Mina två senaste texter har grävt i minnets labyrint för
att komma åt när jag blev varse om pop- och rockmusik. Och beträffande den
genren kommer jag inte längre, det var sannolikt så det började, eller rätt närapå
i varje fall. Det som emellertid skedde då jag letade runt bland mina
hågkomster var att jag kom på att mina föräldrar stundvis lyssnade på musik och
att det fanns en hel del plattor hemma hos oss.
En grupp för sig var traven med gamla stenkakor som
skulle spelas med grövre nål på 78 varv i minuten. Min äldre bror och jag fick
vid enstaka tillfällen plocka fram högen ur ett skåp och lyssna på några.
Skivorna var tjocka, tunga och ytterst sköra och bräckliga. De hade en låt per
sida och rätt dålig ljudkvalitet. Nålen raspade kraftigt i spåret så det var
ingen större njutning att lyssna på dem. Dessutom lät musiken för det mesta
gammal och ointressant. Roligast var att se hur plattan snurrade på tallriken
med en farlig fart.
Bland lp-skivorna fanns det mest klassiska stycken,
operetter och musikaler. Jag minns att en del av albumen till sitt format var
mindre än 12 tum, vilket var spännande – det var fråga om inte så vanliga 10 tums
skivor. Flera av skivorna härstammade från skivklubben Concert Hall som min mor
var medlem i.
De klassiska styckena var alltför krävande för oss men vi
hittade fram till ett album av Evert Taube som vi lyssnade rätt flitigt på. Här
fanns fina visor som ”Havsörnsvalsen”, ”Möte i monsunen”, ”Fritiof och
Carmencita”, ”Min älskling”, ”Vals i gökottan”, ” Den glade bagaren i San Remo”
och ”Fritiof i Arkadien” för att nämna några.
Det som väckte mitt största intresse var av någon
anledning min fars jazzplattor. Jag läste namn som Benny Goodman, Count Basie
och Delta Rhythm Boys på skivkonvoluten. Jag kommer inte ihåg exakt hur många han
hade men det fanns särskilt en som fängslade mig från att jag var liten grabb.
Det var något i styrkan och kraften i musiken och blåsinstrumentens
genomträngande sound som fascinerade mig. Vidare lockades jag av svängen i
musiken och den distinkta rytmen som satte foten i rörelse.
Albumet hade titeln The
Big Challenge och hade en trumpet och musikernas namn på det bruna
konvolutet. Skivan var utgiven av ett bolag som hette Jazztone. Långt senare
insåg jag att gruppen var rätt namnstark med Rex Stewart på kornett och Cootie
Williams på trumpet, Bud Freeman och Coleman Hawkins på tenorsaxofon, Lawrence
Brown och J.C. Higginbotham på dragbasun, Hank Jones på piano, Billy Bauer på
gitarr, Milt Hinton på bas och Gus Johnson på trummor. Idén med plattan var
förstås att blåsarna utmanade varandra i solospel som under en livespelning
eller ett jam.
Inspelningarna är från den 30 april och den 6 maj 1957
och på sida ett finns låtarna ”I´m Beginning To See the Light”, ”Do Nothing
Till You Hear From Me” och ”Alphonse and Gaston”. Mina två favoritlåtar
återfanns på sida två. Den första är öppningsspåret ”Walkin´ My Baby Back Home”
som svänger fantastiskt fint och utgör höjdpunkten på plattan, inte långt efter
Monica Zetterlunds oförglömliga sommarmorgonvandring genom Stockholm till Beppe
Wolgers fullkomligt briljanta text. Skivan fortsätter med ”When Your Lover Has
Gone” och den låt jag lyssnade mest på som barn, den glättiga ”Rex´ Time” med
starka trumpetpartier. Avslutningslåt
är ”I´ve Got A Right To Sing The Blues”.
För ett par år
sedan lyckades jag komma över The Big
Challenge i en spansk cd-utgåva och kunde glatt konstatera att svänget
fanns kvar och att ”Walkin´ My Baby Back Home” hade vuxit ytterligare och
likaså ”I´m Beginning To See The Light”.
Likaså måste
jag, efter att ha lyssnat in mig i genren under cirka tre decennier, erkänna
att albumet som helhet inte tillhör de stora men det har sina stunder och
moment. Dessutom får svängig okomplicerad jazz mig på gott humör på ett
kravlöst och skönt sätt. Nedan mina tre favoritlåtar från skivan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar