En svensk gitarrist vars musik jag återkommit till med
jämna mellanrum under de gångna 35 åren är Finn Sjöberg (f. 1951). Hans, ofta
folkmusikinfluerade, låtar och spelstil har alltid tilltalat mig. Det finns
något rofyllt och typiskt nordiskt över hans musik, något som leder tankarna
till den nära kontakt med naturen som är så kännetecknande för oss nordbor. I
sina finaste stunder skapar Sjöberg tonpoesi och hans musik är fylld av genuin
glädje som smittar av sig till lyssnaren.
Första gången jag noterade namnet Finn Sjöberg var då jag
läste att han hade spelat med ABBA under deras turné år 1977. Följande gång han
dök upp var på Ruisrock 1978 då han ingick i Harpos turnéband. Jag minns att
jag inte var särskilt begeistrad av Harpos musik men jag lade märke till gitarristen
som stod längst ut på scenkanten, mot vattenbrynet, i sin röd- och vitrandiga
t-shirt.
Därefter föll Sjöberg i glömska för ett tag. Mest berodde
det här på att han hade gjort relativt få skivinspelningar och här i Finland inte
var ett fullt lika känt namn som till exempel Janne Schaffer vars skivor fanns
i affärerna i Åbo. Långt senare fick jag veta att han var med i ett svenskt
proggband som hette Kvartetten som sprängde och som år 1973 gav ut det starka
albumet Kattvals. Skivan finns
tillgänglig som vinyl och innehåller några godbitar, till exempel den
fenomenala ”Gånglåt från Valhallavägen”.
I slutet av juni 1979 var jag på rundresa i Dalarna och
då besökte jag även Borlänge. Jag gick in på vad jag vill minnas var varuhuset Domus
och bläddrade rutinmässigt igenom plattorna på deras skivavdelning. Av en slump
fastnade min blick på en lp med en bild av en sliten Volkswagen på konvolutet.
Den enda texten fanns uppe i vänstra hörnet där det med gula bokstäver stod
Finn. Därmed var min nyfikenhet väckt. Omslagets baksida berättade det jag
ville veta; jag hade ramlat över Finn Sjöbergs soloskiva från år 1978.
Alltsedan jag lyssnade på lp:n för första gången har den
tillhört mina favoriter. Sida 1 inleds med den korta ”Första valsen” och följs
av den underbart jazziga och med fina slaginstrument kryddade ”Draklåten” som
innehåller ett av Sjöbergs många suveräna solon. Därefter den funkiga ”Mr.
Martell” och den härligt svängande ”Lelleby Boogie” i vilken hela bandet kör på
för full kraft med vad som låter som ett brett leende över hela ansiktet. Och
åter en gång ett hisnande och väl upplagt gitarrsolo. Sidan avslutas med den
dämpade ”Sista valsen”.
Efter att ha kommit så långt väntar en ännu större
belöning då man vänder skivan och börjar lyssna på sida 2. Öppningsspåret
”Gånglåt från Barrstigen” är melodisk, positiv och upplyftande, som en härlig
skogspromenad när den är som bäst. Plus att bandet spelar med en påtaglig
intensitet och ett djup som känns långt in mot ryggmärgen.
Den obestridliga höjdpunkten är ”Höst” som följer efter
det. Av alla tusentals låtar jag hört under årtiondens lopp finns det få som
kan mäta sig med detta mästerstycke. Då jag i inledningen talade om tonpoesi
var det ”Höst” jag hade i tankarna. Här för Sjöberg vidare den djupt rotade
svenska traditionen att hämta inspiration från naturen och slutresultatet är
smäktande vackert, balanserat och perfekt avvägt och arrangerat. Finn Sjöberg
& co levererar här något magiskt, ett ögonblick som är vackrare än livet
själv. Sjöbergs storhet som musiker betonas ytterligare av att han låter Ulf
Anderssons sopransaxofon dominera i låten medan han själv håller sig mera i
bakgrunden. Skulle Santana vara från Norden skulle de under sina bästa stunder
kunna uppnå något i klass med ”Höst”. Fullkomligt hänförande. Man önskar att
låten aldrig skulle vara slut.
Den spännande ”I Fatimas hand” avslutar denna starka och
väl uppbyggda helhet där Finn Sjöberg visar sin begåvning från flera
infallsvinklar. Albumet utvecklas till något av ett musikaliskt kalejdoskop där
var och en finner något som faller dem i smaken.
(Skivan är tyvärr inte tillgänglig som cd men den finns
till exempel på Spotify och jag kan varmt rekommendera att man lägger den till
sin spellista. Nedan tre smakprov jag fann på youtube.)
Lelleby boogie
Gånglåt från Barrstigen
Höst
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar