Tre Stockholmsbåtar del II

I ett tidigare inlägg presenterade jag tre gamla Stockholmsbåtar och nu är det dags för litet fortsättning. Även i detta fall är fartygen målade av min far Håkan Sjöström.

Under min barndom styrdes familjens promenader oftast till Åbo hamn så vi blev från unga år vana vid att titta på fartyg och lära oss känna igen dem. Med tiden blev man duktigare som betraktare och småningom insåg man att det fanns båtar som var vackrare än andra och man började lägga märke till detaljer. Ett fartyg kunde ha vackert skrov, ett annat harmonisk överbyggnad, ett tredje snyggt skulpterad skorsten, ja man kunde fastna för nästan vilken enskildhet som helst.

De passagerarfartyg som presenteras är min barndoms Stockholmsbåtar. Samtliga trafikerade på rutten Åbo-Stockholm Skeppsbron under 1960-talet och fram till mitten av 1970-talet. Under dessa år körde passagerarfartygen och bilfärjorna parallellt innan de större kombinerade bil- och passagerarfärjorna tog över helt och hållet.

Den gulmålade Åboångaren Bore är särskilt viktig för oss Åbobor för hon var under mera än tio år den lokala redarens, Hans von Rettig, stolthet och flaggskepp. Därför är vi idag glada och lyckliga över att ha fartyget tillbaka i hemhamnen igen, även om hon inte längre seglar utan fungerar som restaurang och hotell. Bore trafikerade rutten Åbo-Stockholm under åren 1960-76. Då vår familj i min barndom gjorde ett par resor till min moster och mina kusiner i Stockholm åkte vi med Bore, men jag var så liten då att jag inte har några minnen av dessa färder, blott vetskapen om dem.

På den andra bilden är Svea Jarl på utgående från Stockholm med kurs mot Åbo. Hon trafikerade på rutten från och med år 1962. Själv åkte jag aldrig med Svea Jarl och därför kom hon att förbli som en ouppnåelig och hemlighetsfull dam för mig. Längre fram avtog mitt intresse för Svea Jarl till förmån för, den enligt mitt tycke vackraste Stockholmsbåten genom tiderna, Birger Jarl.

Mitt starkaste minne av Svea Jarl är förknippat med ett besök som en av min fars vänner gjorde till Åbo i slutet av 1960-talet. Då körde vi honom till båten flera timmar före avgång men eftersom han kände kaptenen på Svea Jarl lyckades han tala sig ombord långt tidigare än de övriga passagerarna och far och jag fick följa med och se oss runt litet. Det enda jag minns av interiören var en palm av något slag vid entrédäcket och att jag tyckte att allt såg så lyxigt och fint ut i mörkt ädelträ.

Det tredje fartyget är FÅA:s Ilmatar som trafikerade på linjen Åbo-Stockholm från 1964 framåt. Hon kom att bli det sista renodlade passagerarfartyget som byggdes för denna trafik. Efter det var det bildäck över hela fartygets längd och bredd med för- och akterport som gällde. Ilmatar väckte aldrig några större passioner hos mig men hon hade en smäcker och synnerligt vackert skuren stäv.

Ilmatar förlängdes på 1970-talet och trafikerade rutten Helsingfors-Köpenhamn-Travemünde för att sedan säljas till kryssningsfartyg. Sommaren 1975 gjorde vi en resa till Köpenhamn och då åkte vi hem med Ilmatar. Jag kommer ihåg att den hade ett fantastiskt fint promenaddäck som man kunde gå runt hela fartyget på, och sålunda även ha utsikt förut. En annan rolig detalj var ventilen i akterspegeln i ändan av en hyttkorridor. Här stod jag långa stunder med min äldre bror och betraktade fartygets aktersvall.

När dessa tre passagerarbåtar togs ur trafik var en epok avslutad. Hur många har inte sett någon av de många fina bilderna av Skeppsbron med ett eller flera passagerarfartyg liggande i hamn mot Gamla Stans oemotståndliga siluett. Det kallar jag fartygsromantik.