Skrivkramp

När jag började denna blogg för litet mer än ett år sedan var jag övertygad om att jag inte skulle ha någon svårighet att hitta nya saker att skriva om och att det skulle gå enkelt och smärtfritt att skriva inläggen. Till en början var det också på det viset. Ofta hade jag följande inlägg klart i huvudet då jag skrev det föregående och en idé födde ständigt nya. Det fanns så mycket jag ville kommentera och skriva om.

Efter att ha skrivit om musik, litteratur, bilder och arkitektur en tid vågade jag mig på några mer personligt hållna texter. Dessa ledde till kraftigt ökade läsarsiffror och många fina och uppmuntrande kommentarer. Allt man kan önska sig som skrivande individ med andra ord, att läsarna gillar vad man åstadkommit. Och visst mådde jag mycket bra av dessa positiva ord, särskilt då de kom efter att jag hade fört mitt skrivande mot ett mera privat, men även mera skönlitterärt grepp. Det var ju vad jag alltid hade velat göra och nu fanns det läsare som uppskattade detta.

Men vad hände när våren övergick i optimistiskt spirande försommar? Jo, jag upptäckte plötsligt att jag inte kunde skriva några flera inlägg. Jag hade för höga förväntningar och jag hade byggt upp en självkritik som sade mig att följande text måste överträffa allt det tidigare. En gång lyckades jag ta mig ner på marken och skrev ett neutralt stycke om musiklägret men efter det var det slut.

Under min tid som skrivande person har detta aldrig inträffat. Jag har inte lidit av det vita papperets syndrom utan kommit igång bara jag hittat en lämplig rubrik. Vidare har jag varit duktig på att ge mig själv uppdrag och nyfiken nog att finna något roligt att skriva om, och jag har tyckt om själva skrivandet. Det är ett roligt och givande hantverk, belönande i sig.

Nu befann jag mig i en ny situation. Just som mina texter började vinna genklang och gehör hos läsarna ville och kunde jag inte skriva något. Under sommaren skrev jag inte ett ord fast jag hade flera utkast och idéer. Varje gång jag skulle börja drabbades jag av fysisk och psykisk utmattning. Jag stirrade ut i rymden och famlade efter mitt förlorade språk som hade försvunnit utom räckhåll för mig. Jag kunde inte hitta det någonstans. Hur kan en färdighet man trott sig ha försvinna på det viset.

Jag hade några beställningsarbeten men till och med dessa rutinmässiga översättningar höll på att bli mig övermäktiga. Genom att mobilisera mina sista krafter och med största möda lyckades jag få dem klara inom utsatt tid, men vägen var enbart motbjudande och koncentrationen och fokus, vilka jag alltid brukar kunna uppbåda, var svag och dålig.

Bloggen stod och samlade damm. Flera personer frågade när jag skulle komma med ett nytt inlägg. Jag svarade undvikande att jag var på semester under sommaren och att det nog skulle komma in något på hösten.

Hösten gled också den snabbt förbi och bloggen förblev orörd. Jag ville inte gå in och se på statistiken, blotta tanken ingav mig obehag. Jag vågade inte. Tänk om allt var dött och stilla. Självfallet var det så eftersom jag inte hade lagt in något på flera månader, vad inbillade jag mig egentligen.

Så kom december och jag kollade runt litet i bloggen. En idé kröp sakta upp mot ytan. Jag beslöt att gå tillbaka till grunderna och skriva om en skiva som betytt mycket för mig under 40 års tid. Det skulle vara tillräckligt tryggt och bekant och kunde väl inte misslyckas.

Efter det inlägget har jag åstadkommit några till men skrivlusten har inte kommit tillbaka helt och hållet, självförtroendet är borta och jag är rädd för återfall. Det kan bli en lång konvalescens innan jag är återställd som skribent. Nu hoppas jag enbart att jag ska få till stånd ett inlägg nu och då, utan någon förhandsbestämd tidtabell. Och att jag nu och då får tillbaka det lustfyllda som är förknippat med skrivande när det är som roligast. Man skall ju göra det här för att det är roligt, inte för att man måste, och som bäst befinner jag mig på spaning efter glädjen och det lustbetonade.