En
av de få soliga dagarna senaste sommar beslöt jag att göra en roddtur till en
av barndomens mest spännande och magiska platser. Med mig tog jag en flaska
vatten att dricka på färden och min kamera för att kunna dokumentera allt av
värde och intresse. Jag sköt ut den lilla roddbåten av aluminium och lämnade
hemstranden i den grunda skyddade viken. För att inte försträcka min inte
längre alldeles unga och elastiska kropp var jag noga med att dra de första
årtagen lugnt och sansat, utan några som helst ungdomliga excesser.
Ute
ur viken njöt jag av den lätt fläktande vinden och det frasande och kluckande ljudet
av vattnets möte med båtens plåt. Jag inbillar mig alltid att vår gamla eka av
trä hade ett mjukare läte när den roddes över vattenytan. Där jag satt i båten
med ryggen i färdriktningen hade jag nära till land på min högra sida men
blickade jag till vänster öppnade sig den långsträckta fjärden som vi kallade
den, men som egentligen är ett brett sund som skiljer åt Pargas från S:t
Karins.
Mina
tankar började färdas bakåt i tiden och jag föreställde mig hur det såg ut när
den lilla skärgårdsångbåten Tähti åkte i dessa vatten och tog i land vid de många
bryggorna längs rutten på sin väg vidare mot Rövarnäs och Pemarfjärden. I
detsamma kom jag att tänka på en dramatisk episod från krigsåren som berörde just
ångaren Tähti. Under en resa hade den blivit utsatt för luftangrepp från ett
sovjetiskt jaktflyg på låg höjd och följden av anfallet var att båtens skeppare
blev ihjälskjuten.
Det
som under barndomen – med dess egen skala både när det gäller dimensioner, tid
och avstånd – var en lång och mödosam, närapå utmattande och farlig roddtur över
ett öppet vatten hade nu i vuxendomen krympt till ett angenämt uppmjukande träningspass
på cirka 20 minuter.
Snart
var jag över det breda sundet och kom in i ett smalare sund som skiljer åt det
större Harvarö och den betydligt mindre Önsholm. Ännu en bit att ro, så jämsides
med den vackra vita gården uppe på strandberget. Mitt emot på Önsholm kunde jag
se taket till det stora hus som en gång i tiden var pensionat och i vilket Vladimir
Lenin, enligt legenden i trakten, övernattade under sin flykt västerut år 1907,
efter att ha stigit av tåget i Pikis och vandrat hit över isen.
När
jag rodde in i den långa vik i vilken sågverket en gång i tiden låg kom jag att
tänka på en annan, litet ruskig och kuslig, historia jag hört som barn. Under
krigsåren anlöpte små tyska fartyg sågen för att lasta virke och det berättades
att en man hade dött till följd av förgiftad sprit som tyskarna hade bjudit på.
Längs
stränderna fanns den kännspaka primitiva kajen, gjord av ribbor och överblivet
virke från sågen, kvar på långa sträckor trots att det är snart 40 år sedan
sågen upphörde sin verksamhet. Jag drog upp båten och förflyttades omedelbart
tillbaka till barndomen. På sågen var det alltid varmt och kvavt och det
luktade bedövande starkt av det färska söta virket som torkade på höga vackra
staplar. Vägarna av flis och spån sviktade mjukt och behagligt under fötterna
på en och själva sågen slukade stockar, bullrade och slamrade i sitt stora
rödmålade skjul medan den spottade ut nysågat virke värdelösa kantbitar och en
ständigt växande flishög.
Ett
stycke längre upp i byn fanns sågens lilla kontor i vilket man gjorde upp
affärerna och bredvid låg en liten butik i vilken man kunde köpa en glass eller
läsk. Det var obeskrivligt spännande att ha en industrianläggning bredvid
sommarstugan, civilisation och produktion mötte landsbygd och natur. Jag
strövade omkring en stund längs de igenvuxna stigarna, hittade den stora
tegelhögen med de rivna resterna av sågbyggnaden, förundrades över hur snabbt
träd och sly tar över och stänger till det som en gång varit öppna ytor med
virke, överallt virke i olika dimensioner och grovlek.
Till
slut promenerade jag ut till den yttersta udden med den lilla bergklacken och
strandbjörkarna. Här stod ett skjul för lastning en bit ut i vattnet och i det
låg det på 1970-talet en sjunken trålare som var föremål för min nyfikenhet och
som satte min pojkfantasi i livlig rörelse. Hur hade båten hamnat här, varför
hade den sjunkit och borde man dyka ner till den för att se om det fanns något
spännande i den? Den såg både lockande och skrämmande ut där den låg ett stycke
under ytan i det gröna klara vattnet, vit och bred.
På
senare år har min hustru och jag några gånger kört med bil till sågen och haft
kaffekorg med oss och intagit den här på denna strand. En varm
augustieftermiddag när sommaren visade sig för en av de sista gångerna satt vi
och avnjöt vårt kaffe och blickade ner i det djupgröna, förvånansvärt klara,
vattnet och följde med en klen liten snok som höll till i stenarna vid vattenbrynet.
Den höll ett öga på oss och vi ett på den.
Belåten
med mitt strövtåg i nuet och dåtid gick jag tillbaka till roddbåten, drack mitt
vatten och påbörjade roddturen hemåt. Det hade blåst upp en aning så jag fick
ta i litet rejälare än på vägen ut. Än en gång insåg jag hur bra jag trivs i
innerskärgården, en miljö som ibland förefaller mig något underskattad i människors
ögon. För mig har den frodigt livskraftiga inre skärgården ett lika stort värde
som det karga havsbandet.
Jag känner doften av hav, jag hör klucket, känner den tunna och fjäderlätta beröringen av sommarbris... Vacker prosa. Hade gärna läst det som ett par dikter! Man hör hur roddarna rytmiskt arbetar och skickar sitt kännspaka eko tillbaka i historien...underbart! För att inte nämna doften av nysågat virke och knastret av promenerande skor på gammal grusväg. Härligt! Jag längtar inte dit men jag är glad att jag varit där!
SvaraRaderaVerkligen fint beskrivet! Jag känner såå igen alltihop!
SvaraRaderaDu passerade ju "vår udde", dvs. Pargas nordligaste udde (mittemot Kustö kyrkstrand).
Jag har låtit mig berättas att det låg en ångbåtsbrygga ytterst på udden. De facto finns där kvar ännu två trappsteg i betong och en anlagd väg.
Tyskarna låg där och tryckte med ett militärfartyg som de hade kamouflerat med lövverk ur vår skog. Mormor, som då var nybliven änka med en liten flicka, var kanske inte helt lycklig med situationen. Dock hade de bjudit in på besök ombord och bjudit på något så exklusivt som kaffe. De snälla farbröderna hade bjudit på karameller till den lilla flickan, dvs min mor, som har ett levande minne av denna händelse.
Kul att du kände igen dig. Otroligt intressant berättelse om det tyska fartyget.
RaderaJa, det var en fin berättelse. Även jag känner igen mig i platser, uddar och holmar. Det liknar såååå vår egen skärgård, innanför Arholma.
SvaraRadera