Ett fördröjt avsked

Allt fick sin början efter att jag hade besökt Boden den 29 juli 2000 för att delta i festligheterna i samband med 100-årsminnet av författaren och nobelpristagaren Eyvind Johnsons födelse. Jag skrev ner mina intryck av resan, avtäckningen av minnesmärket i centrum, festen vid bagarstugan i Björkelund och besöket till Hedberget. Sedan försökte jag bjuda ut texten till Norrbottensakademien och dess dåvarande sekreterare rekommenderade mig att sända den till författaren Folke Isaksson (1927-2013) i Vaxholm, för han var både norrbottning och Eyvind Johnson-kännare.

Folke Isaksson var vänlig nog att besvara mitt brev och uppmuntra mig vidare i mitt skrivande. Jag tackade honom för brevsvar och fick snart, till min stora glädje, ett nytt brev från Vaxholm och i december sände han mig ett signerat exemplar av diktsamlingen Eldflugorna (1998). Detta utvecklades till en korrespondens som hölls i gång under mer än åtta år, fram till dess att Folke inte längre orkade skriva. I brevväxlingen samtalade vi mycket om läsning och litteratur, men även om livet i allmänhet.

En oförglömlig erfarenhet var att få ta del av Folkes skapandeprocess då han skrev det som kom att bli hans sista bok, prosadiktsamlingen Osäkra glimtar av ett oförklarligt ljus (2005). Jag hade vid ett par tillfällen berömt hans två tidigare samlingar med prosadikter Skiftningar i en väv (1985) och Ombord på Skymningsexpressen (1988) och Folke hade lagt detta bakom örat och börjat skriva nya prosadikter.

År 2003 gav han ut ett av sina viktigaste och mest betydande verk, Stenmästaren, en av de finaste diktsamlingarna utgiven på svenska. Stenmästaren är den åldrande konstnärens mogna kraftprov, en hisnande vacker bok.

En annan självskriven höjdpunkt i vår relation var då vi vågade ta steget från brevvänner till ett möte i det verkliga livet. Folke och hans hustru Marianne tog emot mig i sitt vackra hem i Vaxholm under ett par varna dagar i maj 2003. Då fick jag besöka hans arbetsrum, sitta på verandan med en kopp kaffe eller ett litet glas whiskey och fråga om den ena eller den andra författaren. Folke Isaksson var ju en av de sista som hade mött flera av mina stora litterära idoler vilka hade inlett sin författarkarriär på 1930- och 1940-talet.

Besöket fördjupade vår vänskap ytterligare och redan följande år kunde jag avlägga en andra visit hos Isakssons i Vaxholm. Vi fortsatte samtalet där vi hade slutat året innan. I oktober 2006 gjorde jag ett tredje besök i Vaxholm. Då lade jag för första gången märke till att Folke hade blivit äldre och en aning långsammare i steget. Han var tröttare och stundvis litet modstulen, men i grunden samma varma Folke.

Efter detta fortsatte vi vårt brevutbyte som förut, men någon gång 2008 blev det glesare mellan breven och jag tyckte mig ana en tilltagande uppgivenhet och frustration. Folke visste kanske att tiden höll på att rinna ur glaset, han fick allt svårare att skriva men han kämpade tappert och länge emot sjukdomens framfart. Han var mitt i ett stort projekt, något av en självbiografi, som byggde på hans möten med ett stort antal personer, främst författare. Han skickade mig nya utkast och blad för läsning och kommentarer och önskade in i det sista att han skulle orka slutföra detta arbete. Så blev det dock inte.

På våren 2009 fick jag det sista brevet från Folke. Då ondgjorde han sig över sin försämrade hälsa men ville trots allt slåss vidare och se framåt. Därefter tystnad tills jag på hösten 2011 skrev ett brev till honom vilket hans hustru Marianne besvarade. Då hade han blivit sämre och kunde inte längre bo i det gula huset utan i ett boende.

I slutet av maj 2013 släppte han taget. Före det hade han fått fira en fin och festlig 85-årsdag i oktober 2012.

För några veckor sedan skrev jag ett brev till Folkes änka Marianne för att fråga var han ligger begraven och om det finns en sten att besöka. Min plan var att avlägga ett besök i Vaxholm för att avsluta denna givande och varma vänskap. Marianne svarade omgående och bad mig besöka henne i Vaxholm.

Efter en fantastisk lunch bestående av laxsoppa, ett utsökt franskt vittvin och Gotlandspannkaka med sylt tog vi bussen till begravningsplatsen i Vaxholm. Det småregnade och var en aning höstruskigt, som det brukar i oktober. Vi promenerade fram till den vackra gravstenen. Jag lade ner min solfärgade gerbera på Folkes grav och kände saknad och vemod men även tillfredsställelse över att äntligen få säga hej då till min goda, goda vän.

Då jag åter var hemma stod jag en kväll invid bokhyllan och bläddrade i Folke Isakssons verk. Jag läste de många, långa och personliga dedikationerna, kände rikedom och tacksamhet samtidigt som jag insåg hur mycket jag saknar honom.