Arnes kiosk - en omläsning

Det händer inte alltför ofta att jag läser en roman flera gånger. Några av Eyvind Johnsons stora verk som Strändernas svall, Drömmar om rosor och eld och Hans nådes tid har jag läst flera gånger, likaså Björn Larssons fantastiska bok Drömmar vid havet som jag tycker är en av de viktigaste böckerna som skrivits under de senaste 20 åren och som även väckt väl förtjänt uppmärksamhet utanför Sveriges gränser (sannolikt mera än i hemlandet).

En roman som jag beslöt att läsa om var Arnes kiosk av Karin Stensdotter. Jag har alltid tyckt väldigt bra om min pocketutgåva av boken, inte minst på grund av den skickligt och vackert illustrerade pärmbilden som jag mer än gärna skulle ha som tavla på min vägg. Bilden lockar till läsning, den anger grundtonen för romanen och är visuellt synnerligen tilldragande med förortshusen i den skogbeklädda omgivningen.

Arnes kiosk tilltalade mig mycket vid den första läsningen för ett par år sedan och nu kände jag att det var dags att ta reda på om boken fortfarande var lika bra som jag kom ihåg den, eller om tiden enbart hade förgyllt min hågkomst. Det intressanta med omläsningar är att man inte på förhand kan veta vilka böcker som bäst tål tidens slitage. Ibland kan det hända att en bok man upplevt som mycket bra vid den första läsningen förlorar något i intensitet och styrka vid en andra läsning. Det har jag varit med om vid några tillfällen.

Till min stora glädje skedde det motsatta i detta fall, den andra läsningen blev en ännu större upplevelse än den första. Boken hade väntat tålmodigt ett par år i hyllan och vuxit ränta. Jag läste inte längre samma Arnes kiosk, utan en roman som ökat avsevärt i konstnärligt värde, likt ett rätt lagrat vin av hög kvalitet.

Det som gjorde det största intrycket på mig var den språkliga och innehållsliga otvungenheten, så enkelt kan det vara att skriva en berättelse när man vet att man har en bra historia att komma med. Språket är fullkomligt självklart, naturligt och ohämmat, kristallklart som en livfullt framflytande fjällbäck. Stensdotter krånglar inte till sitt språk utan skriver en otroligt ren och fin prosa och suverän dialog där personernas ålder och sociala tillhörighet kommer till uttryck på ett sätt som är trovärdigt och låter helt rätt. Hon vet vad hon skriver om, hon känner sina personer utan och innan.

Vidare är boken stilfullt uppbyggd på tre lika viktiga och starka huvudteman; den är en Stockholmsroman, en konstnärsroman och en kärleksroman. Lika väl som Stensdotter känner sina personer känner hon den konstnärsvärld de rör sig i och som kronan på verket målar hon fram ett synnerligen stämningsfullt Stockholm vid olika årstider, med varierande ljus- och väderleksförhållanden. Man blir hänförd av miljöskildringen, man ser byggnaderna framför sig, man promenerar bredvid personerna längs gatorna, man känner dofter och hör ljud, man blir helt enkelt på gott humör av atmosfären och stämningsläget som råder i romanen. Och Stensdotter blir aldrig långrandig eller övertydlig, utan hon lyckas i sin balansgång att måla med tillräckligt många – men samtidigt tillräckligt få – rätt valda träffsäkra ord. Till exempel varje arkitektonisk detalj som tas upp fyller en funktion, allt tjänar helheten och för berättelsen framåt, vilket inte låter sig göras alldeles enkelt.

Om jag fick välja ut en samtida roman som obligatorisk läsning för samtliga läskunniga tror jag att jag valde Arnes kiosk. Den är ljus och lycklig även när den är vemodig och den är romankonst när den är som bäst. Ett mästerverk av en enastående ord- och bildkonstnär. Min uppmaning till alla som letar efter en oförglömlig läsupplevelse: läs Arnes kiosk.