Mina boplatser V: Laukkällsgatan 11 I 83

Min goda vän Lasse har en mycket hjälpsam mor som arbetade på bank i flera decennier. Hon hade goda kontakter till dem som hade hand om uthyrningen av lägenheter i förorten Ilpois. Min flickvän och jag hade bestämt oss för att flytta ihop och var i behov av hjälp med skaffandet av bostad. Då trädde Lasses mor fram och löste vårt problem inom loppet av några dagar.

I juli 1984 flyttade vi in i en tvårummare med kokvrå som låg på första våningen i ett trevåningshus på Laukkällsgatan 11 I, bredvid skolan och biblioteket i Ilpois. Bostaden var på 47,5 kvadratmeter och bestod av två rejäla rum, sovrummet till vänster om tamburen och vardagsrummet till höger. Rakt fram låg toaletten och bakom den, med tillträde från vardagsrummet, fanns kokvrån som var så pass stor att man fick in ett litet matbord. Lägenhetens samtliga rum vette i samma riktning eftersom den låg mellan två bostäder vilka gick genom huset. Den enda nackdelen var att den saknade balkong.

Huset var byggt vid samma tid som min andra boplats på Joachimgatan så det var som att återse en gammal vän. Golvmattan var den samma spräckliga grådaskiga, skåpdörrarna de samma fladdriga skivorna i blå och grå nyanser med runda svarta beslag av plast.

Vi hade ett par trevliga år i Ilpois även om tiden fortfarande för min del innebar ett sökande efter en plats i tillvaron. Jag bytte studieplats efter att ha avbrutit mina studier i statsvetenskap vid Åbo Akademi och började vid Handelsläroverket i Åbo. Där stannade jag i ett år, men då jag lämnade alltför mycket ogjort beslöt jag att sluta och fly i stället för att ta upp kampen och fortsätta. Därefter sökte jag in till en vårdutbildning och den slutförde jag. Som nyexaminerad barnskötare började jag arbeta på en anstalt för utvecklingshämmade. Sedan förde livet oss åt skilda håll. Hon flyttade ut och jag stannade kvar.

När hösten övergick i vinter och 1987 blev 1988 flyttade min kommande hustru in i tvårummaren på Laukkällsgatan. Med sig hade hon en underbart livfull stor svart hund av blandras som tillförde ett nytt element i min tillvaro. I mitt barndomshem hade vi aldrig husdjur så jag stod inför en helt ny situation.

Hennes inflyttning innebar att lägenheten blev ett hem igen efter att ha varit en rätt beklämmande, sparsamt möblerad, ungkarlslya i några månader. Madrassen på golvet i sovrummet ersattes av det senaste i sängväg, en vattensäng och hennes möbler och pysslande hand återupprättade hemtrevnaden.

Hon och jag arbetade båda på anstalten för utvecklingshämmade. Vi hade träffats på arbetet, pratat och pratat under hösten och blivit allt närmare vänner tills vi i december insåg att vi ville tillbringa vår tid tillsammans.

Vi bodde i tvårummaren fram till senhösten 1989 och denna tid kom att föra med sig många stora förändringar och lyckliga händelser. Vi gifte oss på hösten 1988, vi fick vårt första barn, en dotter, i april 1989 och på hösten 1989 inledde min fru sina studier vid Åbo universitet.

När vår dotter var drygt ett halvår gammal tyckte vi att lägenheten började kännas trång. Då vi dessutom planerade att skaffa flera barn i något skede beslöt vi att höra oss för om en större bostad, gärna i samma grannskap för vi trivdes bra i skuggan av den gamla avstjälpningsplatsen. Efter ett tag fick vi veta att en trerummare i samma gård skulle bli ledig. Vi anmälde vårt intresse och hoppades att vi skulle få lägenheten.