med stil och attityd, han var en sann pophjälte ner till minsta fiber. Han var provokativ, tuppaktig, utmanande och karismatisk.

Ibland kan det dröja 40 år innan man fattar vad det är fråga om, sådär på tal om att vara sen blomstrare.

En vit stadsdel invid havet

I ett tidigare inlägg skrev jag om en rad nätta bostadshus i min hemstad Åbo. Den gången talade jag mig varm för efterkrigstidens arkitektur men nu vill jag lyfta fram en klunga hus som kommit till under 1990-talet och 2000-talets första år.

Bredvid bron som går över till den tätbebyggda ön Hirvensalo finns ett vitt bostadsområde. Helheten är planerad av den stora och anlitade byrån Schauman arkitekter och utgör ett talande exempel på hur byrån arbetar både när det gäller områdesplanering och ritandet av byggnader.

Det självklara blickfånget i trakten är stadens högsta bostadshus, det 58 meter höga Airiston Tähti som reser sig i ytterkanten, invid en bergklack. Förutom skyskrapan finns här drygt 20 bostadshus av varierande höjd och storlek, samtliga vita med stora fönster och gröna glasytor som kontrast till de ljusa väggarna. Närmast vägen ut mot Hirvensalo finns ett affärshus och några garagebyggnader vilka bildar en gräns och lugnande skyddszon mot den livliga trafiken.

Mellan husen löper flera gångvägar längs vilka det är trevligt att flanera för att få tag på stämningen och atmosfären. Det som gör miljön speciell är närheten till vattnet och gångvägen längs strandbrynet är mycket vacker och angenäm, ett av mina favoritstråk.

Jag brukar besöka området flera gånger per år för att se hur de vita byggnaderna ter sig mot den inramande bakgrunden vid olika årstider. En solig vinterdag badar trakten i ljus och vitt med skidlöpare på isen, en sommardag är den omringad av lummig grönska och på hösten reser sig husen bakom en vägg av gulnad vass och höstgranna träd. Denna föränderlighet är mycket tilltalande, likaså är det roligt att iaktta hur vattnet beter sig beroende på tidpunkt och väderlek. Ibland är det grågrönt och grumligt, emellanåt oroligt med krusningar på ytan och någon gång kav lugnt med jämna och fullständiga spegelbilder av husraden.

För att få ett par fina helhetsvyer av husen lönar det sig att ta sig upp på Hirvensalobron eller till stranden mitt emot. Där får man en överblick av hur husen ligger och hur den omkringliggande miljön ter sig.

I framtiden blir det intressant att se hur det här området kommer att te sig då husen på det före detta varvsområdet runt udden, in mot ån, blir färdiga. Redan nu kan man betrakta mötet mellan de vita husen och de bruna husen längre ut på udden. Likaså blir det spännande att se hur de vita husen klarar slitage förorsakat av tid, väder och vind.

Det som ytterligare tilltalar mig är att husen tar upp en viss tematik från miljön de befinner sig i. De vita byggnaderna invid havet skakar snyggt hand med passagerarhamnen längst ute på Åttkanten varifrån de ljusgula och vita Stockholmsbåtarna avgått i flera decennier före de röda färjorna fick sitt fäste närmare Åbo slott.

Man får hoppas att den stora helhet som håller på att växa fram här vid åmynningen kunde bli lika stilig, hemtrevlig och människovänlig som Hammarby Sjöstad i Stockholm. Det skulle vara ett snyggt visitkort för Åbo och en vacker miljö att visa upp för gäster som anländer havsvägen.

En teaterupplevelse

Jag brukar inte skriva inlägg som är dagboksliknande eller dagsaktuella, utan hålla mig på ett visst tidsavstånd till det jag behandlar. Detta är inget medvetet val, det har bara blivit så. Nu tänker jag emellertid göra ett undantag och skriva några rader om en teaterupplevelse som överträffade alla mina förväntningar mångfalt.

Lördagen den 29 oktober besökte jag Åbo Svenska Teater för att se Willy Russells pjäs Timmarna med Rita på teaterns mysiga studioscen högst uppe i huset. Klockan kröp mot 16 och vi var oroväckande få gäster som inväntade pjäsens början. Jag räknade till ett trettiotal. Skulle detta påverka föreställningen, undrade jag.

Klockan ringde och vi gick in i salongen. Redan det första intrycket av hur pjäsen var uppsatt var lovande för hela teatersalen var inredd till universitetsläraren Franks arbetsrum. Det här var ett finurligt sätt att utnyttja rummet på, en strålande idé av regissören Marcus Groth. Publiken uppmanades av vaktmästarna att sätta sig på flera sidor närmast scenen, med skådespelarna agerande i mitten, lite som i en boxningsrink, vilket skapade en roligt annorlunda och intim stämning. Man drogs med i händelserna på ett helt annat sätt än om man hade suttit i normal ordning på bänkraderna och följt med skådespelet på håll.

Eftersom jag hade sett filmen med Julie Walters och Michael Caine i rollerna visste jag att stycket är väl skrivet och stundvis mycket roligt, men också att det löper en ström av bitter tragedi genom det. Det är inte lätt att bryta upp från sitt förflutna, förverkliga sina drömmar och bli en annan människa. Risken att man blir rotlöst hängande mellan två världar är mer än överhängande.

Skådespelarna Jonna Nyman och Robert Enckell kom in på scenen. Från första ögonblicket började de skapa magi. Jag har aldrig förr haft förmånen att få se så trovärdigt och helgjutet skådespeleri på en teaterscen. Jonna Nyman förvandlades till den svärande och domderande Rita som ville veta så mycket. Robert Enckell var den något malätna whiskypimplande Frank som till en början stretade emot att ta henne som studerande och gjorde allt för att jaga iväg henne.

Den vilja till bildning som Rita uttryckte i pjäsen var ruskigt påtaglig och vissa hisnande stunder kunde Jonna Nyman på en sekunds bråkdel övergå från fräckt lustiga repliker till hjärtskärande sanningar som nästan drev publiken i gråt, suveränt spelat med kroppsspråk, röst och miner. Lika starkt skildrade Robert Enckell Franks förändring, hur han blev allt mer fascinerad av Rita och hennes uppriktighet och livsvilja.

Det som i efterhand kanske gjorde det största intrycket på mig var dock skådespelarnas orubbliga professionalism och arbetsmoral. Även för en inte särskilt väl fylld sal gav de allt och mer därtill. Inte för det kortaste ögonblick kunde man se minsta antydan till att de var obekväma eller ogillande med den fåtaliga publiken. Detta tackar jag er båda för. Ni gjorde lördagens föreställning till en oförglömlig upplevelse och er attityd är ett föredöme för hela skådespelarkåren. Tack Jonna Nyman och Robert Enckell.

Kära läsare, vill ni uppleva utomordentlig teater, gå för guds skull och se på Timmarna med Rita på Åbo Svenska Teater innan det är för sent. Sista föreställningen är redan den 3 december.