Med jämna mellanrum upptäcker man nya band och artister
som man fattar tycke för, vilket är mycket roligt. Under ett par års tid har
jag nu och då stött på namnet Callum Adamson, son till den framlidne sångaren
och gitarristen i bandet Big Country, Stuart Adamson. Min nyfikenhet beträffande
vilken slags musik sonen gör har varit given eftersom jag anser Stuart Adamson
vara en av rockvärldens stora begåvningar såväl som låtskrivare som sångare och
gitarrist.
Jag läste den fakta som finns om Callum Adamson på
Internet och fick reda på att han verkar i en grupp som kallar sig ahab. Bandet
grundades för några år sedan av Adamson (gitarr och sång) och Dave Burn (gitarr
och sång). För att uppnå ett fylligare sound utökades gruppen med Seebs
Llewellyn (bas och sång) och Luke Price (mandolin och sång) och dessutom
medverkar en trummis på deras senaste inspelningar.
Ahab utvecklade med tiden ett kännspakt sound som grundar
sig på fina melodier och fyra sångstämmor. Genom att uppträda som gatumusiker under
ett par månader skaffade de sig mera spelrutin och en trogen beundrarskara.
Under somrarna 2010 och 2011 uppträdde bandet på ett stort antal festivaler och
år 2012 turnerade man i Europa och Australien vilket ytterligare befäst deras
position i branschen.
Några dagar före jul gick jag in på bandets hemsida och
beställde deras två ep:n och ett fullångt livealbum. Julhelgen passerade,
nyåret likaså, utan några spår av min ahab-försändelse. Så damp den ner i den
gröna postlådan en av årets första vardagar.
Systematisk lyssnare som jag är började jag med den
äldsta plattan, femlåtarsep:n No King
(eller No Parking)från 2010. Omedelbart
kunde jag konstatera att bandet låter fräscht, låtarna är bra och sången
likaså. Man blandar ihop brittisk folkmusik med pop och country och åstadkommer
något personligt, glad och livfull musik, och framförandet präglas av ett
gediget kunnande. Skivan inleds starkt med låten ”Run Me Down” vars sångstämma
ohjälpligt för tankarna till Stuart Adamson (även om det inte är sonen Callum
som sjunger) och andra viktiga spår är den livligare ”Rosebud” och den bittert
vackra ”Joanna”.
Då man ett år senare gav ut ep:n KMVT hade bandet genomgått en klart hörbar utveckling vilket
förstärks av den längre drivna produktionen och visuellt av ett mera påkostat
konvolut. Öppningsspåret ”Wish You” är en glad popsång som skulle förtjäna att
bli en hit, den har starka sångstämmor och övertygande instrumentalprestationer.
Den följs av den lättnynnade ”Lightnin´ Bug”, även den en hit som väntar på att
bli upptäckt och medtagen på någon radiokanals spellista. Min favorit är den
otroligt vackra avslutande låten ”Where´s the One You Love”.
Det som tilltalar mig särskilt mycket med ahab är sättet
de gör sin musik på, tillsynes oberörda och tillbakalutade men med en mycket hög
intensitet och god koncentration. Detta resulterar i spontant sväng, smittande
instrumentalpassager och ambitiösa sångstämmor, men också i en högburen
stolthet över det man gör vilket ger musiken en speciell resning.
På livealbumet Live
In London får man höra hur duktiga musiker killarna är inför publik. Här
finns en entusiasm som överförs på publiken och leder till en fin kommunikation
mellan artist och publik. Bakom allt detta ligger musikernas väl fungerande
samspel och deras positiva attityd som lyser igenom allt de gör. Man kan höra
hur roligt de har det när de uppträder tillsammans, man kan höra smilet på
deras läppar när de får sjunga tillsammans inför en uppskattande publik och det
är något man som lyssnare vill uppleva om och om igen.
För den som önskar stifta bekantskap med ett band som
ligger något vid sidan om huvudfåran kan jag varmt rekommendera ahab. Jag blir
på mycket gott humör när jag hör deras genuint väl gjorda låtar. Det är grupper
som ahab som gör musikindustrin ens en aning intressant i våra dagar. Stuart
Adamson skulle nog, med all orsak, vara mycket stolt över sin son.
Nedan länkar till ett par videoklipp på youtube:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar