Around and Around

Min första kontakt med The Rolling Stones ägde rum på hösten 1971 då min äldre bror och jag lyssnade igenom en Combo c-kassett med blandade låtar som han hade spelat in. En av sångerna på bandet var ”Jemima Surrender” med The Band och en annan var The Rolling Stones version av ”Susie Q” som jag genast fattade tycke för. Vi hörde på den rätt ofta och kom senare att jämföra den med Creedence Clearwater Revivals överlånga version av samma låt. The Rolling Stones hade kraft och liv i sin version medan CCR:s kändes släpig och överarbetad.

Längre fram kom jag att skaffa ett par lp:n med The Rolling Stones. Samlingsskivan Gimme Shelter köpte jag för att den har så häftig bild på konvolutet, bandet i fullt ös fotograferat uppifrån. Låtvalet är inte så oävet det heller, speciellt inte skivans första sida med av singlarna ”Jumpin´ Jack Flash” och ”Honky Tonk Women”, ”Sympathy for the Devil” och ”Street Fighting Man” från albumet Beggars Banquet samt ”Love in Vain” och ”Gimme Shelter” från Let it Bleed. På albumets andra sida finns tidiga liveinspelningar av ”Under My Thumb”, ”Time Is On My Side”, ”I´ve Been Loving You Too Long”, ”Fortune Teller”, ”Lady Jane” och ”(I Can´t Get No) Satisfaction”. Under sommaren 1972 spelade jag ofta skivan i vårt tillhåll på vinden i farfars sommarhus. Favoritlåtar då som nu var och är ”Jumpin´ Jack Flash” och ”Honky Tonk Women”. Av den förra diggade min bror och jag nästan ännu bättre Johnny Winters stenhårda liveversion på albumet Johnny Winter And Live.

Den andra skivan jag köpte var likaså ett samlingsalbum som hette Great Hits, utgivet år 1969. Det var en tysk Decca-utgåva i en serie som kallades Musik für alle och lp:n innehöll en del intressanta, och något oväntade, låtar. Från bandets första EP hade man tagit med ”Bye Bye Johnny” och från första albumet ”I´m a King Bee”, ”I Just Wanna Make Love To You” och ”Route 66”. Sångerna ”Around and Around” och ”If You Need Me” var hämtade från den andra EP:n Five By Five (och fanns även på det i USA utgivna andra albumet 12 X 5). Från skivan Aftermath hade valet fallit på ”Mother´s Little Helper”, ”Flight 505” och ”I Am Waiting” och från Between the Buttons hade man inkluderat låtarna ”Yesterday´s Papers”, ”All Sold Out” och ”Complicated”.

Från Great Hits plockade jag med mig spåret ”Around and Around” som följt mig sedan dess. Ju längre tiden lider desto viktigare blir låten för mig och då jag för några år sedan skaffade albumet 12 X 5 insåg jag att låten kan betraktas som ett av de avgörande ögonblicken i bandets karriär. ”Around and Around” innehåller mycket av det väsentliga som kom att karaktärisera The Rolling Stones. Bandet spelar suveränt, svängigt, är lämpligt nonchalant och här förekommer snyggt gitarrspel. Vidare håller Mick Jagger på att utvecklas till den unika sångare han kom att bli. I denna låt finns en hel del som pekar framåt i bandets karriär och då man lyssnar på ”Around and Around” blir man inte ett dugg förvånad över att gruppen ett antal år senare släpper låtar som ”Brown Sugar”, ”Rocks Off” eller ”Start Me Up”. Fröet, ingredienserna, och attityden finns i ”Around and Around”, tydliga och klara och det gör låten till ett suveränt mästerstycke i bandets 55 år långa existens.

Around and Around 1964

Around and Around 1976

Vilken var den första - egentligen? Del III

Mina två senaste texter har grävt i minnets labyrint för att komma åt när jag blev varse om pop- och rockmusik. Och beträffande den genren kommer jag inte längre, det var sannolikt så det började, eller rätt närapå i varje fall. Det som emellertid skedde då jag letade runt bland mina hågkomster var att jag kom på att mina föräldrar stundvis lyssnade på musik och att det fanns en hel del plattor hemma hos oss.

En grupp för sig var traven med gamla stenkakor som skulle spelas med grövre nål på 78 varv i minuten. Min äldre bror och jag fick vid enstaka tillfällen plocka fram högen ur ett skåp och lyssna på några. Skivorna var tjocka, tunga och ytterst sköra och bräckliga. De hade en låt per sida och rätt dålig ljudkvalitet. Nålen raspade kraftigt i spåret så det var ingen större njutning att lyssna på dem. Dessutom lät musiken för det mesta gammal och ointressant. Roligast var att se hur plattan snurrade på tallriken med en farlig fart.

Bland lp-skivorna fanns det mest klassiska stycken, operetter och musikaler. Jag minns att en del av albumen till sitt format var mindre än 12 tum, vilket var spännande – det var fråga om inte så vanliga 10 tums skivor. Flera av skivorna härstammade från skivklubben Concert Hall som min mor var medlem i.

De klassiska styckena var alltför krävande för oss men vi hittade fram till ett album av Evert Taube som vi lyssnade rätt flitigt på. Här fanns fina visor som ”Havsörnsvalsen”, ”Möte i monsunen”, ”Fritiof och Carmencita”, ”Min älskling”, ”Vals i gökottan”, ” Den glade bagaren i San Remo” och ”Fritiof i Arkadien” för att nämna några.

Det som väckte mitt största intresse var av någon anledning min fars jazzplattor. Jag läste namn som Benny Goodman, Count Basie och Delta Rhythm Boys på skivkonvoluten. Jag kommer inte ihåg exakt hur många han hade men det fanns särskilt en som fängslade mig från att jag var liten grabb. Det var något i styrkan och kraften i musiken och blåsinstrumentens genomträngande sound som fascinerade mig. Vidare lockades jag av svängen i musiken och den distinkta rytmen som satte foten i rörelse.

Albumet hade titeln The Big Challenge och hade en trumpet och musikernas namn på det bruna konvolutet. Skivan var utgiven av ett bolag som hette Jazztone. Långt senare insåg jag att gruppen var rätt namnstark med Rex Stewart på kornett och Cootie Williams på trumpet, Bud Freeman och Coleman Hawkins på tenorsaxofon, Lawrence Brown och J.C. Higginbotham på dragbasun, Hank Jones på piano, Billy Bauer på gitarr, Milt Hinton på bas och Gus Johnson på trummor. Idén med plattan var förstås att blåsarna utmanade varandra i solospel som under en livespelning eller ett jam.

Inspelningarna är från den 30 april och den 6 maj 1957 och på sida ett finns låtarna ”I´m Beginning To See the Light”, ”Do Nothing Till You Hear From Me” och ”Alphonse and Gaston”. Mina två favoritlåtar återfanns på sida två. Den första är öppningsspåret ”Walkin´ My Baby Back Home” som svänger fantastiskt fint och utgör höjdpunkten på plattan, inte långt efter Monica Zetterlunds oförglömliga sommarmorgonvandring genom Stockholm till Beppe Wolgers fullkomligt briljanta text. Skivan fortsätter med ”When Your Lover Has Gone” och den låt jag lyssnade mest på som barn, den glättiga ”Rex´ Time” med starka trumpetpartier. Avslutningslåt är ”I´ve Got A Right To Sing The Blues”.

För ett par år sedan lyckades jag komma över The Big Challenge i en spansk cd-utgåva och kunde glatt konstatera att svänget fanns kvar och att ”Walkin´ My Baby Back Home” hade vuxit ytterligare och likaså ”I´m Beginning To See The Light”.

Likaså måste jag, efter att ha lyssnat in mig i genren under cirka tre decennier, erkänna att albumet som helhet inte tillhör de stora men det har sina stunder och moment. Dessutom får svängig okomplicerad jazz mig på gott humör på ett kravlöst och skönt sätt. Nedan mina tre favoritlåtar från skivan.

I´m Beginning To See The Light

Walkin´ My Baby Back Home

Rex´ Time

Vilken var den första - egentligen? Del II

I mitt förra inlägg var jag inne på hur svårt det är att fastställa den första i sitt slag. Då kom jag fram till att det fanns en första singel före den första lp:n. Efter det har jag funderat vidare och rotat i minnet och erinrat mig att det faktiskt redan före ”Rose Garden” och ”Yellow River” fanns en betydande och medveten lyssnarupplevelse.

Året är sannolikt det samma, 1971, men med en förskjutning bakåt, till våren. Vi var på besök hos våra kusiner och som jag skrivit i tidigare inlägg var min äldsta kusin duktig på att introducera musik, både artister, album och enskilda låtar. Jag har många gånger undrat över när han själv började lyssna på musik och vem som eventuellt uppmuntrade honom att ta de första stegen. Eller var han vetgirig och nyfiken nog att botanisera på egen hand, exempelvis utgående från ungdomsprogram i radion?

I vilket fall som helst ägde han ett antal skivor, både singlar och lp:n, ett tag innan vi började investera alla våra pengar i musik. Jag minns att han var tidigt ute med Rory Gallaghers mästerverk Deuce likaså Who´s Next med The Who och som jag tidigare varit inne på skaffade han Master of Reality med Black Sabbath då den kom ut.

Mitt nya första (och korrigerade) minne av att aktivt och avsiktligt ha lyssnat på popmusik serverade just han, min äldsta kusin. Vi var fyra killar, två brödrapar, samlade i hans rum. Han skötte det mesta av showen, dels på grund av ålder och dels på grund av hemmaplansfavör. Och min äldre bror och jag sög i oss som knastertorrt läskpapper.

Han plockade förstrött i sin hylla, fingrade med ett plastkonvolut, lade nonchalant en singel på tallriken, vred upp volymen sådär lämpligt och satt sig ner för att invänta vår reaktion. Han släppte omslaget på bordet och jag minns den svartvita bilden av bandet som tittade stint in i kameran. Överst stod låtarnas titlar och längst ner gruppens namn och skivbolagets, Metronome, logo.

Sedan dess har jag burit med mig den stilfulla och kännspaka gitarrinledningen till denna popklassiker av årgång 1969. Den fängslande rytmen och den starka, aningen hesa kvinnorösten som sjunger på lätt bruten engelska om skönhetsgudinnan Venus och hur ”hon har det”.

Fortfarande lyssnar jag gärna och ofta på ”Venus” av Shocking Blue och anser att den tillhör den absoluta eliten bland poplåtar. Allt är rätt, vers, refräng och sound. Mariska Veres var en uttrycksfull sångare och en perfekt frontfigur, mörk, hemlighetsfull och utmanande på det sätt man var i början av 1970-talet. Även om Shocking Blue blev berömda med ”Venus” nådde gruppen Bananarama ännu större framgång med låten i mitten av 1980-talet.

På B-sidan fanns en låt som jag stundvis gillat lika mycket som ”Venus”, den lika tidstypiska och laddade ”Hot Sand” där Veres sjunger om en sommarkväll, strandliv och kärlek i den heta sanden. Det finns ett stråk av melankoli, en dunkel skugga som höjer låten över det ordinära och däri ligger dess magi. Kan en sommarlåt bli mycket bättre? Eventuellt ”Walking on Sunshine” med Katrina and the Waves.

Jag kan inte påstå att jag skulle ha varit såld med ens men jag minns att låtarna lämnade ett starkt spår. De var noterade och registrerade och längre fram kom albumen At Home och Inkpot att finnas i min skivhylla. Under senare år har jag skaffat ytterligare ett antal av bandets album och njuter stort av denna tidiga nederländska utmanare till den brittiska popmusiken. Det är intressant att tänka att både Golden Earring och Shocking Blue lyckades penetrera pop- och rockvärlden från Haag i Nederländerna, och i bägge fallen med starka låtar och ett personligt och unikt sound. Inom en annan genre lyckades även progband som Focus och Ekseption med detta.

Shocking Blue: Venus

Shocking Blue: Hot Sand

Vilken var den första - egentligen?

Ja, vilken var den första? Då man funderar på frågan dyker det så gott som alltid upp något som var tidigare, något som kom före det man uppfattat som det första. Så visade det sig vara även i mitt fall beträffande musiken och mitt groende musikintresse. Det som jag en aning nonchalant utgått ifrån att inleddes med sviten av följande fem album – Creedence Clearwater Revival: Pendulum, Santana: Abraxas, Deep Purple: Fireball, Creedence Clearwater Revival: Green River och Uriah Heep: ...Very ´Eavy ...Very ´Umble – föregicks i själva verket av något.

Tidsmässigt inföll dessa händelser nära inpå varandra, allt skedde under hösten 1971. Jag gick i fjärde klass och skulle fylla tio i oktober. Det skedde avgörande förändringar, barndomen började flyta ut i något som kunde peka mot en prepubertal ungdom. Samtidigt vaknade ett intresse för nya saker, ungdomsgrejer, och överlägsen vinnare blev pop- och rockmusiken. Startskottet för det som kom att urarta i ett fullkomligt maniskt skivköpande var för min äldre brors del anskaffandet av en oskyldig singel och som beundrande lillebror apade jag efter detta beteende.

På Slottsgatan 13, i centrum av Åbo, låg en skiv- och musikaffär som hette Westerlund och som senare köptes upp av Musik Fazer. Närmast disken fanns en låda med singlar och det var i den vi hittade våra första egna plattor. På den tiden kostade en singel 6 mark och 90 penni jämfört med en normalpris lp som kostade 24 mark.

Vi hade stämt träff utanför musikaffären efter skolan, min bror och jag. Han kom från pojkskolan Svenska klassiska lyceum vid Gamla Stortorget medan jag traskade från Cygnaeus folkskola på Eriksgatan 18. Kvällen innan hade vi valt ut vad vi skulle köpa. Valet styrdes för min del av en låt jag hört på radio och fastnat för medan min bror möjligtvis hade fått tips av någon klasskamrat.

Jag var blyg och osäker och lät min bror bläddra i skivlådan. Det prasslade om plastpåsarna då han letade sig fram mot målet; två av tidens stora hitlåtar. Han stannade inför en smörpappersgrumlig ljust gråaktig plastpåse som innehöll en skiva med orange etikett, utgiven av bolaget CBS, och snart vid en till som såg lika ut.

Han skötte också om betalningen och snart låg de två singlarna i en platt liten plastpåse och vi gick målmedvetna mot fyrans busshållplats på Salutorget. Vi överräckte våra skolbiljetter med bokstaven K tryckt i grönt och satte oss på en bänk för två. Ivern och upphetsningen blev närapå outhärdlig. Lyckligtvis var bussfärden till Trädgårdsgatan 46 rätt kort och snabbt avklarad.

Hemma på det rätt tidstypiska pojkrum vi delade lyssnade vi först, med ålderns självskrivna rätt, på min brors inköp som visade sig bli en trogen vän i mer är fyra och ett halvt decennium. Han tog skivan ur påsen, lade den på tallriken och placerade nålen i spåret. Ett distinkt intro och vackert klingande gitarrer ledde åhöraren in i en av tidernas finaste poplåtar där allt väsentligt blir sagt och uträttat på cirka 2:40. Vers och refräng kompletterar varandra perfekt i denna geniala låt och Jeff Christies mustiga röst toppar det hela. Det var mitt första möte med “Yellow River” till och med tiden kom även “Down the Mississippi Line” på B-sidan att bli flitigt spelad.

Efter en genomlyssning av bägge sidor på Christie-singeln var det min tur. Spänningen var inte lika stor eftersom låten var bekant från radio, det var mer ägandets glädje som gällde och möjligheten att lyssna på sången när helst man önskade.

Den väl bekanta inledningen, den ofarligt tjusiga melodin och den sprött vackra ljusa countryrösten. Jag var förälskad i Lynn Andersons röst på småkillars vis och jag kom att älska allt med ”Rose Garden”, intro, vers, refräng och mellanspel. Hon kom så nära när hon sjöng och jag tyckte särskilt bra om hur hon sjöng, hennes frasering. Hade jag sett henne uppträda på TV hade jag nog blivit förtjust i hela denna söta blondin med det stora hårarrangemanget, inte enbart i hennes röst.

På sikt blev detta dock inte någon inkörsport i countrymusikens värld utan snarare en engångsföreteelse. Visserligen var det tryggt att börja med något skört, skönt och melodiskt som ”Rose Garden” men utvecklingen kom att ta en förvånansvärt snabb vändning i riktning mot rockens farligt lockande tonvärld. Men det är en helt annan berättelse.

Yellow River

Yellow River (annan version)

Rose Garden

Nattskift

Ligger inkapslad i studentcellens kvalm

försöker fånga några ögonblick sömn

ute stojar man livfullt vid minigolfbanan

sommarsöndagen falnar ljum och disigt solig

Äter några grova brödskivor med ost och korv

dricker mineralvatten i långa giriga klunkar

tänder en cigarrett, hör katedralen slå tio slag

traskar till mötesplatsen vid museet i betong

Tjugo över plockar S upp mig i sin gula Mazda

tänder en Newport kör iväg bakom domkyrkan

skyndar längs utfartsleden, röker inlevelsefullt

otålig att komma ut från staden, ger mera gas

Utmaningen, att klara en trettiofemminuters sträcka

på litet mer än tjugo, ligger ofta mitt på landsvägen

förklarar att tre bilar i bredd gott får plats bara alla

är medvetna om det, tänder en ny cigarrett i farten

Ingen idé att starta tidigare säger han då vi kliver ur bilen

flera minuter tills klockan är elva, byte till arbetsoverall

samling vid elvans linje för utdelning av uppgifter

vi sommararbetare rengör ullkammaren, som vanligt

Klaustrofobiskt dammigt utrymme, temperaturökning

krypa, kräla, skrapa tak och väggar rena från råull

snart paus, nattmat, varm choklad och ut på gården

till höger tornar fabriken upp sig tyst, hög och grådaskig

Sitter på en uppochnedvänd drickaback, röker

ingen lukt, inget oväsen i den stenslukande besten

finner sig i att bli rengjord inför kommande vecka

blickar i den ljudlösa djupblå högsommarnatten, undrar

Vakar många, älskar eller grälar de, hur har den viktiga det

klarar farfar sig eller styr han stadigt mot undergången

efter vårens golvande attack mot hjärnlabyrinten

en skiljelinje mellan då och nu dragen på ett blink

Återgår med uppspelt glädje till den första lönedagen

besöket i skivaffären som gav Molly Hatchet, ZZ Top

ölets skummande svalka i strupen, ungdomlig exaltation

livet kraftfullt självsvåldigt som en lax på vandring

Tillbaka till slitet med barkjärnet i helvetesgrottan

natten ljusnar mot morgon, solen bleker bort mörkret

tröttheten värst nu, vakandet gör en kylig och instabil

längtan efter vila växer för varje hugg med ishackan

Fabriken vaknar, eld i ugnarna, maskiner går igång

ljud och lukter återvänder, rök ur skorstenen, vi går

morgonskiftet kommer, påbörjar slitet längs linjerna

två står redo vid bordet att sortera veckans första skivor

Pekka Pohjola

Instrumentalisten och kompositören Pekka Pohjola (1952-2008) utgör en viktig beståndsdel i den mosaik som bildar det finländska kulturarvet. I sin musik lyfter han fram vissa för Finland typiska teman som en närhet till naturen, en dragning till sagor och myter och en underfundig humor. Det fina med Pohjolas musikaliska uttryckssätt är att det är allmänmänskligt och väcker lika mycket gillande utanför det egna landets gränser som innanför det.

Pekka Pohjola föddes till en mycket musikalisk familj och tanken var att han skulle föra traditionen vidare och slå sig in på den klassiska banan. Han hade studerat piano – och violinspel och sjungit i kör ett antal år då han blev intresserad av rockmusik. Han stämde om sin fars cello och började spela basgångar på den och därmed var hans framtid beseglad. Slutligen gick hans föräldrar i mitten av 1960-talet med på att köpa sonen en basgitarr.

Pohjolas utveckling till en av landets ledande basister var snabb. På hösten 1969 gick han med i Jussi Raittinens band The Boys och på våren 1970 ersatte han Mats Huldén som basist i gruppen Wigwam. Här stannade han fram till sommaren 1974 och medverkade på följande fyra skivor: Tombstone Valentine (1970), Fairyport (1971), Being (1974) och Live Music from the Twilight Zone (1975). Det var under dessa år som Pohjola förädlades och utvecklades både som basist och kompositör.

Under åren i Wigwam förverkligade Pohjola en av sina drömmar då han spelade in sitt första soloalbum, Pihkasilmä Kaarnakorva (1972). En platta full av ungdomlig iver och virtuost musicerande som presenterar en exceptionell begåvning. Efter att ha lämnat Wigwam spelade han in sitt andra soloalbum, det helgjutna mästerverket Harakka Bialoipokku (1974) om den lilla skatans äventyr. Skivan som väckte mycket uppmärksamhet gavs i Storbritannien ut under namnet B the Magpie och i Sverige som Skatan.

På sommaren 1975 blev Pohjola och trummisen Vesa Aaltonen kontaktade av före detta Blood Sweat & Tears-gitarristen Georg Wadenius som ville grunda ett internationellt band på högsta nivå med finländarna och den polska keyboardisten Wlodek Gulgowski. Senare anslöt sig även sångaren Tommy Körberg till gruppen Made in Sweden och man spelade in albumet Where Do We Begin (1976).

Pekka Pohjola begav sig till England för att spela in sitt följande album tillsammans med Mike Oldfield i dennes studio. I mars 1977 kom det mera gitarrdrivna, rockinfluerade albumet Keesojen lehto ut i Finland. I Sverige fick skivan titeln Skuggornas tjuvstart och i Storbritannien Mathematician´s Air Display. Skivan marknadsfördes väl och kom att sälja bra både i Finland och i Sverige.

Made in Sweden lades ned och på hösten 1977 gick Pohjola med i följande supergrupp, The Group. De övriga musikerna var Vesa Aaltonen: trummor, Olli Ahvenlahti: klaviatur och Seppo Tyni: gitarr. Bandet släppte ett väl producerat, men något livlöst, album på våren 1978 och uppträdde på festivaler runt om i Norden.

Följande år kom Pekka Pohjolas fjärde album, det tungt laddade, melodiskt kraftfulla Visitation, ut och året därpå det likaså starka Kätkävaaran lohikäärme. Denna kreativa och produktiva period i Pohjolas karriär fick sin fortsättning 1982 med utgivningen av albumet Urban Tango, som i många hänseenden känns som en ny början, Pohjola tar steget in i nästa decennium. Albumet följdes av det mästerliga soundtracket till ett TV-program, Jokamies (1983), i USA och Tyskland utgivet som Everyman och det helgjutna Space Waltz (1985). Sviten kom att kulminera med en av Pohjolas starkaste helheter Flight Of the Angel (1986) på vilket man inte kan finna en enda svagare komposition.

Under 1990-talet gav Pekka Pohjola ut tre fina album; Changing Waters (1992), Heavy Jazz – Live in Helsinki and Tokyo (1995) och det sista stora mästerverket Pewit (1997) vars tre första kompositioner hör till det finaste och djupaste Pohjola skrivit. Han når en mogen höjdpunkt som konstnär på Pewit, här talar något mer än blott musiken till lyssnaren, här summerar Pohjola hela sitt varande som kompositör och musiker. Man kan lugnt tala om en konstnärlig fullbordan. Pekka Pohjola kom att släppa ytterligare ett album, Views (2001), ett lika högklassigt konstverk som de tidigare.

Utöver dessa inspelningar med mindre band spelade Espoo Big Band 1986 in Pekka Pohjolas verk Yesterday´s Games i fyra delar och orkestern Avanti! gav 1990 ut Pohjolas Sinfonia no.1.

Pohjola utvecklades från 1970-talets suveräna basist till en av de intressantaste och mest begåvade samtida kompositörerna. Pohjola följer inga trender, väljer ingen färdigt utstakad väg utan röjer sin egen väg som ständigt förändras och utvecklas.

Det genomgående draget för hans musik är, som tidigare nämnts, en närhet till naturen, till sagan och myten och till det lekfulla. Vidare litar han på styrkan i melodin, han har inget som helst behov att krångla till sin musik som självändamål. Han följer sin egen ledstjärna och gör detta till något unikt för enbart honom. Hans musik känns alltid organisk, levande och spontan.

En möjliggörare i förverkligandet av Pohjolas musikaliska vision och ambition är att han utan undantag kunnat omge sig med musiker av toppkvalitet. Begåvade musiker har insett att de får vara med om något utöver det vanliga då de spelar med Pohjola.

Man kunde slumpmässigt plocka vilken skiva som helst ur Pohjolas katalog och skriva en text om den och texten skulle i de flesta fall behandla ett mästerverk. Ofta har man lyft fram de tre första soloalbumen från 1970-talet vilket är fullt förståeligt eftersom samtliga är storverk. Själv är jag särskilt förtjust i Visitation och de fina skivorna Urban Tango, Space Waltz och Flight of the Angel från 1980-talet. Slutligen vill jag nämna albumet Pewit (1997) som exempel på hur mycket kreativitet och skaparkraft Pohjola fortfarande besatt i slutet av 1990-talet.

Made in Sweden: Down To Earth

Dancing in the Dark

Pewit

Resa till Gränna

Efter läsningen av Bea Uusmas fängslande bok Expeditionen om Salomon Andrées misslyckade ballongfärd till Nordpolen beslöt vi att avsluta sommarferierna med ett besök i Polarcenter i Gränna. Uusmas fascination och besatthet av ämnet hade smittat av sig, vi ville se de tillvaratagna föremålen.

Vi körde till hamnen i Åbo och ombord på Baltic Princess. Följande morgon åkte vi ut ur ett vaknande Stockholm. Under färden söderut kollade vi intressanta mål längs vägen och bestämde oss för att stanna ifall något skojigt dök upp.

Ett första stopp gjorde vi på en morgonöppen hamburgerbar i utkanten av Eskilstuna där vi tog kaffe med smörgås.

Väg nr 50 går förbi Sveriges äldsta hälsobrunn Medevi så vi gjorde en avstickare till platsen. Vi traskade omkring en stund i den bildsköna miljön medan blåsten tilltog och rev och slet i de höga lövträdskronorna.

Medevi brunn

Efter en mycket kort förflyttning såg jag en vägskylt på vilken det stod Övralid. Den väckte min nyfikenhet, är det inte här som Verner von Heidenstams vita slott ligger? Utsikten över norra Vättern är berusande vacker och på en terrass finns nobelpristagarens i litteratur av årgång 1916 gravmonument.

Övralid

Raskt vidare. Vårt följande mål var Motala där vi åt en anspråkslös fisklunch på en restaurang i hamnen. Vättern visade sig vara ilsken, vågorna slog högt upp på strandpromenaden och det tjöt och smattrade i båtarnas master och tåg. Vi tog en sväng till Borenshults slussar som leder från sjön Boren till Göta kanal och kom i tid för att se passagerarfartyget Wilhelm Tham slussas upp till kanalen.

Wilhelm Tham i en av slussarna

Från Motala sökte vi oss till Vadstena där vi besökte den stora stämningsfulla klosterkyrkan i kalksten, som stod färdig år 1430. Inte långt därifrån finns Vadstena slott som började byggas i mitten av 1500-talet och som på all sidor är omringat av en vallgrav.

Vadstena slott

En av turens höjdpunkter var då vi på infall stannade i Ekopark Omberg. Vi följde en smal väg som tog oss från bokskogen invid Ekoparkcenter förbi jätteekar, idegranar, stupet Västra väggar för att mynna ut vid Borghamn.

Utsikt över Vättern från Omberg

Eftermiddagen var rätt långt hunnen så vi bestämde oss för att köra raka spåret till Gränna, checka in på hotell Gyllene Uttern och besöka Polarcenter. Vi fick, passande nog, ett trevligt dubbelrum i Andréflygeln med utsikt över Visingsö.

Gyllene Uttern

Grenna Museum på Brahegatan var lätt att hitta. Vi tillbringade en lång och mycket speciell stund vid montrarna med föremål från expeditionen. Känslan var kuslig och overklig, här fanns plagg som de tre männen – Salomon August Andrée, Knut Frænkel och Nils Strindberg – varit iklädda och som hade klarat över 30 år i polarkylan på Vitön för att slutligen bli hämtade hit till påseende. Här fanns fotografier, böcker, instrument, mediciner och övriga bärgade föremål, till och med en av expeditionens båtar. Ett besök i Polarcenter kan definitivt rekommenderas.

Grenna kulturgård

Den långa och innehållsrika måndagen avslutade vi med en lyxig middag på Gyllene Uttern. Tyvärr tillät inte vädret att sitta ute på terrassen där Victor Sjöström, Ingrid Thulin, Bibi Andersson, Folke Sundquist och Björn Bjelfvenstam i Ingmar Bergmans film Smultronstället håller lunchpaus under bilfärden till Lund.

Efter en god och riklig hotellfrukost gav vi oss iväg morgonen därpå. Vi körde norrut längs Vättern, stannade vid Brahehus för att beundra utsikten och fortsatte mot Linköping. Där besökte vi Flygvapenmuseum i Malmslätt. Det starkaste intrycket gjorde den bärgade DC-3:an som sköts ner av ett sovjetiskt jaktplan över Östersjön 1952. Vraket är placerat i ett dunkelt rum i källarvåningen och i montrar finns mängder av föremål man bärgat från flygplanet. I Gamla Linköping drack vi kaffe och åt en god gårdagens smörgås, köpte handgjord tvål och njöt av atmosfären.

Utsikt från Brahehus

Gamla Linköping

Därefter styrde vi mot Norrköping där vi beundrade det fantastiska industrilandskapet och hade tid med ett kort besök vid hällristningarna i Himmelstalund.

Industrilandskapet i Norrköping

Hungern tog ut sin rätt och vi blev tvungna att stanna vid Nyköpingsbro där vi åt en av de sämsta hamburgare jag någonsin råkat ut för. Då vi närmade oss Stockholm insåg vi att vi hade en halv timma tid att besöka Myrorna på Kolargatan i Hjorthagen. Därefter körde vi till Värtahamnen och ställde oss i bilkön i väntan på att köra ombord.