I mitt förra inlägg var jag inne på hur svårt det är att
fastställa den första i sitt slag. Då kom jag fram till att det fanns en första
singel före den första lp:n. Efter det har jag funderat vidare och rotat i
minnet och erinrat mig att det faktiskt redan före ”Rose Garden” och ”Yellow
River” fanns en betydande och medveten lyssnarupplevelse.
Året är sannolikt det samma, 1971, men med en förskjutning
bakåt, till våren. Vi var på besök hos våra kusiner och som jag skrivit i
tidigare inlägg var min äldsta kusin duktig på att introducera musik, både
artister, album och enskilda låtar. Jag har många gånger undrat över när han
själv började lyssna på musik och vem som eventuellt uppmuntrade honom att ta
de första stegen. Eller var han vetgirig och nyfiken nog att botanisera på egen
hand, exempelvis utgående från ungdomsprogram i radion?
I vilket fall som helst ägde han ett antal skivor, både
singlar och lp:n, ett tag innan vi började investera alla våra pengar i musik. Jag
minns att han var tidigt ute med Rory Gallaghers mästerverk Deuce likaså Who´s Next med The Who och som jag tidigare varit inne på skaffade
han Master of Reality med Black
Sabbath då den kom ut.
Mitt nya första (och korrigerade) minne av att aktivt och
avsiktligt ha lyssnat på popmusik serverade just han, min äldsta kusin. Vi var
fyra killar, två brödrapar, samlade i hans rum. Han skötte det mesta av showen,
dels på grund av ålder och dels på grund av hemmaplansfavör. Och min äldre bror
och jag sög i oss som knastertorrt läskpapper.
Han plockade förstrött i sin hylla, fingrade med ett
plastkonvolut, lade nonchalant en singel på tallriken, vred upp volymen sådär
lämpligt och satt sig ner för att invänta vår reaktion. Han släppte omslaget på
bordet och jag minns den svartvita bilden av bandet som tittade stint in i
kameran. Överst stod låtarnas titlar och längst ner gruppens namn och
skivbolagets, Metronome, logo.
Sedan dess har jag burit med mig den stilfulla och
kännspaka gitarrinledningen till denna popklassiker av årgång 1969. Den fängslande
rytmen och den starka, aningen hesa kvinnorösten som sjunger på lätt bruten
engelska om skönhetsgudinnan Venus och hur ”hon har det”.
Fortfarande lyssnar jag gärna och ofta på ”Venus” av
Shocking Blue och anser att den tillhör den absoluta eliten bland poplåtar.
Allt är rätt, vers, refräng och sound. Mariska Veres var en uttrycksfull
sångare och en perfekt frontfigur, mörk, hemlighetsfull och utmanande på det
sätt man var i början av 1970-talet. Även om Shocking Blue blev berömda med
”Venus” nådde gruppen Bananarama ännu större framgång med låten i mitten av
1980-talet.
På B-sidan fanns en låt som jag stundvis gillat lika mycket
som ”Venus”, den lika tidstypiska och laddade ”Hot Sand” där Veres sjunger om en
sommarkväll, strandliv och kärlek i den heta sanden. Det finns ett stråk av
melankoli, en dunkel skugga som höjer låten över det ordinära och däri ligger
dess magi. Kan en sommarlåt bli mycket bättre? Eventuellt ”Walking on Sunshine”
med Katrina and the Waves.
Jag kan inte påstå att jag skulle ha varit såld med ens
men jag minns att låtarna lämnade ett starkt spår. De var noterade och registrerade
och längre fram kom albumen At Home
och Inkpot att finnas i min
skivhylla. Under senare år har jag skaffat ytterligare ett antal av bandets
album och njuter stort av denna tidiga nederländska utmanare till den brittiska
popmusiken. Det är intressant att tänka att både Golden Earring och Shocking
Blue lyckades penetrera pop- och rockvärlden från Haag i Nederländerna, och i
bägge fallen med starka låtar och ett personligt och unikt sound. Inom en annan
genre lyckades även progband som Focus och Ekseption med
detta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar